Att drabbas av en demenssjukdom påverkar den kognitiva förmågan negativt och personer med demenssjukdomar är oftast i behov av mycket stöd och omvårdnad. På grund av den fysiska miljön och tidsbristen i en sjukhusavdelning kan det bli en utmaning att skapa bra vård. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda personer med demens på en sjukhusavdelning. En systematisk litteratursökning genomfördes inom området och tretton vetenskapliga artiklar valdes ut som svarade på syftet. Artiklarna analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats.  Analysen resulterade i fyra kategorier: Att kommunicera och skapa en relation är viktigt, att hamna i svåra etiska situationer, att miljön begränsar vårdandet och mer tid önskas och att mer kunskap behövs. Resultat visade att en god kommunikation är en förutsättning för att skapa en god relation till personer med demens och deras anhöriga. Sjuksköterskorna hamnade ofta i svåra etiska situationer vid vård av personer med demens. Den fysiska miljön på en sjukhusavdelning upplevdes ha en överstimulerande påverkan hos personer med demens, även tidsbrist på avdelningen gjorde att sjuksköterskorna upplevde att de inte kunde ge en bra vård. Sjuksköterskorna upplevde brist på kunskap i att hantera personer med demenssjukdomar och önskade mer utbildning för att kunna ge en bättre vård. Slutsatsen är att personcentrerad omvårdnad kan ge en ökad livskvalité hos personer med demens. Förslagen till vidare forskning inom detta område är att studera vilka andra åtgärder som kan förbättra vården för personer med demenssjukdomar på en sjukhusavdelning.

Bakgrund: Demenssjukdom är en obotlig och kronisk sjukdom som drabbar cirka 20 000-25 000 människor varje år, varav  lika många människor dör av sjukdomen. Palliativ vård är för många en nödvändig del under deras sjukdomstid som drabbar inte bara patienten men även deras närmsta omgivning. Inom forskningen har det uppmärksammats brister inom palliativ vård för personer med demenssjukdom där sjuksköterskor upplever brist på resurser eller kompetens inom området. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans upplevelser av palliativ vård hos personer med demenssjukdom. Metod: Arbetet utformades som en litteraturöversikt som baserades på nio kvalitativa artiklar och en kvantitativ artikel. Sökning utfördes på databaserna Pubmed, CINAHL complete och Ageline sökningar. Vidare analyserades den samlade datan utifrån Fribergs trestegsmodell. Resultat: Efter analysering av insamlad data kunde två kategorier urskiljas; Upplevelser i mötet med närstående och patienten samt upplevelser av förutsättningar för palliativ vård. Utöver detta kunde subkategorier urskiljas; att involvera närstående och att skapa vårdrelation med patienten. Slutligen indelades upplevelser av förutsättningar till subkategorin att ha kunskap. Slutsats: Majoriteten av sjuksköterskorna upplevde brister i kunskap gällande omhändertagandet av personer med demenssjukdom i palliativ skede. Sjuksköterskorna hade både positiva och negativa upplevelser i vårdrelationen med den dementa personen. Det framkom även att sjuksköterskorna upplevde att det var en utmaning att involvera närstående. Dock upplevde en del sjuksköterskor att anhöriga var en resurs i den palliativa vården för personer med demenssjukdom. / Background: Dementia is an incurable and chronic disease that affects about 20,000-25,000 people each year, where about as many people die from the disease. Palliative care is for many a necessary part of their healthcare journey that affects not only the patient but also its social environment. In research, attention has been drawn to shortcomings in palliative care for people with dementia, where nurses experience a lack of resources or knowledge in the area.  Aim: The aim of the study was to describe the nurse's experiences of palliative care in people with dementia. Method: A literature review was adapted and was based on nine qualitative articles and one quantitative article. The research was conducted in the databases Pubmed, CINAHL complete and Ageline. Furthermore was the concluded data analyzed according to Friberg's three step method for analysis of the articles. Results: After analysis of the collected data, two categories could be distinguished; Experiences in the meeting with relatives and the patient as well as experiences of conditions. In addition, subcategories could be distinguished; to involve relatives and to create a care relationship with the patient. Finally, experiences of conditions were divided into the subcategory of having knowledge.  Conclusion: The majority of the nurses experienced shortcomings in knowledge regarding the care of people with dementia in the palliative stage. The nurses had both positive and negative experiences in the care relationship with people with dementia. It also emerged that the nurses had different views on the involvement of relatives.

