Bakgrund: I dagens samhälle lever många människor med demenssjukdom och varje år insjuknar cirka 25 000 personer. Demenssjukdom är ett samlingsnamn för kognitiv svikt, där alla processer i hjärnan som rör upplevelser och tänkande påverkas. Att insjukna i demenssjukdom förändrar dramatiskt personers livssituation, därför kan hemmet vara en viktig plats som inger förtrogenhet för personer med demenssjukdom. När närstående med demenssjukdom bor kvar i hemmet faller ofta rollen som vårdare på anhöriga. Vårdpersonal uppmärksammar att anhörigvårdare behöver stöttas då närstående och anhörigvårdare är sammankopplade. Syfte: Syftet var att beskriva erfarenheter hos anhörigvårdare till närstående med demenssjukdom i hemmet. Metod: En allmän litteraturöversikt med artiklar av både kvalitativ och kvantitativ ansats. Resultat: Ur analysen framkom fyra teman: Att ta över ansvaret för en annan människa, Att göra personliga uppoffringar, Att hantera förändringar hos närstående och Att ha ett behov av stöd. Slutsats: Stödet anhörigvårdare erhöll var otillräckligt för att bibehålla och främja hälsa. Genom att erbjuda tillräckligt stöd kan anhörigvårdare avlastas och hälsa främjas. Detta stöd kan på så sätt förbättra livskvaliteten för närstående då anhörigvårdares hälsa påverkar förmågan att tillhandahålla adekvat vård.

Bakgrund: Beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom (BPSD) är samlingsnamnet för en rad vanliga symtom som kan uppträda vid demenssjukdom. Antalet personer med demenssjukdom beräknas öka i framtiden som följd av en åldrande befolkning och därmed ökar även behovet av kunskap kring BPSD. I dagsläget används läkemedel mot BPSD trots begränsad effekt och allvarliga biverkningar. Att leva med en demenssjukdom beskrivs av drabbade personer som både jobbigt och obehagligt. De beskriver en ovisshet i att inte veta vart en är, vem andra på platsen är eller ens om det är en trygg plats att vara på. Syfte: Att sammanställa kunskap kring omvårdnadsåtgärder samt dess effekter vid beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom. Metod: Författarna har genomfört en integrativ litteraturstudie. Kvalitativa och kvantitativa empiriska studier har analyserats. Resultat: Analysen resulterade i åtta kategorier som beskriver omvårdnadsåtgärder och dess effekter: Musik, Personcentrerat förhållningssätt, Fysisk aktivitet, Avslappning och beröring, Dockterapi, Robotdjur, Belysning och Kombination av icke-farmakologiska interventioner. Slutsats: Flertalet omvårdnadsåtgärder har positiva effekter på beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom. Omvårdnadsåtgärder bör användas som förstahandsbehandling och vara personcentrerade. Sjuksköterskans kunskap och ledarskap anses ha en nyckelroll för att omvårdnadsåtgärderna ska implementeras i den kliniska verksamheten samt för att ändra nuvarande attityder kring läkemedel och omvårdnadsåtgärder. Omvårdnad bör få en större roll inom demensvården för att uppfylla behov.

Bakgrund: Fysiska begränsningsåtgärder är vanligt förekommande inom särskilda boenden för äldre samtidigt som de negativa konsekvenserna är övervägande. Tidigare studier visar varierande resultat för vad som kan minska användandet. Syfte: Att studera relationer mellan undvikandet av fysiska begränsningsåtgärder och vårdpersonalens utbildning, erfarenhet, självskattad kunskap om de boende samt personcentrerad vård inom särskilda boenden för äldre. Metod: En kvantitativ beskrivande tvärsnittsstudie. I studien analyserades en enkät med frågor om personcentrerad vård, fysiska begränsningsåtgärder, vårdpersonalens kunskap om de boende samt bakgrundsdata. Totalt deltog 1237 deltagare från hela Sverige. Resultat: En hög grad av personcentrerad vård var relaterat till ett ökat undvikande av fysiska begränsningsåtgärder. Även när vårdpersonalen uppskattade att de hade en tillräcklig kunskap om de boendes sjukdom och behandling kunde ett samband ses med ökat undvikande. Utbildning och erfarenhet hade inget samband med undvikande av fysiska begränsningsåtgärder. Konklusion: Högre grad av personcentrerad vård samt tillräcklig kunskap om de boendes sjukdom och behandling kan ha betydelse för undvikandet av fysiska begränsningsåtgärder. Därför är studien betydelsefull för yrkesverksamma sjuksköterskor som vill undvika fysiska begränsningsåtgärder, samt styrker den positiva bilden av personcentrerad vård som förhållningssätt. Ytterligare studier krävs för att få vetskap om personcentrerad vård kan minska användandet av fysiska begränsningsåtgärder.   Nyckelord: fysiska begränsningsåtgärder, särskilt boende för äldre, personcentrerad vård, demenssjukdom, utbildning

