Bakgrund: Fysisk ohälsa drabbar även personer med psykisk ohälsa, vilket innebär att personerna behöver olika former av vård till sitt förfogande. Stor kunskap krävs hos professionerna och ställer höga krav på sjukvården. Patienter med psykisk ohälsa beskriver stigmatisering inom sjukvården som ett problem och rädslan att utsättas för fördomar gör att patienterna inte söker vård för fysiska åkommor. Syfte: Syftet var att beskriva hur personer med psykisk ohälsa upplever bemötandet vid kontakt med kroppslig hälso-och sjukvård. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ design och induktiv ansats, baserad på nio vetenskapliga artiklar. Resultat: Det framkom upplevelser utifrån tre teman: Att bli utpekad som annorlunda, Att inte bli tagen på allvar och Betydelsen av mötet med vårdgivaren. Stigmatisering inom vården är vanligt gentemot patienter med psykisk ohälsa. Konsekvensen är att personer med psykisk ohälsa tenderar söka vård senare eller för sent. Diagnostic overshadowing är ett faktum.  Slutsats: Personer med psykisk ohälsa vill bli sedda för personen de är inte genom sin psykiska ohälsa och bli behandlade med respekt. Vårdpersonal behöver förbättrad attityd och stigmatiserande uppfattningar gentemot patienter med psykisk ohälsa behöver minska.

Syftet med litteraturstudien var att undersöka hur anhöriga till personer med demenssjukdom upplever vikten av stödåtgärder från sjukvårdspersonal. Våra frågor var: Hur viktigt är det med stödåtgärder från sjukvårdspersonal för de anhöriga till personer med demenssjukdom och vilka konsekvenser kan det bli för de anhöriga om de inte får det stöd de behöver från sjukvårdpersonal. Vi använde oss av nio vetenskapliga artiklar som svarade på våra frågeställningar. Resultatet visade att de stödåtgärder som de anhöriga till personer med demenssjukdom ansåg vara av stort värde var psykiskt, fysiskt och socialt stöd, även den information som sjukvårdspersonal kunde ge var av stor betydelse. Resultatet visade även att brist på stöd och information resulterade i att de anhöriga till personer med demenssjukdom upplevde stress, psykisk, fysisk och social ohälsa. Litteraturstudien belyste vad stödåtgärder var och vilka konsekvenser det kunde bli vid avsaknad av stöd och information från sjukvårdspersonal. I diskussionen belyste vi att sjuksköterskan hade en betydelsefull roll när det gällde att ge de anhöriga till personer med demenssjukdom ett bra stöd och en tydlig information. / The aim of the literature review was to investigate how relatives to persons suffering from dementia, experience the importance of the support from the nursing staff. Our questions were: How important is it with support from the nursing staff for relatives to persons whos suffering from dementia and which consequences could it be for the relatives if they dont get the support they need from the nursing staff.We used nine scientific articles that answered our questions.The result showed that mental, physical, social support and information from the nursing staff were of great value for relatives to persons who are suffering from dementia. The result even showed that lack of support and information resulted in stress and mental, physical and social bad health for relatives to persons whos suffering from dementia. The literature review illuminated what support is and which consequences it would be with the lack of support and information from the nursing staff. In the discussion we illustrated: that the nurse had an important role when it applies to give the relatives to persons whos suffering from dementia excellent support and clear information.

Bakgrund: Fysisk aktivitet har identifierats som en möjlig komponent i tillfrisknande för personer med beroendeproblematik. Studier visar en positiv inverkan av fysisk aktivitet på abstinenssymtom och återfall. Trots detta finns det begränsad forskning om vardaglig fysisk aktivitetsnivå hos individer med beroendeproblematik. Ett ökat fokus på detta område kan leda till utveckling av effektiva interventioner och bättre resursallokering inom beroendevården. Syfte: Studien syftade till att undersöka aktivitetsnivåerna hos personer med beroendeproblematik  Metod: En tvärsnittsstudie genomfördes där data samlades in genom en enkätundersökning bland deltagare inom öppenvården för beroendeproblematik. En analys av aktivitetsnivåer, kön, ålder och boendeform genomfördes för att undersöka möjliga samband. Resultat: Studien hade 27 deltagare varav majoriteten var män (82%), med 63% som uppnådde lägsta rekommenderade aktivitetsnivå, vilket är lägra än samhället i stort. Trots få deltagare indikerar studiens resultat tendenser till att boendeform och stigande ålder påverkade aktivitetsnivåer negativt, där egen bostad associerades med lägre aktivitet än gruppboende. Konklusion: Baserat på studiens resultat krävs riktade insatser mot att förbättra aktivitetsnivåer hos individer med beroendeproblematik, särskilt de som bor i eget boende. Integration av fysioterapeutiska insatser i behandlingsplaner och ökat samarbete mellan socialtjänst och sjukvård rekommenderas för att förbättra vårdkvaliteten. Denna studie, vars resultat kan jämställas med en pilotstudie understryker behovet av fler och större studier för att bekräfta och utveckla studiens resultat. / Background: Physical activity has been identified as a potential component in the recovery process for individuals with substance use disorders. Studies show a positive impact of physical activity on withdrawal symptoms and relapse rates. Despite this, there is limited research on the daily physical activity levels of individuals with substance use disorders. Increased focus on this area could lead to the development of effective interventions and better resource allocation within addiction treatment services. Purpose: The study aimed to examine the activity levels of individuals with addiction issues.  Method: A cross-sectional study was conducted where data was collected through a survey among participants in outpatient care for addiction issues. An analysis of activity levels, gender, age, and housing form was conducted to examine possible correlations.  Results: The study had 27 participants, the majority of whom were men (82%), with 63% achieving recommended physical activity levels, which is lower than the general population. Despite few participants, the study's results indicate trends where housing form and increasing age negatively affected activity levels, with own housing associated with lower activity than group housing.  Conclusion: Based on the study's results, targeted efforts are needed to improve activity levels among individuals with addiction issues, especially those living in their own homes. Integration of physiotherapeutic interventions into treatment plans and increased collaboration between social services and healthcare are recommended to improve the quality of care. This study, which can be seen as a pilot study, underscores the need for more and larger studies to confirm and develop the study's results.