Titel: Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium - En kvalitativ intervjustudie. Bakgrund: Inom intensivvården vårdas svårt sjuka patienter med olika typer av sjukdomstillstånd. Delirium innebär ett akut förvirringstillstånd som uppkommer vid kritisk sjukdom och är ett vanligt problem inom den svenska intensivvården. Uppemot 80% av patienterna som vårdas på intensivvårdsavdelning utvecklar delirium under vårdtillfället. För patienten innebär det ökad morbiditet och mortalitet och för sjukvården höga kostnader och förlängda vårdtider. Tillståndet finns i tre olika former, hyperaktivt, hypoaktivt och en mixad variant av båda. Det finns många olika faktorer som spelar in i utvecklandet av delirium, såsom bakomliggande sjukdomstillstånd, omvårdnad, analgesi och sedering. Delirium har visats vara ett underdiagnostiserat tillstånd inom intensivvården och medvetenheten om delirium ibland bristfällig.    Syfte: Syftet var att belysa intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium hos patienter som vårdas på intensivvårdsavdelning. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design genom semistrukturerade individuella intervjuer med hjälp av en intervjuguide. Tolv intensivvårdssjuksköterskor med minst två års yrkeserfarenhet intervjuades på två olika sjukhus i södra Sverige. Deltagarna bestod av åtta kvinnor och fyra män i åldrarna 34-60 år. Analysen genomfördes med hjälp av Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultat: I resultatet av studien framkom tre kategorier, omvårdnadsåtgärder för att förebygga delirium, strategier för att upptäcka delirium och svårigheter vid vård av delirium. Kategorierna resulterade i ett flertal underkategorier som belyser intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium. Resultatet visar på olika omvårdnadsåtgärder deltagarna genom sin erfarenhet upplevde som viktiga för att förebygga delirium. För att upptäcka delirium använde sig deltagarna av kommunikation och de såg tecken på delirium genom observation av patienten. Ibland upplevdes det som svårt att både förebygga och upptäcka delirium beroende av olika begränsningar som resursbrist och intensivvårdsavdelningens miljö.     Slutsats: Studien visar att delirium utefter intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter är ett komplext tillstånd att både förebygga och upptäcka. Tydligare struktur, utbildning och riktlinjer kring delirium på intensivvårdsavdelningarna hade kunnat hjälpa intensivvårdssjuksköterskorna i deras dagliga arbete och ökat patientsäkerheten  Studien kan bidra med ökad kunskap och medvetenhet om delirium inom intensivvården.

Introduktion:Delirium är ett begrepp som betyder ”ur spåret” som beskriver människor i tillstånd av agitation eller överdriven trötthet. Detta tillståndet har multifaktoriella orsaker, exempelvis hög ålder, infektion etc. Mest effektiva sättet att hantera delirium är att förhindra dess uppkomst samt att ta hjälp av diagnostiska instrument. Syfte:Syftet med studien var attbeskriva omvårdnadsinterventioner vid deliriumtillstånd. Metod:Litteraturstudien utfördes enligt Polit och Becks nio steg. Resultatet utgick ifrån 14 artiklar. Av dessa var 2 kvalitativa, 10 kvantitativa samt 2 mixad metod. Databaserna som artiklarna hämtades ifrån var CINAHL och PubMed. Resultat: I studien framkom det sex kategorier: screening för delirium, samverkan med närstående, miljöanpassning, fysisk begränsning,sömn och vila samt farmakologiska interventioner.Slutsats:Resultaten visade att övervägande del av sjuksköterskor mött problem med att identifiera delirium, dess orsaker samt tillämpa relevanta omvårdnadsåtgärder. Rutiner för att bedöma patientens kognitiva tillstånd för att identifiera underliggande problem och förbättring av dessa skulle kunna bidra till snabbare återhämtning.

No description available.

