The North Atlantic Caledonides are a continent-continent collision type orogeny found in WesternScandinavia, Svalbard, Greenland and the British Isles. They are thought to have formed as a result of a complex history consisting of repeated ocean opening and closure. The tectonostratigraphy of the Scandinavian Caledonides consists of four allochthons that overlay the crystalline, autochthonous basement. The allochthons are thought to have been transported hundreds of kilometers eastward during the Scandian collision.To investigate the complex history of the Scandinavian Caledonides, a scientific drilling initiative called the Collisional Orogeny in the Scandinavian Caledonides (COSC) project began in 2014. The first phase of the project was to drill a borehole to approximately 2500m depth, to sample a thick section of the Lower Seve Nappe of the Middle Allochthon, as well as the underlying thrust zone.The current hypothesis is that the Middle Seve Nappe has been juxtaposed with the Lower Seve Nappe while still in the subduction channel. Both Seve nappes were emplaced onto the underlying units somewhat later. To test this hypothesis, Rb-Sr dating and Ar-Ar dating has been conducted on white and dark mica found in samples taken from the shear zones. Rb-Sr dating yielded an age of 413 ± 12 Ma and Ar-Ar dating yielded an average age of 424.1± 2.9 Ma. Since the Rb-Sr and Ar-Ar ages overlap, it is interpreted that the crystallization age of the samples is recorded in both cases. Likely, the rocks cooled rather quickly, resulting in a negligible difference in Rb-Sr and Ar-Ar ages. Comparing these results to previous age dating work completed in the same area illustrate a complex subduction/exhumation history. At c. 455 Ma, the Middle and Lower Seve nappes were subducted beneath an island arc and peak pressure metamorphic conditions were reached. Shortly afterwards,exhumation of the subducted sheet began, as a result of the buoyancy of the subducted crust, as well as tectonic under pressure caused by wedge extraction. At c. 424 Ma, the Middle Seve was juxtaposed over the Lower Seve while still in the subduction channel, and at c. 424 - 421.2 Ma both the Middle and Lower Seve nappes were exhumed and transported eastward, where they were thrust above the underlying Särv Nappe and Lower Allochthon, creating the lower shear zone which is the focus of this study. Data from this study will help to establish a coherent model of mid-Palaeozoic mountain building, and provide insight on how this mountain chain, as well as its Himalaya-Tibet analogue have formed. / Den kaledoniska bergskedjan är en kontinent-kontinent kollison orogenes som återfinns i västra Skandinavien, Svalbard, Grönland och på de brittiska öarna. Bergskedjan har formats som ett resultat av en komplicerad historia av repeterad öppning och stängning av Iapetushavet. Skandinaviska kaledoniderna består av fyra allochthoner som täcker urberggrunden. Allochthonerna tros ha blivit transporterade hundratals kilometer i östlig riktning under den Skandiska kollisionen.För att kunna utreda den komplicerade historia som de skandinaviska Kaledoniderna har så har ett borrningsprojekt tagits fram under år 2014 med namnet “Collisional Orogeny in the Scandinavian Caledonides” (COSC). Det första skedet i projektet var att borra ett 2500 meter djupt borrhål för att ta prover från den undre Seveskollan som belägen i den mellersta allochthonen, samt den underliggande överskjutningszonen.Hypotesen är att den mellersta Seveskollan har placerats intill den undre Seveskollan då de befann sig i en subduktionskanal. Både mellersta och undre Seveskollan har placerats uppepå den underliggande bergsenheten något senare. För att testa hypotesen har Rb-Sr och Ar-Ar datering utförts på prover med vitt glimmer som tagits från skjuvzonen. Kompositionskartor av vitt glimmer påvisar inga uppenbara tecken på zonation, vilket innebär att glimmerkornen nyligen bildats eller omkristalliserats under skjuvning. Rb-Sr dateringen gav en ålder på 413 ± 12 miljoner år och Ar-Ar dateringen gav en ålder på424.1 ± 2.9 miljoner år. Detta tolkas som åldern på de omkristalliserade glimmerkornen.Resultatet har jämförts med tidigare åldersdateringar i samma område och påvisar en komplicerad subduktionshistoria. För 460 miljoner år sedan subducerade mellersta och undre Seveskollan under en öbåge. För ungefär 440 miljoner år började upplyftandet av de subducerade skollorna som ett resultat av bärkraften av den subducerande jordskorpan, även av tektoniska rörelser orsakad av en kilutdragning. För 424 miljoner år sedan blev mellersta Seveskollan placerad ovanpå undre Seveskollan när de befann sig i subduktionskanalen. Slutligen, för cirka 415 miljoner år sedan blev både den mellersta och undre Seveskollan upplyfta och transporterade i östlig riktning där de skjuvade över den underliggande Särvskollan och den undre allochthonen.Data från denna studie kommer att bidra till skapandet av en följdriktig modell av den mitt-Paleozoiskabergskedjebildningen  och