Demenssjukdomar ökar i hela världen. De resurser som är avsatta för behandling och omhändertagande av personer med demenssjukdom är knappa. Nya alternativa metoder måste tas i bruk och de skall vara kostnadseffektiva. Olika slag av sällskapsdjur, bland annat hundar, har börjat användas i sjukvården som ett komplement till annan behandling inom bland annat demensvården. Syftet var att belysa vårdhundens betydelse för personer med demenssjukdom. En forskningsöversikt genomfördes som metod. De vetenskapliga artiklarna söktes fram i tre olika databaser och genom manuell sökning. Sammanlagt inkluderades sexton stycken artiklar i resultatet. Resultatet visade att vårdhunden minskade agiterat beteende och oro samt ledde till förbättring av emotionella och fysiologiska funktioner. Vidare visade resultatet att livskvalitet höjdes och att det sociala engagemanget ökade. Slutsatsen var att det är viktigt att hälso- och sjukvården har kunskap om att vårdhunden har en positiv påverkan på personer med demenssjukdom.

Bakgrund: Demenssjukdom är en global sjukdom som ökar i antal insjuknade för varje år. Fysiska och kognitiva förmågor försämras ständigt under sjukdomsförloppet. Det är vanligt att person och/eller personer med demenssjukdom (PMD) drabbas av malnutrition eftersom de glömmer av att äta och hur de ska äta. Vårdpersonalen behöver därför kunskap om hur måltidssituationer för PMD kan anpassas efter de behov som finns och hur matintaget kan ökas. Syfte: Att belysa aspekter av vårdpersonals kunskap kring måltidssituationer för personer med demenssjukdom på särskilt boende. Metod: En litteraturöversikt baserat på 15 vetenskapliga artiklar. Elva artiklar var av kvalitativdesign och fyra artiklar var av mixad design. Databaserna som användes vid artikelsökning var CINAHL och PubMed. Resultat: Ett huvudresultat visade att vårdpersonalen behövde mer kunskap vid måltidssituationer för att bidra med ökat matintag hos PMD. Genom att vårdpersonalen anpassade måltidssituationer i enlighet med PMD förmågor kunde behoven lättare tillfredsställas. Vårdpersonalen tog hänsyn till bland annat möblering, ljud, ljus och servering för att minska oönskade stimuli vid måltidssituationer för PMD. Slutsats: Vårdpersonalen hade kunskap men inte tillräcklig för att kunna utföra en optimal omvårdnad till PMD. Behoven bland PMD är många och kunskapsbrist hos vårdpersonalen råder. Kunskapsbristen hos vårdpersonalen om måltidssituationer blir tydliga då PMD inte har tillräckligt matintag för att upprätthålla en god nutritionsstatus. / Background: Dementia is a global disease that increases for every year. Physical and psychological abilities reduce continuously during the disease course. It is usual that people with dementia is affected by malnutrition since they forget how and when to eat. Healthcare professionals’ need more knowledge about mealtime situations for people with dementia and how to customize their needs about increasing food intake. Aim: To illustrate aspect of healthcare professional’s knowledge about mealtime situations for people with dementia in nursing homes. Method: A literature review based on 15 research articles. Eleven articles were qualitative design and four were mixed design. Used databases were CINAHL and PubMed. Results: A main result showed that healthcare professionals needed more knowledge about mealtime situations and how to provide increased food intake. Healthcare professionals adjust mealtime situations according to the abilities that people with dementia had. Healthcare professionals did consideration about different kind of arrangement to reduce stimuli in mealtime situations for people living with dementia. Conclusion: Healthcare professionals had knowledge about nursing for people with dementia but not enough. The needs among people living with dementia are many and the lack of knowledge in healthcare professionals' work is not approval. In mealtime situations the lack of knowledge about optimal nutrition status among people with dementia and surrounded by healthcare professionals' is not clearly to sustain.