Delirium, or “acute confusion” is a common and serious acute neuropsychiatric syndrome mainly affecting older people. It is associated with multiple adverse outcomes, including an increased risk of developing dementia and increased mortality. The underlying mechanisms of delirium are poorly understood, and there are currently no specific treatments. This thesis investigated the roles of the hypothalamic-pituitary adrenal axis and inflammation in the pathophysiology of delirium, persistent delirium and cognitive decline following delirium. It investigated whether levels of cortisol in blood and cerebrospinal fluid (CSF) are elevated in delirium, with elevated pro-inflammatory and reduced anti-inflammatory cytokines. It also investigated whether there is loss of cortisol diurnal rhythm (in saliva) with elevated afternoon cortisol levels. The thesis investigated whether any hypercortisolaemia was sustained during the year after delirium, and whether this was associated with deterioration in cognition during the year after hip fracture. Finally, it also tested whether there are high levels of a marker of central nervous system damage (S100B) and of a dementia marker (tau) in CSF in delirium. A prospective observational cohort study was conducted in N=108 patients aged over 60 who had sustained a hip fracture, in whom 40% developed delirium. Participants gave informed consent or if they lacked capacity to give informed consent, this was given by their next of kin. Participants were assessed regularly for delirium, according to DSM IV criteria, during the two weeks after hip fracture. A sample of CSF was collected during the spinal anaesthetic performed for the operation to repair their fracture. Samples of blood and saliva were collected during the two weeks after the hip fracture operation. Participants were visited three, six and twelve months after their hip fracture for further delirium assessment, and a cognitive test battery was completed. Further samples of blood and saliva were collected at these visits. The study found evidence of high levels of cortisol and of S100B in CSF in those with active delirium, but there were no differences in levels of tau or cytokines in CSF. Those with delirium had elevated serum cortisol during the perioperative period, and elevated afternoon salivary cortisol, suggesting flattening of cortisol diurnal rhythm with failure to reach the normal diurnal nadir. After adjusting for confounders in a multivariate logistic regression analysis, serum cortisol was still predictive of delirium, but salivary cortisol AM:PM ratio had a trend towards significance. Those who had persistent delirium features in the months after hip fracture had significantly higher serum cortisol three months after hip fracture. There was a change in serum inflammatory profile in those with delirium, with a shift towards a pro-inflammatory state. Testing the study hypotheses surrounding cognition after delirium was very challenging, due to patient attrition and other factors. Some participants showed a trajectory of cognitive improvement, which was probably due to resolution of delirium during the year after hip fracture. Those with resolved delirium had deficits in verbal and visual memory. This study has improved understanding of the mechanisms of delirium, suggested further avenues for research and identified possible new therapeutic targets.

Delirium är en allvarlig komplikation hos främst äldre men drabbar även alla åldrar. Delirium är i sig associerat med en sämre prognos och högre mortalitet, innebär ofta en längre vårdtid samt utgör många gånger ett stort obehag för patienten. Det är viktigt att sjuksköterskan känner igen delirium och vet hur det ska handläggas. Andelen äldre ökar i hela världens population som kan leda till dilemman i form av ökade kostnader för hälso- och sjukvården och ökat vårdlidande för patienten samt att dessa förändringar kommer att påverka den hållbara utvecklingens tre dimensioner. Det är sjuksköterskans ansvar att möta denna patientgrupp med rätt kunskap, verktyg och kliniska färdigheter. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av och kunskap om att vårda patienter med delirium. En litteraturöversikt har här valts som metod för att kunna besvara syftet. 11 artiklar utgör resultatdelen. Två huvudteman framkom som gavs titlarna “Sjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter med delirium” och “Sjuksköterskans redskap för prevention och behandling”. Under dessa teman kunde vi utröna sex stycken subteman, “ Att vårda med närvaro”, Sjuksköterskans känslor om att vårda denna patientgrupp”, “Sjuksköterskans syn på patienten som lider av delirium”, “Sjuksköterskans samarbete med andra yrkeskategorier och anhöriga”, “Förbättra vårdandet genom utbildning” och “Sjuksköterskans redskap i form av bedömningsinstrument och klinisk blick”. Resultatet visar att en närvaro av sjuksköterskan hos patienten ger positiva effekter i form av minskat vårdlidande och en delaktighet för patienten. I stress tenderar sjuksköterskan att inte se patienten som en helhet utan som ett objekt. Sjuksköterskan kan förebygga uppkomsten av delirium genom att använda sig utav olika redskap samt genom kontinuerlig utbildning för en god och säker vård.