The Cape Verde archipelago is located 2000 km east of the Atlantic oceanic ridge and 500 km west of the western part of Africa. The plateau of the archipelago rises on average 2 km above the seafloor, which makes it one of the highest oceanic plateaus on Earth. Cape Verde originates from hotspot formation, a geological phenomenon which takes place beyond the tectonic plate boundaries where magma rises to the surface. In this thesis, volcanic material taken from the Charles Darwin volcanic field at a depth of more than 3000 meter and made up by four basaltic rocks and one agglomerate will be investigated. The agglomerate and vesicles in the rock shows that explosive volcanism occurs in high water depths, which is generally not common. Therefore, the material will be investigated to find out how explosive volcanism can occur at high water depths. The investigation will be based on quantifying the number of vesicles to able to calculate their area and analyze the magmatic water content in clinopyroxene crystals taken from the agglomerate by FTIR spectroscopy. Water is a volatile substance in the composition of magma and has a huge effect on its behavior at eruption. The results of quantification show that the area taken by vesicles varies from 7- 54 % which shows that magmatic products with high number of vesicles are common. The FTIR analysis shows that the magmatic water content can be high enough to cause an oversaturated magma system, which creates explosive eruptions. This statement is based on only one clinopyroxene crystal that had a magmatic water content of 3,87 ± 0,77 %. Other possible reasons for explosive eruptions at high water depth are the CO2 content in the magma and the size of volcanic vent. / Kap Verde är en arkipelag, situerad cirka 2000 km öster om den mittatlantiska spridningsryggen och 500 km väster om det afrikanska fastlandet. Arkipelagens platå har en genomsnittlig höjd på 2 km, vilket gör den till en av världens högsta oceaniska platåer. Arkipelagen har uppkommit av hetfläcksbildning, ett geologiskt fenomen baserad på att magma erupteras till ytan där jordskorpan är förtunnad och inte har någon anknytning till de tektoniska plattgränserna. Det som undersöks i detta kandidatarbete är vulkaniskt material, taget från den vulkaniska undervattensön Charles Darwin vulkanfält som ligger i den västra del Kap Verdes norra ö-grupp på över 3000 meterdjup. Materialet består av ett agglomerat och fyra stenstuffer av basaltisk komposition. Agglomeratet tyder på att explosiva vulkanutbrott förekommer, vilket även bekräftas av stenstufferna som har rikligt förekomst av luftbubblor. Explosiva vulkanutbrott är generellt inte förekomliga vid höga vattendjup, därav undersöks materialet för att kunna reda ut orsakerna som ger upphov till förekomsten av explosiva vulkanutbrott. Undersökningen baseras på att kvantifiera luftbubblor hos stenstufferna för att kunna räkna ut arean som upptas och analysera vattenhalten i klinopyroxenkristaller i agglomeratet med hjälp av FTIR spektroskopi. Vatten tillhör de flyktiga beståndsdelar i magmas sammansättning som kallas för volatiler och utgör en viktig parameter för magmans uppträdande vid eruption. Resultatet kvantifiering av luftbubblor visar att arean som upptas av luftbubblor varierar mellan 7–54 % av stenstufferna total area, vilket understryker att magmatiska produkter med hög andel luftbubblor är förkomliga. FTIR analysen visar att det finns tillräckliga höga vattenhalter för ett övermättat magmasystem som ger upphov till vulkanutbrott med explosiva förlopp, baserat på vattenhalten 3,87 ± 0,77 % av en klinopyroxenkristall. Andra möjliga orsaker till uppkomsten av magmatiska produkter med hög andel luftbubblor är koldioxidhalten i magman och storleken på vulkanrören.