Bakgrund: Var femte person av den vuxna befolkningen i Sverige kommer under sin livstid vårda en sjuk familjemedlem. Demenssjukdom innebär försämring av kognitiva funktioner utöver vad som kan anses vara normalt åldrande. Demenssjukdomar är en av Sveriges folksjukdomar där de anhöriga ofta får dra en tung vårdbörda. Syfte: Syfte var att beskriva anhörigvårdares upplevelser av demenssjuk familjemedlems flytt i samband med till särskilt boende. Metod: Metoden var systematisk litteraturstudie med kvalitativ ansats. Tio kvalitativa artiklar kvalitetsgranskades, analyserades och sammanställdes för att ge ökad förståelse för anhörigvårdares upplevelser. Resultat: Vägen till flytt innebar förändring i relationen till den demenssjuke familjemedlemmen. Anhörigvårdarna upplevde svårigheter i beslutsfattandet om flytt till särskilt boende men att omgivningens stöd underlättade. Tiden efter flytt innebar anpassning till en ny vardag. Det innebar också möte med vårdpersonalen samt att besöka sin demenssjuke familjemedlem på det särskilda boendet. Slutsatser: Stora förändringar i vardagen tvingade fram beslut om demenssjuk familjemedlems flytt till särskilt boende. Anhörigvårdarnas upplevelser av sorg och oro kunde uttryckas som misstänksamhet mot vården. Genom kommunikation och samspel kan vårdpersonalen skapa en vårdrelation som möjliggör att de kan finnas som stöd för både anhörigvårdare och personer med demenssjukdom.

Att drabbas av en demenssjukdom påverkar den kognitiva förmågan negativt och personer med demenssjukdomar är oftast i behov av mycket stöd och omvårdnad. På grund av den fysiska miljön och tidsbristen i en sjukhusavdelning kan det bli en utmaning att skapa bra vård. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda personer med demens på en sjukhusavdelning. En systematisk litteratursökning genomfördes inom området och tretton vetenskapliga artiklar valdes ut som svarade på syftet. Artiklarna analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats.  Analysen resulterade i fyra kategorier: Att kommunicera och skapa en relation är viktigt, att hamna i svåra etiska situationer, att miljön begränsar vårdandet och mer tid önskas och att mer kunskap behövs. Resultat visade att en god kommunikation är en förutsättning för att skapa en god relation till personer med demens och deras anhöriga. Sjuksköterskorna hamnade ofta i svåra etiska situationer vid vård av personer med demens. Den fysiska miljön på en sjukhusavdelning upplevdes ha en överstimulerande påverkan hos personer med demens, även tidsbrist på avdelningen gjorde att sjuksköterskorna upplevde att de inte kunde ge en bra vård. Sjuksköterskorna upplevde brist på kunskap i att hantera personer med demenssjukdomar och önskade mer utbildning för att kunna ge en bättre vård. Slutsatsen är att personcentrerad omvårdnad kan ge en ökad livskvalité hos personer med demens. Förslagen till vidare forskning inom detta område är att studera vilka andra åtgärder som kan förbättra vården för personer med demenssjukdomar på en sjukhusavdelning.