BACKGROUND: Delirium is an “acute change in cognition” prevalent in the elderly population (9). It is a clinical diagnosis which results from complex relationships between patient vulnerability and precipitating medical factors (2,9). Delirium has a complex relationship with dementia and often these two cognitive impairments occur together. While delirium occurrence is exceptionally high in dementia patients, it’s recognition by physicians is unfortunately low (10). Delirium prevalence in dementia patients can be as high as 80% and failure to recognize occurs in as many as 75% of cases (10). Recognition of delirium is important due to its association with poor outcomes and potential for prevention by avoiding precipitating causes. Common poor outcomes associated with delirium include, prolonged cognitive and physical impairment, longer hospital stays, institutionalization and death. With the increasing aging population and the rising cost of healthcare in the United States more attention has been focused on better detection of costly conditions including delirium. Efforts have been made to develop tools for universal screening to aid in the recognition of delirium; however, these are not widely used outside of research. One of the challenges in recognizing delirium is that providers lack knowledge of the patient’s baseline cognitive status, making it difficult to determine whether an acute change has occurred. Caregivers are an untapped resource, holding this key piece of information, in the early recognition of delirium. SPECIFIC AIMS: The goal of this study is to build an argument for the implementation of a training program which would teach caregivers to complete the Family Confusion Assessment method (FAM-CAM) interviews on their loved ones at home in an effort to aid in the early recognition of delirium. This will be accomplished through the followings specific aims. Aim 1: Complete a comprehensive literature review to assess the need for family based screening for delirium. An attempt will be made to identify a gap in the literature for efficient and effective delirium screening and utilization of family caregivers. Aim 2: Data collected in a completed prospective observational study “Family Member Identification of Delirium in the Emergency Department” will be analyzed to assess family caregivers’ role in recognition of delirium, and family caregivers’ receptiveness and interest in a training program. METHODS: The information in this thesis used to build the argument for FAM-CAM training was found through a comprehensive review of published literature on delirium. Resources were found mainly through Pub Med and the Hospital Elder Life Program’s Delirium Bibliography. The study; “Family Member Identification of Delirium in the Emergency Department” enrolled 63 patients for CAM only and 108 Dyads for CAM and FAM-CAM with a total N of 171. RESULTS: Results showed that in 60% of cases of delirium that were recognized by physicians, a caregiver was present and provided information on the patient. Without being made aware of potential benefits of FAM-CAM training, 34% of caregivers reported that training on the instrument would be helpful, and 46% showed interest in participating in the training. Concurrent with current research a high percentage of patients with history of dementia were found to be delirious, further exemplifying the link of risk between these two conditions and identifying caregivers of dementia patients as a good population to implement FAM-CAM training. DISCUSSION: This literature review and accompanying study data suggests that, if implemented, FAM-CAM training could lead to potential future benefits including, reduced delirium associated healthcare cost, improved patient outcomes, and an improved experience for caregivers.