Carbonatites are rare igneous rocks, which contain at least 50 %, carbonate minerals. They are often found along with alkaline silicate rocks, meaning that they contain relatively large amounts of Na2O and K2O, and important tools to understand mantle processes. Importantly, carbonatites are known to be rich in REE (Rare Earth Elements), compared to other magmatic rocks. The Alnö complex is located in the northern part of the island of Alnö, northeast of Sundsvall and is one of the biggest ring-shaped intrusions of the alkaline and carbonatite sort. The origin of carbonatites is not fully known yet but they may have resulted from a mantle plume, and absolute dating methods indicate that the age of the Alnö carbonatites are around 600 Ma. A large amount of carbonatites have been found in the Alnö complex and the purpose of this thesis is to assess whether the Alnö complex and its carbonatites can become a potential source of REEs and if it can be profitable to mine these. The research has been conducted by first analyzing samples from the Alnö complex in thin sections through a light polarising microscope. The thin sections were photographed with a focus on apatite crystals, since apatite are hosts of REE. The apatites in the thin sections are crystals with high relief, sub-rounded and white-grey in color in a calcitic matrix. The images of the apatite were then edited with photoshop, to graphically isolate the apatite. The processed images were then analyzed in a program called “ImageJ” to calculate the total area of apatites in the thin sections and the area percentage of apatites. The area percentage helps to give an estimation of how much REE that can occur in the carbonatites of the Alnö Complex. A recent 3D- analysis of the Alnö complex using petrophysical and geophysical methods indicated the volume of the complex, which when coupled with our apatite data, allows us to estimate the total REE volume. The estimation of occurrences of apatites was calculated to around 13 % of the carbonatites in the Alnö complex. The cost to mine the REEs was much higher than the market price of the REEs. So the Alnö carbonatites are not profitable to mine for REEs today. / Karbonatit är en ovanlig bergart som innehåller minst 50 procent karbonater, därav namnet. De hittas ofta i samband med alkaliska silikat-bergarter, vilket innebär att de innehåller till stor del natriumoxid och kaliumoxid samt kisel, och är viktiga för att kunna förstå processer i manteln. Karbonatiter är kända för att vara innehållsrika på sällsynta jordartsmetaller, även kända som REE, jämfört med andra magmatiska bergarter. Alnökomplexet ligger i den norra delen av Alnön, nordost om Sundsvall och är ett av världens största alkaliska och karbonatit-ringkomplex, med en radie på 2,5 km. Dess ursprung i jordens inre är okänt men det tros vara ett resultat av en mantelplym, smältor från manteln som stiger mot ytan, och åldersdatering via absoluta dateringsmetoder tyder på att karbonatiterna är nästan 600 Ma. Stora mängder karbonatiter har hittats i Alnökomplexet och syftet med detta arbete är att bedöma om Alnökomplexet potentiellt kan bli gynnsam som källa för prospektering av sällsynta jordartsmetaller, ur ekonomisk synpunkt. Detta utfördes genom att analysera prover från Alnökomplexet samt studera data från Magnus Anderssons arbete om Alnökomplexet. Proverna analyserades med hjälp av en mikroprob som fotograferade apatiten, vita kristaller i ett mörkgrå matrix, då apatit indikerar på hög sannolikhet för REE-förekomst. Sedan redigerades dessa bilder med Photoshop och Paint, där andra kristaller redigerades bort så att det enda som var kvar var de vit-gråa utåtstickande kristallerna mot ett kalcitrikt matrix. Med ett annat program som heter ImageJ beräknades arean av dessa kristaller samt procenten av arean som apatiterna utgör i tunnslipen. Detta gav en viss uppskattning på hur stor mängd REE som kan förekomma i Alnökarbonatiter. Resultatet jämfördes med data från Magnus Andersson som har gjort en 3D- undersökning av karbonatiter under Alnö-komplexet. Apatiten utgjorde en area på 13 % och mängden REE var inte tillräckligt stor mängd relativ marknadspriserna samt utvinningskostnader för att räknas som vinstgivande.

