Bakgrund: Pediatriskt delirium är ett tillstånd med akut hjärndysfunktion som kännetecknas av störningar i medvetande och uppmärksamhet. Tillståndet drabbar minst 17-25% av barn inom intensivvården och leder till sämre livskvalitet. Utebliven screening ökar risken för att tillståndet underdiagnostiseras. Därför är det av stor vikt att intensivvårdssjuksköterskan har kunskap om vilka validerade mätinstrument som finns för screening av pediatriskt delirium. Syftet: Syftet var att kartlägga vilka mätinstrument som finns tillgängliga för screening av pediatriskt delirium inom intensivvården, hur de används samt deras validitet och reliabilitet. Metod: En deskriptiv litteraturstudie utfördes med deduktiv ansats av kvantitativa observationsstudier. Sökningen genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed. En narrativ syntes användes för att sammanställa resultatet och presenterades i löpande text under två förutbestämda huvudkategorier; observationsmätinstrument och interaktivamätinstrument. Resultat: 19 artiklar inkluderades i studien. Inom de två huvudkategorierna identifierades fyra mätinstrument för pediatriskt delirium med god validitet och reliabilitet; CAPD, SOSPD, pCAM-ICU och psCAM-ICU. Särskilt svårbedömda patientgrupper identifierades för samtliga mätinstrument. Slutsats: CAPD bedömdes ha starkast vetenskapliga underlag. Det är viktigt att dessa mätinstrument implementeras och används inom intensivvården för att stärka patientsäkerheten genom att identifiera de barn som drabbas av pediatriskt delirium.

A Escala de Avaliação de Demência (Dementia Rating Scale -DRS), proposta por Steven Mattis (1988), tem sido bastante utilizada na avaliação de pacientes com demência tanto na atividade clínica como na pesquisa. Consiste de 5 subescalas: Atenção, Iniciativa/Perseveração, Construção, Conceituação e Memória. Neste estudo, a Escala de Avaliação de Demência foi aplicada em 56 pacientes com doença de Alzheimer com demência de intensidade leve; 55 pacientes com diagnóstico de comprometimento cognitivo leve; e, 60 indivíduos controles. Na diferenciação entre pacientes com doença de Alzheimer e controles a nota de corte de < 128 demonstrou 90,0% de sensibilidade e 89,3 % de especificidade; e, entre pacientes com doença de Alzheimer e comprometimento cognitivo leve, a nota de corte foi < 123 com sensibilidade de 78,2% e 76,8% de especificidade. Na diferenciação entre pacientes com comprometimento cognitivo leve e controles, a nota de corte foi de < 134 com 73,3% de sensibilidade e 72,7% de especificidade. A DRS demonstrou ser um instrumento com boa acurácia diagnóstica na discriminação entre pacientes com doença de Alzheimer de intensidade leve e indivíduos controles. A DRS também foi capaz de diferenciar entre pacientes com comprometimento cognitivo leve de controles, e pacientes com comprometiemnto cognitivo leve de pacientes com doença de Alzheimer de intensidade leve. As subescalas Memória e Iniciativa/Perseveração demonstraram maior acurácia diagnóstica em todas as situações analisadas quando comparadas às demais subescalas. / The Dementia Rating Scale (DRS), proposed by Steven Mattis (1988), it has been very used to assess patients with dementia both in clinical practice and research. Consists of 5 subscales: Attention, Initiation/Perseveration, Construction, Conceptualization and Memory. The Dementia Rating Scale was applied to 56 patients with Alzheimer´s disease, witha dementia of mild intensity; 55 patients with diagnosis of mild cognitive impairment; and, 60 controls. Between patients with Alzheimer´s disease and controls the cutoff score of <128 showed a 90.0% of sensitivity and 89.3% of specificity; and, between patients with Alzheimer´s disease and mild cognitive impairment, the cutoff score was <123 with sensitivity of 78.2% e 76.8% of specificity. In the analysis between patients with mild cognitive impairment and controls, the cutoff score was <134 with 73.3% of sensitivity and 72.7% of specificity. The Dementia Rating Scale showed to be a instrument with good diagnostic accuracy in the discrimination between patients with mild Alzheimer´s disease and controls. The Dementia Rating Scale also was able to discriminated between patients mild cognitive impairment and controls, and between patients with mild cognitive impairment and mild Alzheimer´s disease. The Memory and Initiation/Perseveration subscales showed good diagnostic accuracy in all analysed situations.

