Uppsatsen handlar om försäkringsbarheten för administrativa sanktionsavgifter (GDPR-sanktioner) som utfärdats till följd av en överträdelse av bestämmelserna i dataskyddsförordningen. Syftet med uppsatsen har varit att utreda om det enligt svensk rätt är möjligt att försäkra sådana avgifter. I uppsatsen redogörs för relevanta bestämmelser i det försäkringsavtalsrättsliga regelverket (FAL) och det försäkringsrörelserättsliga regelverket (FRL). Bland de bestämmelser som uppsatsen särskilt behandlar återfinns bestämmelserna om lagligt intresse i 6 kap. 1 § FAL och god försäkringsstandard i 4 kap. 3 § FRL.

I uppsatsen presenteras en utförlig granskning av W&I-försäkring, mer känd under samlingsnamnet M&A-försäkring, och analys av försäkringens relation till ansvarsbegränsningar i det underliggande förvärvsavtalet. Syftet med försäkringen är att erbjuda ett fördelaktigt försäkringsalternativ till traditionella metoder för att ställa säkerhet för lämnande garantier i ett förvärvsavtal. Försäkringslösningen ger en säljare möjlighet att undvika de ekonomiska inlåsningseffekter som garantiavsättningar ger upphov till, samtidigt som den ger köparen trygghet genom att säljaren kan ge garantier som denne annars inte hade varit villig att ge. Den rådande trenden visar på att användning av M&A-försäkring i företagstransaktioner stadigt ökar, framförallt i företagstransaktioner med betydande värde. M&A-försäkringen är i företagsförsäkringssammanhang relativt ny, vilket innebär att det finns obesvarade frågor som behöver redas ut, framförallt hur ansvarsbegränsningar som lämnas av säljaren i förvärvsavtalet påverkar försäkringsavtalet, om det är säljaren som tecknar försäkringen. För att kunna förstå uppsatsens argumenterande delar är det viktigt att först redogöra för de delar av transaktionen och transaktionsprocessen som försäkringsavtalet bygger på för att sedan utifrån försäkringsvillkor presentera en helhetsbild av försäkringslösningen. Med utgångspunkt i M&A-försäkringens villkorsutformning och strukturering kan försäkringen dissekeras för att ta fram vilka principiella försäkringsrättsliga byggstenar och grundsatser som försäkringen är byggd på. Det leder till slut fram till diskussionen om vad som i försäkringens sammanhang förstås som skada, och relationen till ansvarsbegränsningar i förvärvsavtalet utifrån vad som i försäkringens olika utföranden utgör det försäkrade intresset.

Under senare tid har allt fler företag börjat utöva verksamhet där mark nyttjas för olika aktiviteter med stöd av allemansrätten. HD har bedömt att sådant nyttjande; kanalisering, är tillåtet med stöd av allemansrätten, men uttalade i NJA 1996 s. 495 (”Forsränningsmålet”) samtidigt att nyttjandet bara är tillåtet så länge marken inte skadas. Eftersom skadeståndsfrågan aldrig har prövats i samband med allemansrätten har föremålet för denna uppsats varit att utreda möjligheterna att utfå ersättning för skador via allmänna skadeståndsrättsliga regler, skadestånds- och avhjälpandeansvaret i miljöbalken samt för intrång i äganderätten via expropriationslagen och möjligheten att få ersättning ur en försäkring. Expropriationsalternativet kan inte användas idag, eftersom marknyttjande med stöd av allemansrätten är ett icke ersättningsgillt intrång i äganderätten. Möjligheterna till att betrakta en skada på marken som en sakskada är stora. Det finns emellertid omständigheter som skapar komplikationer för båda skadeståndsansvarsformerna. En allmän skadeståndstalan kräver att culpa hos skadevållaren kan bevisas, vilket kan vara svårt när många människor vistas på en plats samtidigt. Kanalisatören kan betraktas som culpös enligt principerna om kumulativ eller anonym culpa, enligt vilka en principal blir ansvarig, trots att de individer han ansvarar för inte, var och en för sig, varit culpösa. Det miljörättsliga skadeståndsansvaret bygger på ersättning för störningar som inte är orts- eller allmänvanliga. När det gäller allemansrättsligt nyttjande torde många störningar betraktas som just orts- eller allmänvanliga. Avhjälpandeansvaret i miljöbalken bygger på ersättning för miljöfarlig verksamhet, och det är tveksamt om det kan tillämpas på kanalisatörens verksamhet. Expropriationsersättning på grund av allemansrättsligt nyttjande tillerkänns inte markägaren enligt gällande rätt, vilket kan tyckas märkligt eftersom