I ett försök att utöka kunskapsläget kring den agrarhistoriska utvecklingen i nordöstra Skånes ris- och skogsbygd har en undersökning av Näsums socken gjorts. Näsum är beläget i Bromölla kommun, norr om Ivösjön. I undersökningsområdet finns ett gravfält vid namn Gudahagen. Enligt arkeologiska studier har gravfältet använts under järnålder och övergavs troligtvis i början av medeltiden. Intill gravfältet finns två byar belägna, Näsum och Västanå. Möjligtvis har dessa byar en lång historisk kontinuitet som boplats. Del av studien har undersökningar av exempelvis historiska kartor, geologi, topografi, fornlämningar och ort- och marknamn varit. För en djupare förståelse för en av de centrala byarna i Näsum har en historisk karta över Västanå rektifierats och digitaliserats i GIS, för att sedan analyseras i kombination med exempelvis terrängskuggningar och geologiska kartor. Undersökningarna har visat att det finns likheter mellan det historiska landskapet i Näsum och motsvarande landskap i det närbelägna Stoby. Dessutom kan vissa paralleller dras till halländska kulturlandskap. Det går även att utläsa samband mellan exempelvis markanvändning, geologi och topografi. Näsums bykärnor har varit begränsade till de flacka sandjordarna och har naturliga gränser mot den tuffare terrängen i det omgivande moränlandskapet. Sannolikt har även vattnet, både åarna och Ivösjön, spelat en avgörande roll för byarnas placering, försörjning och markanvändning. Ortnamn i socknen tyder på att bygden expanderat under medeltid och kanske även under vikingatid. Sannolikt har bygden expanderat från den större sandslätten i centrala Näsum där byarna Västanå och Näsum är belägna, ut mot socknens gränser. / In an attempt to broaden the state of knowledge regarding the agrarian historical development in north east of Scania, a study of the parish of Näsum has been made. Näsum is located in Bromölla, north of Ivösjön. Located in the central study area, there is a grave field called Gudahagen. According to archaeological studies, the grave field was used during the Iron Age, and was probably abandoned in the early Middle Ages. Two villages, Näsum and Västanå, are located adjacent to the grave field. These villages might have a long historical continuity. Historical maps, geology, topography, ancient remains and land names are examples of factors that has been studied. For a deeper understanding of one of the central villages in Näsum, a historical map of Västanå has been rectified and digitized in GIS, and later analyzed in combination with, for example, terrain shadows and geological maps. The studies have shown that there are similarities between historic landscapes in Näsum and in Stoby, a parish located nearby. Some parallels can also be drawn between the historic landscapes in Näsum och in Halland. In Näsum there are also connections between land use, geology and topography. Näsum's villages have been limited to the sandy plains and have natural boundaries towards the tougher terrain in the surrounding moraine landscape. It’s also likely that the water in Näsum, both Ivösjön and the streams, has played a big part when it comes to planning of land use. Place names in the parish indicate that a medieval expansion has taken place. Perhaps the expansion started as early as in the Viking Age. The villages have probably expanded from the larger sandy plains in the center of Näsum towards the parish boundaries.