Demenssjukdom är en av Sveriges stora folksjukdomar och det är många med demenssjukdom som vårdas i hemmet av sina anhöriga. Sjukdomen bryter långsamt ner de kognitiva funktionerna hos den demenssjuke och ställer stora krav på den anhöriges resurser. Att ansvara för sin närståendes omvårdnad och att i sin relation få förändrade roller kan skapa en psykisk och fysisk belastning. I många fall kommer anhöriga till en tidpunkt där vård i hemmet blir allt mer omöjlig och tvåsamheten inte längre går att upprätthålla. Beslutet att flytta isär blir oundvikligt. Det finns begränsad forskning om hur de anhöriga upplever den första tiden efter att den närstående med demenssjukdom flyttat hemifrån. Vårdpersonal behöver kunskap och medvetandegöras om den känslomässiga påfrestning det innebär att behöva släppa taget om sin närstående för att kunna ge ett bra stöd. Studiens syfte är att beskriva anhörigs upplevelse i samband med att en närstående med demenssjukdom flyttat hemifrån till särskilt boende i kommunen. Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta anhöriga intervjuades. En kvalitativ innehållsanalys ledde fram till tre kategorier: Att vara närvarande i dåtiden, att utmanas i vardagen och att möta framtiden. Resultatet visade att livet förändras för alltid när en närstående får en demensdiagnos. De anhöriga var närvarande i dåtiden samtidigt som vardagen gav nya utmaningar och framtiden kändes oviss. Vägen fram till att behöva flytta isär kan många gånger vara kantad av både sorg och utmattning. De anhöriga bär på en känslomässig börda i form av skuld, sorg och ensamhet. Det fanns också ett behov hos de anhöriga att prata med någon som hade tid och intresse av att lyssna till deras upplevelser. Detta talar för att distriktssköterskor har ett ansvar för även de anhöriga och inte bara den demenssjuke, att anhöriga kommer till tals och blir lyssnade på. Genom att ta tillvara på de anhörigas resurser och få dem att känna sig trygga och sedda kan detta leda till en känsla av sammanhang vilket också kan bibehålla anhörigas hälsa. Stöd och kunskapsspridning till de anhöriga kan ge ett mer hållbart samhälle på sikt.

Demenssjukdom är en sjukdom som drabbar cirka 25 000 personer varje år. Det uppstår en ny livssituation för den som drabbas av demenssjukdom men även för de anhöriga. Anhöriga är en stor grupp som ofta blir bortglömda och kan vara en viktig resurs i sjuksköterskans omvårdnadsarbete. Det har framkommit att stödet till anhöriga kan vara bristfälligt. Därför är syftet med denna litteraturöversikt att belysa anhörigas upplevelser av att leva med en partner som har demenssjukdom. Detta för att bidra med bättre förståelse för hur anhöriga upplever situationen och även ge sjuksköterskan möjlighet att stödja och underlätta för de anhöriga. En litteraturöversikt genomfördes genom en analys av tio stycken kvalitativa artiklar. Artiklarna som inkluderades i litteraturöversikten hittades genom sökningar i databasen Cinahl. Artiklarna skulle vara peer rewieved, publicerade efter 2008, ha abstrakt tillgängligt och vara skrivna på engelska. Dataanalysen resulterade i två huvudteman, "Upplevelse av ensamhet” och “Upplevelse av förändrad livssituation”. I resultatet som framkom beskriver anhöriga hur livet förändrats för både den anhöriga och sin partner. Nytt ansvar, nya roller och krav ställdes på den anhöriga och deras relation förändras. Det var mycket känslor och tankar hos de anhöriga och stöd från vänner, familj, grupper och vården är av stor betydelse för att få vardagen att gå ihop. Dock framkom det även att de anhöriga ofta upplever att det finns brister i stödet. Dessa brister kan orsaka ett lidande hos både de anhöriga och personen med demenssjukdom. Därför är viktigt att sjuksköterskan får större insikt i hur stöd till anhöriga kan förbättras och vilka behov de anhöriga har. Detta för att minska lidandet hos de anhöriga och främja hälsa och välbefinnande.