Bakgrund: Att genomgå hjärtkirurgi kan rädda en patients liv men det kan även leda till en ökad risk att drabbas av en komplikation som postoperativt delirium. Delirium är inte ett sjukdomstillstånd utan ett tillstånd av mental förvirring som påverkar patientens uppmärksamhet, medvetenhet och kognitiva förmåga. Postoperativt delirium kan leda till många negativa konsekvenser vilket kan medföra lidande för patienten. Vården ska ha som mål att lindra patientens lidande genom att se till hela patienten i den vårdande relationen, det är det som är kärnan i vårdvetenskap. Forskning har visat att det är viktigt för patientens postoperativa återhämtning att tidigt kunna upptäcka och förebygga postoperativt delirium. Det har framkommit att intensivvårdssjuksköterskor behöver ha ökad förståelse och kunskap om ämnet för att kunna upptäcka och förebygga postoperativt delirium efter hjärtkirurgi. Syfte: Syftet med studien är att identifiera riskfaktorer som kan påverka utvecklingen av postoperativt delirium bland intensivvårdspatienter efter hjärtkirurgi. Metod: En systematisk litteraturstudie där kvantitativa artiklar har analyserats efter Bettany-Saltikov och McSherry (2016) analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier: Patientens bakgrund, Tiden i hjärt-lungmaskin, Längden av respiratorbehandling samt Komplikationer till följd av hjärtkirurgi som är riskfaktorer som visade sig påverka utvecklingen av postoperativt delirium. Slutsats: Den samlade kunskapen som föreliggande studie har givit kan ligga till grund för intensivvårdssjuksköterskor i vården av patienter med postoperativt delirium. Intensivvårdssjuksköterskor ska ha med sig i den vårdande relationen att patientens situation är komplex och att det de utsätts för kan bidra till ökat lidande för patienten. Mer forskning behövs kring riskfaktorer för postoperativt delirium och hur den mentala förvirringen påverkar patienten och dess anhöriga. / Background: Heart surgery can save a patient's life but can also lead to an increased risk of suffering from a complication such as postoperative delirium. Delirium is not an illness but a state of mental confusion that affects the patient's attention, awareness and cognitive ability. Postoperative delirium can lead to many negative consequences which can cause patient suffering. Nursing care has aimed to alleviate a patient's suffering by seeing the entire patient in the caring relationship. This is the core in nursing science. Research has shown that it is important for the patient's postoperative recovery to be able to detect and prevent postoperative delirium in an early stage. It has appeared that intensive care nurses need more education and knowledge in this area in order to be able to detect and prevent postoperative delirium after heart surgery. Aim: The aim of the study is to identify risk factors that are associated with the development of postoperative delirium after heart surgery within patients in the intensive care unit. Method: A systematic literature review that analyzed quantitative articles according to a method of analysis by Bettany-Saltikov and McSherry (2016). Result: Four categories emerged from the analysis: Patients background, length of mechanical ventilation, Heart- and lung machine duration and Complications after heart surgery that were risk factors which affected the development of postoperative delirium. Conclusion: The overall knowledge that the study has provided can form a basis for intensive care nurses in the care of patients with postoperative delirium. Further research is needed on risk factors for postoperative delirium and how the mental confusion affects both the patient and relatives. More research is also needed about how postoperative delirium can be prevented.

A Escala de Avaliação de Demência (Dementia Rating Scale -DRS), proposta por Steven Mattis (1988), tem sido bastante utilizada na avaliação de pacientes com demência tanto na atividade clínica como na pesquisa. Consiste de 5 subescalas: Atenção, Iniciativa/Perseveração, Construção, Conceituação e Memória. Neste estudo, a Escala de Avaliação de Demência foi aplicada em 56 pacientes com doença de Alzheimer com demência de intensidade leve; 55 pacientes com diagnóstico de comprometimento cognitivo leve; e, 60 indivíduos controles. Na diferenciação entre pacientes com doença de Alzheimer e controles a nota de corte de < 128 demonstrou 90,0% de sensibilidade e 89,3 % de especificidade; e, entre pacientes com doença de Alzheimer e comprometimento cognitivo leve, a nota de corte foi < 123 com sensibilidade de 78,2% e 76,8% de especificidade. Na diferenciação entre pacientes com comprometimento cognitivo leve e controles, a nota de corte foi de < 134 com 73,3% de sensibilidade e 72,7% de especificidade. A DRS demonstrou ser um instrumento com boa acurácia diagnóstica na discriminação entre pacientes com doença de Alzheimer de intensidade leve e indivíduos controles. A DRS também foi capaz de diferenciar entre pacientes com comprometimento cognitivo leve de controles, e pacientes com comprometiemnto cognitivo leve de pacientes com doença de Alzheimer de intensidade leve. As subescalas Memória e Iniciativa/Perseveração demonstraram maior acurácia diagnóstica em todas as situações analisadas quando comparadas às demais subescalas. / The Dementia Rating Scale (DRS), proposed by Steven Mattis (1988), it has been very used to assess patients with dementia both in clinical practice and research. Consists of 5 subscales: Attention, Initiation/Perseveration, Construction, Conceptualization and Memory. The Dementia Rating Scale was applied to 56 patients with Alzheimer´s disease, witha dementia of mild intensity; 55 patients with diagnosis of mild cognitive impairment; and, 60 controls. Between patients with Alzheimer´s disease and controls the cutoff score of <128 showed a 90.0% of sensitivity and 89.3% of specificity; and, between patients with Alzheimer´s disease and mild cognitive impairment, the cutoff score was <123 with sensitivity of 78.2% e 76.8% of specificity. In the analysis between patients with mild cognitive impairment and controls, the cutoff score was <134 with 73.3% of sensitivity and 72.7% of specificity. The Dementia Rating Scale showed to be a instrument with good diagnostic accuracy in the discrimination between patients with mild Alzheimer´s disease and controls. The Dementia Rating Scale also was able to discriminated between patients mild cognitive impairment and controls, and between patients with mild cognitive impairment and mild Alzheimer´s disease. The Memory and Initiation/Perseveration subscales showed good diagnostic accuracy in all analysed situations.