On the volcanic ocean island Tenerife in the Canary archipelago, several giant flank collapses haveoccurred over the last one million years. The link between the lateral collapses and the resultingvolcanism in the rift zones is not fully understood and was investigated within the framework of thisproject. A field survey along the north eastern rift zone on Tenerife was performed, where dyke intrusionstructural data was collected to analyse the exact distribution of dykes in the area. To determine themagma ascent rate, diffusion analysis of major elements in olivine crystals was conducted incollaboration with ETH Zürich. Additionally, analogue gelatine model experiments were performed toimprove the understanding of the processes that reconfigure linear rift zones to triaxial or multiaxial riftzones. Injections of fluid into the gelatine ridges produced fractures which mainly were linear andfollowed the along strike direction. Position A’ in the centre of the unstable section, produced the mostdiverse injection patterns and had a roughly 30 % higher acceleration compared to position A, positionedat the border of the unstable section. From the results of the diffusion modelling of Mg in olivinephenocrysts an ascent rate of the magma was calculated to an average ascent velocity of 10.4–14.0 km/h.This is extremely fast and suggests that the Orotava collapse is strongly connected to the formation ofankaramite dykes in the area as a result of sudden decrease in the lithostatic pressure. / På vulkanön Teneriffa i den kanariska övärlden har flera jättelika skred skett. Kopplingen mellan dessaskred och vulkanismen i sprickzonerna på ön har undersökts inom ramen för detta arbete. Enfältundersökning genomfördes längs den nordöstra sprickzonen på Teneriffa, där data ommagmagångarnas orientering och läge insamlades. För att bestämma hur snabbt magman steg till ytan,genomfördes diffusionsanalys av Mg i olivinkristaller från ankaramitgångar i samarbete med ETH iZürich. Utöver det utfördes även experiment med analoga gelatinmodeller för att förbättra förståelsenför de processer som förändrar linjära riftzoner till treaxliga eller fleraxliga riftzoner. Injiceringen avvätskan i gelatinmodellerna producerade sprickor som i huvudsak var linjära och följde strykriktningenpå riftzonen. Position A’, i mitten av den instabila sektorn i modellen gav högst variation avinjiceringarna och hade omkring 30 % högre acceleration jämfört med position A placerad i kanten avden instabila sektorn. Baserat på resultatet av diffusionsmodelleringen kunde en uppstigningshastighetför magman beräknas till en medelhastighet på 10,4–14,0 km/h. Detta är extremt snabbt och visar attkollapsen av Orotava är starkt kopplad till bildningen av ankaramitgångar i området som ett resultat aven plötslig minskning av det litostatiska trycket.

Photogrammetry has become a great tool when analyzing geological outcrops. The Slaufrudalur plutonis located in southeast Iceland and is composed of multiple granitic intrusions. With the help of 3Dmodeling and photogrammetry one of these intrusions is recreated to see if layers in the mountainsMosfell, Bleikitindur and Skeggtindur can be correlated. This project will help to understand thecorrelation of the layers and which places in the pluton should be further investigated in the future.                                Agisoft metashape was used to create a 3D model from aerial photographs, LIME was used to markthe layers in the model and MOVE was used to recreate the intrusion on the model. The 3D modelingshowed that the layers in the different mountains were at very similar altitudes and had very similarthicknesses. The intrusion model acted very similar in Mosfell and Bleikitindur and quite similar inSkeggtindur as well. An extension of the top of the intrusion showed that there is a possibility that theintrusion layer can be found in the northern part of the pluton. These findings show that there is apossibility that the intrusion could have covered the whole pluton. With more research this could leadto more knowledge about how the Slaufrudalur pluton was created. / Fotogrammetri har blivit ett väldigt bra verktyg för att analysera geologiska strukturer. Slaufrudalurplutonen ligger i Sydöstra Island och består av ett flertal felsiska intrusioner. Med hjälp av 3Dmodelering och fotogrammetri ska en av de felsiska intrusionerna i plutonen återskapas för att se ifalllager i Mosfell, Bleikitindur och Skeggtindur kan korreleras med varandra. Det här arbetet kommerbidra till mer förståelse kring Slaufrudalur plutonen och vilka ställen som skulle vara bra att undersökamer noggrant i framtiden.  Agisoft metashape användes för att skapa en 3D modell utifrån flygplansbilder, LIMEanvändes för att markera ut var lagergränserna fanns och MOVE användes för att återskapaintrusionerna i modellen. Modellerna visade att lagrena i bergen var på liknande altitud ochhade ungefär samma tjocklek. I Mosfell och Blekitindur var den återskapade intrusionenväldigt likformig, i Skeggtindur påminde den ganska mycket om hur den var i de andra bergenmen inte lika mycket. En förlängning av toppen på intrusionen visade att det möjligtvis går atthitta lagret i den norra delen av plutonen.Resultaten från det här arbetet visar att det finns en möjlighet att intrusionen kan ha täckt helaplutonen. Med mer forskning kan det här leda till mer kunskap om hur Slaufrudalur plutonenskapades.