många nyttjandeformer som påminner om allemansrätten, t.ex. servitut, medför sådan ersättningsrätt. Det finns vissa möjligheter att ersätta markskador ur försäkringar. Dock är de flesta skador följden av invasionsproblematik, som är mycket svårt försäkra. Samtliga ersättningsformer har visat sig otillräckliga för att ersätta skador som är estetiska och ideella, eftersom sådana skador inte kan beräknas i pengar. Beroende på hur marknyttjande med stöd av allemansrätten betraktas har man olika åsikt om i vad mån kanalisatören borde ersätta markägaren för skador på marken. Om nyttjandet uppfattas som någonting som finns vid sidan av markäganderätten är endast konkreta skador ersättningsgilla. Om man anser att nyttjandet är ett intrång i äganderätten och en förmögenhetsöverföring från markägaren till kanalisatören bör emellertid redan rätten att nyttja marken föranleda ersättning. Den ersättningsform som bäst tillgodoser markägarens intresse av att få skador på marken åtgärdade och få ersättning för ekonomisk förlust är avhjälpandeansvaret. Endast det ansvaret reparerar till fullo skador på miljön. Det krävs emellertid ett domstolsavgörande för att slutligen klargöra avhjälpandeansvarets tillämplighet. / Recently, more and more companies have come to exercise activities under the right of public access on land that belongs to whomever. The High Court has assessed that such use of land; channeling, is permitted, but in NJA 1996 s. 495 (“The Rafting Case”) also announced that this use is only allowed as long as the land remains unharmed. Since the question of damages in the context of the right of public access has not yet been treated in jurisprudence, the object of this thesis has been to investigate the possibilities to obtain restitution for damages via tort law, liability under the environment act as well as for proprietary intrusions under the expropriation act and restitution via insurance. Expropriation, however, cannot currently be made use of, since the right of public access is an intrusion which does not entail restitution. There are extensive possibilities for considering damage to the land as damage to property. However, there are ramifications for both the legal options for damages: the tort law and the environmental act. The tort law requires tortuous behaviour from the tortfeasor to be established, which is difficult when several persons stay at one place simultaneously. The canalizer may be considered tortuous under the principle of vicarious liability and cumulative or anonymous tort. According to these principles, the canalizer is responsible for the actions of certain individuals, even though they have not, individually, been negligent. The environmental liability for damage is based on restitution for disturbances that are not common to the place nor to the general public. This fact is difficult to establish in the context of the right of public access. The remedial responsibility of the environmental act is constructed for operations that are harmful to the environment, which is why it is dubious whether the responsibility is applicable to the canalizer’s activities. Currently, compensation for expropriation cannot result of use of land under the right of public access. This is peculiar, since many usufructs reminiscent of the right of public access, i.e. the easement, result in such compensation. Some forms of damage to the land can be insured. Although, most damage in this context arise from invasion, a cause of damage which is nearly impossible to insure. All forms of restitution have proven insufficient for compensating damage that is esthetic or otherwise non-pecuniary. Depending on if the right of public access is regarded as proprietary intrusion or something that exists alongside the right to property, one comes to different conclusions about the extent of compensation for damage. In the former case, only substantial damage is compensable. In the latter case, even the right to use the land occasions compensation. The liability which best meets the needs of the proprietor: compensation and restoration of damage to his property, is the remedial responsibility of the environmental code. This responsibility alone fully restores harm to the environment. However, the applicability of the remedial responsibility needs to be established in jurisprudence.