Bakgrund: En vanligt förekommande företeelse är att en akut sjuk patient drabbas av delirium. Detta ställer stora krav på sjuksköterskan att vara lyhörd på symtomen. Det finns ett fåtal kvalitativa studier om sjuksköterskans erfarenhet av delirium, dessa studier visar att sjuksköterskor har kunskapsbrist om delirium. Det finns framtagna riktlinjer som endast används sporadiskt och sjuksköterskor upplever den ökade arbetsbördan, som delirium kan orsaka, som stressande. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans erfarenhet av att vårda en patient med delirium. Metod: Resultatet baseras på en litteraturstudie av artiklar som ej är äldre än tio år. Datainsamling gjordes från databaserna CINAHL och PsycINFO. 14 vetenskapliga artiklar inkluderades. Artiklarna analyserade med en kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå. Resultat: I studiens resultat framkom sju underkategorier, som genererade tre kategorier: ”Vårdandets komplexitet”, ”Att identifiera och behandla delirium” och ”Sjuksköterskans behov av kompetens och stöd”. Slutsats: För att på bästa sätt tillgodose en patients behov, som drabbats av delirium, behöver sjuksköterskan ha en bra kommunikation. Vårdarbetet med en patient med delirium kan ge sjuksköterskan en känsla av otillräcklighet, som ofta beror på tidsbrist på grund av hög arbetsbelastning. Mycket tyder på att det idag saknas forskning och utbildning inom området. Genom att öka kunskapen om vården för patienter med delirium så skulle sjuksköterskans professionella roll stärkas. / Background: A common occurrence is that an acutely ill patient suffers from delirium. This places great demands on the nurse to be responsive to the symptoms. There are a few qualitative studies on the nurse's experience of delirium; these studies show that nurses have a lack of knowledge about delirium. There are guidelines that are only used sporadically, and nurses experience the increased workload, that delirium can cause as stressful. Aim: The purpose was to highlight the nurse´s experiences of caring for a patient with delirium. Method: The result is based on a literature review of articles no older than ten years. Data collection was done from the databases CINAHL and PsycINFO. 14 scientific articles were included and a qualitative content analysis at manifest level was used. Results: The results emerged in seven categories, which generated three themes: "The complexity of care", "Identifying and treating delirium" and "The nurse´s need of competence and support”. Conclusions: To meet the needs of a patient affected by delirium, the nurse needs good communication. Caring for a patient with delirium can give the nurse a feeling of inadequacy, which is often due to lack of time due to high workload. Much indicates that today there is a lack of research and education in this area. By increasing the knowledge about care for patients with delirium, the nurse´s professional role would be strengthened.