Bakgrund: Antalet personer med demenssjukdom ökar i Sverige och i övriga världen. Sjukdomen har stor påverkan på den drabbade personens liv, livskvalitet och autonomi. Det finns ännu ingen behandling som botar sjukdomen, men det finns mycket att göra för att öka livskvaliteten och stödja personer med demenssjukdom. Generellt sett har utevistelse visat sig ha stor betydelse för personers välmående. Men beroende på den ofta begränsade utemiljöns tillgänglighet och tidsbrist hos omvårdnadspersonalen så kommer många personer med demenssjukdom mer sällan ut än de som självständigt kan sörja för sin utevistelse. Därför är det av vikt att beskriva kunskap om utevistelse för personer med demenssjukdom boende på vårdhem. Syfte: Syfte är att sammanställa kunskap om utevistelsens betydelse för personer med demenssjukdom boende på vårdhem. Metod: En litteraturöversikt grundad på 13 vårdvetenskapliga artiklar, av kvantitativ och kvalitativ ansats. Resultat: Utevistelse i olika typer av trädgårdar, aktiviteter utomhus och att vistas ute i dagsljus har positiva effekter på personer med demenssjukdom, som ökat välbefinnande, minskat behov av läkemedel, ökad funktionell och kognitiv förmåga. Omvårdnadspersonal och anhöriga har kunskap i att utevistelse kan påverka personer med demenssjukdom positivt, och det är viktigt att möjliggöra utevistelse och erbjuda aktiviteter utomhus som är individuellt anpassade efter behov och förmåga. Slutsats: För personer med demenssjukdom ansågs utevistelsen som positivt, samt en bidragande faktor till att personer med demenssjukdom kände ökad livskvalitet. Aktiviteterna bör vara individanpassade för störst effekt på deras välbefinnande. / Background : The number of people with dementia is increasing in Sweden and the rest of the world. The disease has major impact on life itself, quality of life and autonomy for the affected person. There is still no treatment that cures the disease, but much can be done to increase the quality of life and support for people with dementia. In general, outdoor stay has proven to be of great importance to well-being. However, due to the often restricted outdoor environment's availability and lack of time from the healthcare professionals, many people with dementia rarely outweigh those who can independently provide for their own ability for outdoor stay. Therefore, it is important to describe the knowledge of outdoor stay for people with dementia living at nursing homes. Aim: The purpose is to put together knowledge about the meaning of outdoor stay for people with dementia living at nursing homes. Method: A literature review based on 13 scientific articles, quantitative and qualitative. Result: Outdoor stay in the form of different types of gardens, outdoor activities and exposure of daylight have positive effects on persons with dementia disease, as increased well-being and physical and cognitive function, and need of medication. Health care professionals and family members have knowledge about positive effects of outdoor stay for people with dementia disease, and it is important to make outdoor stay possible and offer activities outdoors that are individually adapted by need and ability. Conclusions: For people with dementia outdoor stay had positive results and as a contributing factor to people with dementia disease feeling increased quality of life. The outdoor activities should be individually adapted to the greatest effect on their well-being.

Medelåldern bland personer över 65 år som bor hemma och har hemsjukvård eller bor på särskilda boenden för äldre i Sverige ökar och parallellt med detta ökar också antalet personer med demenssjukdom. Samtidigt sker en generell ökning av problematiska beteenden, som är vanliga bland personer med demenssjukdom. Problematiska beteenden är en utmaning för personalen på äldreboenden och de har till viss del har varierade uppfattningar om orsaker till problematiska beteenden samt hur beteendena kan minskas och bemötas. Eftersom området är komplext finns det ytterligare behov av att undersöka vårdpersonals uppfattningar inom detta område. Syftet med studien var att beskriva vårdpersonals uppfattningar om orsaker till aggression, vandringsbeteende och överdrivet verbalt beteende hos personer med demenssjukdom, samt åtgärder som kan lindra dessa beteenden. Metoden som använts för datainsamling är semistrukturerade intervjuer med 13 personer verksamma vid äldreboenden i en svensk medelstor stad. Det transkriberade datamaterialet analyserades genom kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Analysen fokuserade på att besvara de specifika frågeställningarna och utfördes stegvis. Studien är godkänd av Etikkommittén vid Luleå Tekniska Universitet. Resultatet pekar på att de omvårdnadsåtgärder som personalen använder har ofta en nära koppling till hur de tänker om orsaker. Studiens resultat kan förstås som att personalen både använder en biomedicinsk förklaringsmodell där beteenden ses som symptom på en förändring i hjärnan och en psykosocial förklaringsmodell där beteenden är logiska resultat av hur individen upplever sin situation och kan betraktas som reaktioner på samspelet med omgivning, andra människor och fysiska besvär. Slutsats: förekomst av problematiska beteenden hos personer med demenssjukdom samt personalens upplevelse av stress kan minskas genom implementering av personcentrerad omvårdnad.