Demenssjukdom är ett vanligt tillstånd som ökar med stigande ålder. Tillståndet leder till svåra psykiska och sociala handikapp och har en dödlig utgång. Patienter med demenssjukdom får mindre smärtlindrande behandling än äldre patienter med bibehållen kognitiv förmåga, trots att de troligen kan känna smärta i samma grad. Vid avancerad demenssjukdom kan patienten ha svårighet att förmedla sin smärtupplevelse. Sjuksköterskan har ett yrkesansvar att sörja för en god omvårdnad. Syftet med studien är att beskriva hur smärta kan identifieras och bedömas hos patienter med kognitiva och kommunikativa svårigheter relaterat till demenssjukdom. Metoden som använts är litteraturbaserad studie av sju kvalitativa vårdvetenskapliga artiklar. Analys utfördes enligt Evans modell (2002).I resultatet framträder två teman och sju subteman. Första temat är smärtbedömningsprocessen. Där beskrivs patientens uttryck för smärta, vilket kan vara verbalt eller ickeverbalt. Det består ofta av förändrat beteende. Sjuksköterskans observation av uttryck för smärta är beroende av en god vårdrelation. Det är viktigt att söka orsaker till smärta och förebygga förväntad smärta. Att tolka observerade smärtuttryck innebär att väga samman observationer, uppgifter från närstående och journaler. Smärta kan också identifieras genom utvärdering av genomförda åtgärder. Det andra temat är hinder och möjligheter för adekvat smärtbedömning. Som hinder ses okunskap, tidsbrist, bristande engagemang och otydliga smärtuttryck hos patienten. Som möjligheter ses närstående, ett tydligt kroppsspråk hos patienten och ett känslomässigt engagemang hos personalen. Resultatet visar att det är möjligt att identifiera och bedöma smärta hos patienter med demenssjukdom. Detta kräver dock kunskap, lyhördhet mot patienten samt tid. Den viktigaste faktorn för en bra smärtbedömning är en god vårdrelation. / <p>Program: Fristående kurs</p><p>Uppsatsnivå: C</p>

Bakgrund: I Sverige har cirka 130-150 000 personer en diagnostiserad demenssjukdom och cirka 20 000 personer insjuknar i demenssjukdom varje år. Medicinsk kurativ behandling saknas och enbart symtomlindrande medicinsk behandling finns tillgänglig. Behandling av personer med demenssjukdom innebär att ge omvårdnad som syftar till att främja god livskvalitet. Ett centralt begrepp inom sjuksköterskeyrket är omvårdnad, och sjuksköterskan därmed en viktig roll inom omvårdnaden av personer med demenssjukdom. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda personer med demenssjukdom som bor på särskilt boende för äldre. Metod: Deskriptiv studie med kvalitativ induktiv ansats. Data samlades in genom semistrukturerade individuella intervjuer med tio legitimerade sjuksköterskor på särskilda boenden för personer med demenssjukdom. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys på både manifest och latent nivå. Resultat: Omvårdnadsarbetet karaktäriserades av både utmaningar och tillfredsställelse vilket utgör resultatets tema. Analysen resulterade i kategorierna: Upplevelser av att vilja skapa social gemenskap med personen med demenssjukdom, Känslomässiga upplevelser kopplade till sin roll som sjuksköterska, Upplevelser av att vilja arbeta professionellt i teamet, Bristande arbetsbemanning förhindrade personcentrerad omvårdnad. Analysen resulterade i subkategorierna: Upplevelser av kommunikationssvårigheter, Att skapa relation, Att skapa en meningsfull vardag, Kunskap inom teamet hade betydelse för vårdkvaliteten, En välfungerande teamsamverkan underlättade vid svåra situationer, och God samverkan med närstående skapade förtroende. Slutsats: Känslor av tillfredsställelse i arbetet upplevdes när förutsättningar fanns för att bedriva personcentrerad omvårdnad. För att hantera de upplevda utmaningarna är det viktigt att det finns förutsättningar för kontinuerlig fortbildning inom demensomsorg för alla yrkeskategorier i teamet och att det finns tillräckliga resurser avsatt för detta. Nyckelord: Demenssjukdom,

<p>Validerat; 20101217 (root)</p>