Det Jämtländska fjällområdet Frostviken har under den senare delen av Weichsel haft ett komplicerat deglaciationsförlopp. Glacialfluviala landformer som ansamlingar av morän, lineationer och laterala smältvattenrännor är tydliga i landskapet. Vid glacialfluviala studier av postglaciala områden förstärks kunskapen om sedimenttransport som förändrat jordlagerföljder och format om landskapet. Den vetskapen kan vidare användas i samhällsplanering och jordbruk för att anpassa utbyggnad eller ombyggnad av befintlig miljö. Under deglaciationen bildades den omfattande issjön Frostviksissjön, en issjö vars tappningsränna inte kunnat lokaliseras i tidigare studier. Arbetet har utgått från en historisk kronologisk litteraturstudie tillsammans med en analys av LiDAR-data för att säkerställa och ifrågasätta den glacialfluviala transporten i landskapet. I detta arbete presenteras en möjlig tappningsränna för Frostviksissjön vid Storbergets östra sida och issjön är rekonstruerad med hjälp av strandnivåkarta från SGU. Landformerna i området har undersökts för att härleda om de härrör från den senaste nedisningen under Weichsel eller från tidigare nedisningar. / The mountain area in the most northwest part of Jämtland is Frostviken, which during the latter part of the Weichsel had a complicated deglaciation process. Glaciofluvial landforms such as accumulations of moraine, lineations and lateral meltwater channels are evident in the landscape. Glaciofluvial studies of postglacial areas emphasize knowledge about sediment transport that has changed soil layer sequences and reshaped the landscape. This knowledge can also be used in community planning and agriculture to adapt the expansion or rebuilding of the existing environment. During the deglaciation, the extensive ice lake Frostviksissjön was formed, an ice lake where the main spillway has not been interpreted in previous studies. The work has been based on a historical chronological literature study together with an analysis of LiDAR data to ensure and question the glaciofluvial transport in the landscape. In this study, a possible main spillway has been presented for Frostviksissjön on the eastern side of Storberget. The ice lake has been reconstructed using a shore level map from SGU. The landforms in the area have been studied in accordance with whether they originate from the most recent glaciation during the Weichsel period or derives from previous glaciations.