Bakgrund: Postoperativt delirium (POD) är en allvarlig komplikation till hjärtkirurgi och anestesi. Det är ett akut konfusionstillstånd som orsakar lidande för patienter och anhöriga. Det associeras med många negativa konsekvenser som förlängd sjukhusvistelse, ökad dödlighet och nedsatt kognitiv och funktionell återhämtning. POD kan påverka livskvaliteten senare i livet och det är av betydelse att tillståndet förebyggs, diagnosticeras och behandlas tidigt. Syfte: Syftet var att identifiera peroperativa riskfaktorer som kan påverka utvecklingen av POD hos patienter som genomgår hjärtkirurgi. Metod: En litteraturstudie med systematisk sökning med 14 inkluderade studier som redovisats i en narrativ sammanställning efter Bettany-Saltikov och McSherry (2016) analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i sex teman: Patienters bakgrund och sjukhistoria, Patienters hemodynamik, Patienters behov av läkemedel, Patienter i mekanisk ventilation, Patienter i hjärt-lungmaskin och Patienters operationstid som kan påverka utveckling av POD vid hjärtkirurgi. Slutsats: Utvecklingen av POD är dålig förstådd trots många studier och det beror på att det är multifaktorellt. Föreliggande studie bekräftar detta då inga generella slutsatser kan dras utifrån studiens resultat. Det verkar vara av betydelse att upprätthålla en välbalanserad peroperativ anestesi i synnerhet då det handlar om äldre och multisjuka. Patienter upplever lidande vid POD och är i behov av trygghet, värdighet och säkerhet med helhetlig omvårdnad för patienter och anhöriga. Ytterligare forskning behövs i syfte att utarbeta riktlinjer för att förebygga POD och nå konsensus kring riskfaktorer för POD. / Background: Postoperative delirium (POD) is a serious complication of cardiac surgery and anesthesia. It is an acute confusion condition that causes suffering for patients and relatives. It is associated with many negative consequences such as prolonged hospitalization, increased mortality and reduced cognitive and functional recovery. POD can affect the quality of life later in life and it is imperative that this condition is prevented, diagnosed and treated at an early stage. Preoperative risk factors are well studied, but preoperative risk factors for POD that anesthetic nurses could influence are less known. Purpose: The purpose of this systematic literature study was to identify preoperative risk factors that may affect the development of POD in patients undergoing cardiac surgery. Method: A literature study with systematic search including 14 studies reported in a narrative compilation following Bettany-Saltikov and McSherry (2016) method of analysis. Results: The analysis resulted in six themes: Patients background and medical history, Patients hemodynamics, Patients need for drugs, Patients duration on mechanical ventilation, Patients duration in cardiac pulmonary bypass (CPB) and Patients operation time that can influence the development of POD during cardiac surgery. Conclusion: The development of POD is poorly understood despite many studies and this is because it is multifactorial. The present study confirms this as no general conclusions can be drawn from the study's results. It seems to be important to maintain a well-balanced peroperative anesthesia, especially when it comes to the elderly and comorbidities. Patients experience suffering from POD and need support, dignity and security with comprehensive care for patients and their relatives. Further research is needed in order to develop guidelines to prevent POD and reach a consensus on risk factors for POD.

Bakgrund Delirium är ett tillstånd som drabbar många patienter inom intensivvården.Patienters upplevelse och beskrivning av tillståndet kan ge ökad förståelse hur man ska bemöta patienter med delirium. Syftet Syftet med denna studie är att beskriva patienternas upplevelse av delirium under intensivvård. Metod En litteraturstudie med hjälp av en systematisk ansats. Artiklar söktes i databaser PubMed och Cinahl, där begränsades sökande till år 2011-2021, artiklar skrivna på engelska, tillgång till abstrakt och fulltext. Artiklarna söktes under perioden januari 2021 till april 2021. Kvaliteten på artiklarna granskades med hjälp av Evans. Resultat Sex artiklar som inkluderas i studien analyserades. Artiklarna beskriver hur patienten upplever deliriet under intensivvården, både positiva och negativa upplevelser. Sällsynt att deliriet som en skräckupplevelse, utan mer som en verklighet utan förankringpunkt och att patienten befinner sig i en situation med lösryckta händelser. Slutsats Delirium är en unik personlig upplevelse. Alla intensivvårdspatienter kan drabbas av delirium. Medvetenheten av delirium hos intensivvårdspatienter ger tryggare patientvård och ökad patientsäkerhet. Ökad svårighetsgraden av delirium ger ökad riskt för mortaliteten under intensivvårdstiden. Studien ger en inblick om hur patienter upplever och uppfattar delirium. Uppfattningen om hur patienterna upplever delirium, kan hos sjuksköterskor och annan vårdpersonal ge en ökad förståelse för deliriumsyndromet.

No description available.