Delirium is a frequent complication of intensive care unit (ICU) admissions manifesting as acute confusion with inattention and disordered thinking. Patients in the ICU who develop acute delirium are more likely to experience long term disability and mortality. The purpose of this doctoral project was to evaluate an existing organizational quality improvement project to guide recommendations on improving care in the ICU. The practice-focused research question was: Does improving adherence to the ICU Liberation ABCDEF bundle for patients admitted to the ICU decrease incidence of delirium compared to outcomes prior to implementation? The Program Logic Model served as a framework for analysis of the organization's planning and implementation of this quality improvement project. Benchmark data from an organization's participation in the ICU Liberation Collaborative served as the primary source of evidence for analysis of outcomes. In addition, baseline data on current practice and outcomes in the organization's trauma ICU was analyzed and compared to the benchmark data. Analyses of data revealed strengths and opportunities for improvement in both the organization's project management and in current practices supporting adherence to the ABCDEF bundle guidelines. Incidence of delirium remained unchanged and far below national averages indicating need for further investigation into practices to verify this finding. Better prevention, identification, and management of delirium will lead to a positive impact on society, as patients who develop delirium rarely return to their baseline level of functioning.

<p>Akut förvirring hos höftfrakturpatienter är vanlig. Den akuta förvirringen kan förebyggas eller kortas och rehabiliteringstiden kan då också kortas. Ett förvirringstillstånd innebär stora påfrestningar på kroppen. Syftet med denna litteraturstudie är att se hur litteraturen beskriver hur man kan ge en god postoperativ omvårdnad och ett gott bemötande till de patienter som drabbas eller riskerar att drabbas av postoperativ förvirring. Till grund för arbetet ligger ett antal vetenskapliga artiklar samt facklitteratur. Trots att den postoperativa förvirringen är mycket vanlig, att den orsakar stort lidande och stora vårdkostnader, saknas tillfredsställande studier som kan ligga till grund för farmakologiska behandlingsrekommendationer. Oaktat detta ges ofta farmaka till dessa patienter. Enligt litteraturen har sjuksköterskans möte med den deliriösa patienten stor betydelse för att förebygga och lindra ett förvirringsbeteende. Eftersom det saknas riktlinjer för omvårdnad av akut förvirrade patienter beror det på den enskilda sjuksköterskans bemötande hur mötet med patienten blir. Den postoperativa förvirringen måste lyftas fram eftersom antalet patienter med höftfrakturer ständigt ökar. Rutiner och vårdprogram måste tas fram eller ses över. Vi måste lära oss att bemöta dessa patienter på ett professionellt sätt. Att möta den förvirrade höftledspatienten på ett etiskt och förberett sätt är en förutsättning för en bra vård.</p>

Akut förvirring hos höftfrakturpatienter är vanlig. Den akuta förvirringen kan förebyggas eller kortas och rehabiliteringstiden kan då också kortas. Ett förvirringstillstånd innebär stora påfrestningar på kroppen. Syftet med denna litteraturstudie är att se hur litteraturen beskriver hur man kan ge en god postoperativ omvårdnad och ett gott bemötande till de patienter som drabbas eller riskerar att drabbas av postoperativ förvirring. Till grund för arbetet ligger ett antal vetenskapliga artiklar samt facklitteratur. Trots att den postoperativa förvirringen är mycket vanlig, att den orsakar stort lidande och stora vårdkostnader, saknas tillfredsställande studier som kan ligga till grund för farmakologiska behandlingsrekommendationer. Oaktat detta ges ofta farmaka till dessa patienter. Enligt litteraturen har sjuksköterskans möte med den deliriösa patienten stor betydelse för att förebygga och lindra ett förvirringsbeteende. Eftersom det saknas riktlinjer för omvårdnad av akut förvirrade patienter beror det på den enskilda sjuksköterskans bemötande hur mötet med patienten blir. Den postoperativa förvirringen måste lyftas fram eftersom antalet patienter med höftfrakturer ständigt ökar. Rutiner och vårdprogram måste tas fram eller ses över. Vi måste lära oss att bemöta dessa patienter på ett professionellt sätt. Att möta den förvirrade höftledspatienten på ett etiskt och förberett sätt är en förutsättning för en bra vård.

Thesis (Ph. D.)--University of Washington, 2001. / Vita. Includes bibliographical references (leaves 153-169).