Denna kvalitativa studie tar sikte på hur biståndshandläggare hanterar äldre människor som har demenssjukdom. Studien syftar till att uppmärksamma dessa upplevelser och hur biståndshandläggare arbetar med äldre människor som har demenssjukdom. Studien använde en hermeneutisk ansats och semistrukturerade intervjuer för att ta reda på vad studien ville utforska. Biståndshandläggarna som intervjuats har erfarenhet av att fatta beslut om åtgärder för äldre personer med demens. Det teoretiska konceptet "handlingsutrymme" har använts för att tolka materialet. Dessutom har teorier och idéer om gräsrotsbyråkrati samt professionsetik och professionalitet använts.Med hjälp av tematisk analys som använts i vår studie har vi kunnat identifiera tre olika huvudteman som handlar om strategier för att erhålla samtycke, samarbete med andra aktörer samt dilemman och svårigheter. Studiens resultat tyder på biståndshandläggarna ställs inför flera utmaningar relaterat till naturen av målgruppen som karaktäriseras av nedsatt kognitivförmåga. Det framkommer att biståndshandläggarnas agerande är baserat utifrån både professionellt ansvar samt personligt engagemang. Det framgår även att brukarens självbestämmande och delaktighet inte alltid garanteras.Vi vill påpeka att studiens rubrik är inspirerad av ett citat från en intervjuperson. Rubriken tyder på en strategi, ett lirkande sätt, som många av våra intervjupersoner har använt sig av för brukarens bästa. När den äldre personen har gått långt i sin demens och löper en stor risk att skada sig eller andra. När denna äldre inte ger sitt samtycke för att flytta till ett demensboende så måste biståndshandläggaren engagera sig och hitta på en strategi som lirkar den äldre i syfte att få henom flytta till en tryggare miljö, i enlighet med citatet från en av biståndshandläggarna: ”ett Café med gratis kaffeservering”

Bakgrund: Personal inom vård och omsorg av personer med demenssjukdom står inför många svårigheter. I mötet med personer med demenssjukdomar kan svåra situationer uppstå till följd av den kognitiva nedsättningen. Personer med demenssjukdom kan ha svårt att förmedla sina önskemål eller berätta vad de varit med om. Det finns också organisatoriska svårigheter, som till exempel att det saknas personal med rätt utbildning och att det blir allt fler äldre med komplexa behov som behöver vård och omsorg. Syfte: Det övergripande syftet är att undersöka hur personal inom vård och omsorg resonerar och agerar kring svåra situationer i mötet med personer med demenssjukdom med fokus på att inhämta samtycke (studie I) samt hur de resonerar och agerar när de misstänker våld i nära relationer som begås av anhöriga till personer med demenssjukdom (studie II). Metod: Data insamlades genom totalt 22 gruppintervjuer med 101 personal som möter personer med demenssjukdom och deras anhöriga i sitt arbete. Intervjuerna syftade till att vara interaktiva, vilket innebär att deltagarna hjälper varandra att reflektera kring det givna ämnet. Studie I analyserades med kvalitativ innehållsanalys och studie II med tematisk analys. Resultat: Övergripande resultat från de båda studierna visar att personal inom vård och omsorg om personer med demenssjukdom upplever flera svårigheter gällande att inhämta samtycke till vård- och omsorgsåtgärder samt att agera vid misstanke om våldsförekomst. Studie I visar att personalens strävan är att alltid låta personerna med demenssjukdom vara självbestämmande, men på grund av de funktionsnedsättningar demenssjukdomen innebär är det ibland svårt att få ett samtycke. I dessa situationer kan det hända att personal är de som fattar besluten om en åtgärd. De båda studierna visar också att personal känner sig osäkra på hur de bör handla eftersom det finns brister avseende stöd och hjälp från verksamheten, såsom riktlinjer och rutiner för att ha något att agera utifrån. Detta var särskilt tydligt i studie II, där personal uppger att de därmed känner sig utlämnade till sina egna erfarenheter, normer och värderingar. Vidare är ett övergripande resultat att personal behöver ha god kännedom om vilka personerna är, deras behov, vanor, känslor och preferenser. Om personerna med demenssjukdom inte kan berätta om vad de utsätts för behöver personalen kunna tolka individens beteende och se om något avviker från det vanliga. Slutsats: De nära interaktionerna mellan personal och personer med demenssjukdom ställer höga krav på färdigheter och kompetens. Det råder en känsla av ansvar bland personalen när det kommer till att möta behoven hos personer med demenssjukdom. Personalen upplever osäkerhet när de inte har klar vägledning om hur de ska agera, och förutsättningarna ofta är otillräckliga. För att stödja personalen behövs tydliga rutiner och riktlinjer, kontinuerlig utbildning och handledning samt tid och möjlighet att reflektera över förhållningssätt.