Notre étude cherchait à comprendre l'acceptabilité du dépistage et d'une intervention touchant des problèmes cognitifs à partir de l'expérience de personnes âgées vivant dans la communauté. Elle était guidée à toutes les phases (théoriques, méthodologiques et empiriques) par le Modèle des croyances relatives à la santé (Health Belief Model) Rosenstock et coll . (1994). Nous avons choisi un devis descriptif d'inspiration phénoménologique. Les sources de données sont des entrevues semi-structurées auprès de personnes âgées (n = 10) appartenant à trois groupes distincts et des données complémentaires provenant du journal de bord et des dossiers de suivi des participants à l'intervention. Les participants choisis provenaient d'une étude plus vaste qui évaluait la faisabilité d'implanter des lignes directrices touchant le dépistage et l'intervention de la dépression, du déficit cognitif et du delirium. L'échantillonnage intentionnel a été prélevé auprès de personnes qui ont obtenu un dépistage positif à l'aide d'outils validés et qui avaient fait des choix différents concernant l'intervention offerte. Les données ont été analysées avec la méthode décrite par Miles et Huberman (2003). Les résultats démontrent que l'acceptabilité du dépistage et d'une intervention reliés aux problèmes cognitifs se rattache à un environnement humain et physique propice, parce que professionnel et inspirant confiance, facilitant et permettant le libre choix, désignée par des processus porteurs d'espoir, mais aussi de risque. L'acceptabilité dépend des ressources personnelles présentes ou manquantes des personnes âgées. Ces ressources personnelles consistent en la confiance en soi et la recherche d'aide. Les problèmes cognitifs représentent une menace importante puisqu'il s'agit d'un cheminement presque attendu vers une finalité invalidante. La connaissance des facteurs liés à l'acceptabilité aidera les professionnels de la santé à mettre en oeuvre des activités de dépistage et des interventions pour maintenir l'autonomie si chère aux aînés.

Ma thèse porte sur l'oeuvre de l'écrivain uruguayen Carlos Liscano (Montevideo, 1949) et sur les rapports de celle-ci avec la dictature uruguayenne (1973-1985). Après avoir présenté la société uruguayenne des années soixante et soixante-dix à partir de la notion de crise et le groupe révolutionnaire Tupamaro auquel Liscano a appartenu, il s'agira de comprendre de quelle façon l'écrivain devient sujet par l'écriture de tout ce qu'il a vécu. Pour comprendre cela, deux images, qui se complètent l'une et l'autre, sont le fil directeur de ma thèse : l'écriture comme un sillon et comme une spirale. Ainsi, dans le chapitre 1 (L'écriture en prison : 1981-1985), j'analyse les conditions dans lesquelles l'homme est devenu écrivain à la prison et la relation entre le délire et l'écriture ; dans le deuxième chapitre (La vie en Suède : 1986-1996), j'étudie l'écrivain et sa relation avec le public, la réception de son oeuvre par la critique uruguayenne et la négation par l'écrivain de l'adjectif "carcéral" que la critique a associé à sa littérature. Je m'interroge là sur le fait que l'écrivain ne soit parvenu à produire des récits de fiction que lorsqu'il habitait en Suède. Dans le troisième chapitre (Le retour en Uruguay) j'essaie de comprendre la décision de rentrer en Uruguay et pour cela, je décrypterai l'unique témoignage de Liscano au sein du développement d'un nouveau genre en Uruguay, à l'époque de la postdictature. je propose également d'étudier les romans d'autofiction en rapport lien avec la dimension civique et publique de la vie de l'écrivain depuis son retour. Enfin ,je finis avec une étude du travail de réécriture que l'auteur pratique depuis toujours. / This thesis attempts to analyze Carlos Liscano's literature both itself and as it relates to the Uruguayan dictatorship of the period 1973-1985. In a first section of the introduction, Uruguayan society of the sixties and seventies is characterized starting from the notion of crisis, and outlining some features of the revolutionary group the author belonged to ; in a second section, the key notion of this thesis is presented : that writing is how the author makes himself a subject of lived experience. Two complementary images are the guiding thread of this approach to Liscano's work : that of writing as a furrow, and the spiral. In chapter 1 the emergence of the writer in prison and the relation between delirium and writing is analyzed. In the second chapter the public confirmation of the writer starting from his life in Sweden, the first reception of his work, and his rejection of the "prison litetrature" label attributed to it.. An attempt is made to answer why his narrative production came during his life in Sweden, suggesting it may be related with the estrangement that comes from living in two languages. In the third chapter the author's decision to return to Uruguay and its meaning is discussed. The only testimony book to address the development of the genre in post-dictatorship Uruguay is analyzed. The writer's recovered civic dimension is discussed as one of the paths that lead to his discovery of autofiction. The possibility of setting a limit to the autofiction form and the opening towards a plagiarism aesthetic is entertained. Lastly, an analysis of rewriting is presented, although it is a permanent feature in Liscano's work.