Arctic temperatures are rising twice as fast as global temperatures. Consequently, understanding theeffect of this change on glacial dynamics and sea-level variations is of critical importance. The high-Arcticarchipelago of Svalbard is a unique site to study ice marginal landforms and their paleo-environmentalimplications and to link Holocene climate and glacial variations. This study maps and age dates themoraine complex of Nansenbreen, a glacier terminating in the fjord of Isfjorden, in Borebukta north ofErdmannflya lowland. This reconstruction aims to determine the processes of formation of the morainecomplex and its implications for sea-level, glacial activity and Late Holocene climate reconstruction andmodelling. A sedimentological and landform map is therefore produced, using aerial images and fieldobservations. The map is coupled with radiocarbon dating of moraine deposits. Thereby, two moraines are differentiated. The most ice-distal moraine is interpreted as marking themaximum extent of Nansenbreen. Both moraines present features suggesting that they were glaciotectonisedthrough englacial-thrusting during surge events. Radiocarbon dates allow to establish a maximumconstraining age of 750 +/- 50 years BP for the maximum extent of Nansenbreen. This age correspondsto the Medieval Warm Period, an epoch marked by warm climate conditions. Hence, it is thoughtthat Nansenbreen underwent a surge triggered by influxes of warm Atlantic ocean currents into Isfjorden.Finally, the mapping shows that the moraines formed after a regression undergone by the wholeErdmannflya lowland. Erdmannflya therefore represents a suitable study site for sea-level studies. / Svalbard Holocene Elucidation of Raised Beach Emergence and Timing (SHERBET)

The purpose of this study was to evaluate the spatial distribution of geochemistry in Swedish till and whether interpolations could predict unknown values of geochemistry between samples at a national spatial level, Sweden, and a regional, the county of Västerbotten. The information of the spatial distribution of the elements and the interpolations accurateness has several applications. For example, the establishing of infrastructure.  Which, in Sweden, is regulated by Naturvårdsverkets guidelines for sensitive land management (KM) and less sensitive land management (MKM) since elements can be harmful for the environment and health above certain levels. The guidelines for waste disposal of soil with levels of less than slight risk (MRR) does also acquire knowledge about the background levels of an area which are found in the C-horizon. The aim of the study was therefore to answer the following questions 1) Which interpolation method provides the most accurate prediction for the various elements at the national and regional level? 2) How does the calculated levels of geochemistry differ from the sampled ones for the two spatial levels? The study was conducted by studying the levels of ten elements in the C-horizon at the two spatial levels were the regional had greater sample density than the national. The interpolations that were used for these elements were the local interpolation methods kriging, inverse distance weighting (IDW), natural neighbour, thiessen polygons and triangular irregular network (TIN). Samples were gathered from Sweden’s geological Surveys (SGU) for the elements that are regulated by Naturvårdsverkets guidelines which was why these ten elements were studied: arsenic, barium, cobalt, chromium, copper, nickel, lead, antimony, vanadium, and zinc. The interpolations were done with two thirds of  the data. A validation was done with the remaining third by calculating root mean square error (RMSE). For the interpolation method with the lowest RMSE, the mean absolute square error (MAPE) was calculated for all the validation points to see how the calculated levels differed from the samples. The result showed that kriging and IDW were the most accurate interpolation methods for the data but that some of the studied elements need even greater sample density to become more correct. This can be solved by doing a cross-validation of the existing data. Furthermore, the interpolations were more accurate at the regional level for elements except antimony. The higher accuracy can be explained by the higher sample density at the regional level. At the national level the interpolations worked better in the north of Sweden than in the south which needs further studying. Overall, the interpolations were the least accurate when the levels of the elements were low, which may be the reason why antimony showed higher RMSE at the regional level. In conclusion the study showed that it is possible to use interpolations to predict values at unknown places with different accurateness.

Trilobites were a successful group of marine arthropods that thrived for much of the Palaeozoic Era. Akey innovation of trilobites involved the capacity to enrol their biomineralized exoskeletons for protection; a trait that appeared early in their evolutionary history during the Cambrian Period. However, even though there has been much interest in the description of enrolment-related anatomical adaptations, and different styles of enrolment, the kinematic aspect has just begun to be explored—not just as means of understanding trilobite movements, but also as a potential driver of evolution. In this study, with the use of the open-source software Blender, four models of three different species of Ordovician trilobites(two phacopines and two illaenines) were constructed and later submitted to enrolling simulations. Different angle metrics were measured and then compared between simulations to analyse the performance of the developed methodology, and between the different models to reveal potential evolutionary or developmental trends. Results suggest a clear relationship between the kind of higher-level taxonomic groups analysed and the angle arrangement of the trunk elements in an enrolled position. In contrast, the same was not as evident when comparing the measured angle metrics against the total number of segments. Illaenina models consistently resulted in lower angles between segments required to enrol, suggesting a more efficient enclosure of the body favoured by bigger and more spherical proportions of cephalon and pygidium. This study contributes to a growing field in palaeontology and provides new, detailed enrolment data for several trilobite species. In future, such data should be synthesized with those from previous and future studies to analyse the evolutionary and developmental history of trilobites from this novel perspective.