Bakgrund: Utvecklingen är att fler och fler drabbas av demenssjukdom vilket innebär att antalet personer som får vård i ordinärt boende kommer att öka. Vården som ges ska vara personcentrerad och underlätta vardagen samt bidra till en ökad livskvalitet för personen.  Syfte: Att undersöka vilka hinder och möjligheter som påverkar sjuksköterskans arbete med att tillämpa personcentrerad vård för personer med demenssjukdom i ordinärt boende. Metod: En kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer. Sjuksköterskor som arbetar i hemsjukvården och besöker personer med demenssjukdom har intervjuats. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studien visar att det som möjliggör personcentrerad vård för sjuksköterskan är att möta personen i dennes bekanta miljö, att se anhöriga som en resurs i vården samt att arbeta som ett team med andra professioner. Det som hindrar sjuksköterskan att tillämpa personcentrerad vård är att begränsas av organisationen, att sakna kompetens i teamet och att inte nå fram till personen. Slutsats: För att kunna bedriva personcentrerad vård behöver sjuksköterskan få de organisatoriska förutsättningarna som möjliggör detta arbete, i form av god tid för hembesök, möjlighet till teamarbete med hemtjänst och demensteam samt möjlighet till att stödja och handleda vårdpersonalen och anhöriga. / Background: The development is that more and more people are suffering from dementia, which will mean that the number of people receiving nursing in ordinary housing will increase. The care provided must be person-centered and facilitate everyday life and contribute to an increased quality of life for the person. Aim: To investigate the obstacles and opportunities that affect the nurse's work of applying person-centered care for persons with dementia in ordinary housing. Method: A qualitative design with semi-structured interviews. Nurses working in home care and visiting people with dementia have been interviewed. The interviews were analyzed with qualitative content analysis. Outcome: The study shows that what enables person-centered care for the nurse is to meet the person in his familiar environment, to see relatives as a resource in the care and to work as a team with other professions. What prevents the nurse from applying person-centered care is to be limited by the organization, to lack the competence of the team and not to reach the person. Conclusion: To be able to implement person-centered care the nurse need to have the organizational conditions for enabling this work, in the form of enough time for home visits, the opportunity for teamwork with home care services and dementia teams, as well as the opportunity to support and supervise the carestaff and relatives.

Bakgrund: Cirka 40 % av de som lider av en demenssjukdom i Sverige bor på särskilt boende. Omvårdnaden som ges bör enligt Socialstyrelsen vara personcentrerad vilket innebär att personens upplevelse sätts i centrum.   Syfte: Att beskriva undersköterskors erfarenheter av personcentrerad omvårdnad för personer med demenssjukdom på särskilt boende.   Metod: En kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys som grund.   Resultat: Studien visar två kategorier och fem subkategorier. Den första kategorin är levnadsberättelsens betydelse för personcentrerad omvårdnad där flera erfarenheter av att arbeta utifrån levnadsberättelsen beskrivs. Den andra kategorin är en känsla av otillräcklighet där undersköterskornas vilja att göra mer men inte kunna beskrivs.   Slutsats: Undersköterskornas erfarenheter visar att en väl ifylld levnadsberättelse ger förutsättningar för att ge en god personcentrerad omvårdnad. Informationen som framkommer i levnadsberättelsen gör det möjligt att skräddarsy omvårdnaden kring personen med demenssjukdom. Det finns även en känsla av otillräcklighet hos undersköterskorna och tidsbrist är en bidragande faktor. / Background: About 40 % of the persons suffering from dementia in Sweden lives in nursing homes. According to the National Board of Health and Welfare, the care ought to be person-centred, which means that the person is the centre of the care.  Aim: To describe the experiences of assistant nurses working with person-centred care for people with dementia living in nursing homes.  Method: A qualitative design with semi-structured interviews. The interviews were analyzed with qualitative content analysis.  Result: The outcome of the study shows two categories and five subcategories. The first category is the significance of life story for person-centred care where several experiences to work based on the life story are described. The second category is a feeling of inadequacy where the nursing assistants describes a desire to do more but not be able to.  Conclusion: The nursing assistants experience that a prerequisite to be able to provide a good person-centred care is a life story with a lot of information. The information about the person enables the nursing assistant to customize the care of the person with dementia. There are also feelings of inadequacy expressed by the nursing assistants.