The relationship between a country's political decision-making and top military leadership is central, but also debated. Not least whether the military side should take political life into account and to what extent one should become a part of it. This essay aims to increase the understanding of the challenges of the military-political relationship, focusing on the borderland between peace and war that is usually described as a gray zone. Through scenario-based interviews with senior officials and politicians within the Swedish government and government office, it is investigated what impact a gray zone problem can have on the military advice provided. By combining a future scenario with interviews, an empirical material unique to the research field is created. The results show that the gray zone affects the strategic decision-making process, but not really by adding any completely new challenges, but mainly by strengthening and partly developing existing ones. The logic of peace, rather than war, on strategy should therefore form the basis for how the gray zone is viewed from a decision-making process perspective. The gray zone's character of ambiguity creates and reinforces tensions between different actors in the strategy process, which in turn risks delaying strategic decisions. The ambiguities arise mainly in three areas: the view of the strategic problem, the political consequences and the organization that will deal with the gray zone. Some of the ambiguities are amplified by the opponent, while others are more the result of internal factors. In order to reduce the negative effects of the gray zone problem, a much closer integration between the military and politics is proposed than in peacetime: policy-making must take place jointly and traditional boundaries need to be redrawn. The key is spelled relationships and these must be created and maintained in good time before the gray zone enters. / Relationen mellan ett lands politiska beslutsfattning och högsta militärledning är central, men också omdebatterad. Inte minst huruvida den militära sidan ska ta hänsyn till det politiska livet och i vilken grad man själv ska bli en del av detta. Denna uppsats syftar till att öka förståelsen för den militär-politiska relationens utmaningar, med fokus på det gränsland mellan fred och krig som brukar betecknas som en gråzon. Genom scenariobaserade intervjuer med högre tjänstemän och politiker inom Sveriges regering och regeringskansli undersöks vilken påverkan en gråzonsproblematik kan ha på de militära råd som lämnas. Genom att kombinera ett framtidsscenario med intervjuer skapas ett för forskningsfältet unikt empiriskt material. Resultatet visar att gråzonen påverkar den strategiska beslutsprocessen men egentligen inte genom att tillföra några helt nya utmaningar, utan främst genom att förstärka och till del utveckla redan existerande. Fredens, snarare än krigets, logik på strategi bör därför ligga till grund för hur gråzonen betraktas ur ett beslutsprocessperspektiv. Gråzonens karaktär av otydlighet skapar och förstärker spänningar mellan olika aktörer inom strategiprocessen, som i sin tur riskerar att försena strategiska beslut. Otydligheterna uppstår främst inom tre områden: synen på det strategiska problemet, de politiska konsekvenserna och den organisation som ska hantera gråzonen. Vissa av otydligheterna förstärks av motståndaren, medan andra mer är ett resultat av interna faktorer. För att minska gråzonsproblematikens negativa effekter föreslås en betydligt närmare integrering mellan militär och politik än i fredstid: policyskapandet måste ske gemensamt och traditionella gränser behöver dras om. Nyckeln stavas relati-oner och dessa måste skapas och underhållas i god tid innan gråzonen träder in.

I efterbörden av Rysslands annektering av Krim 2014 uppstod diskussioner kring rysk krigskonst och hybridkrigföring. Bland tvetydigheterna som uppstod identifieras bland annat vilka strategier som det samtida Ryssland har för att uppnå strategisk överraskning. Denna studie har syftat till att undersöka rysk militär vilseledning i samband med Rysslands strategiska överraskningsanfall på Krim 2014. Studien har genomförts som en teoriprövande fallstudie varvid såväl västerländska som sovjetiska/ryska vilseledningsteorier prövats på det ryska agerande under annekteringen av Krim 2014. Sammantaget visar studiens resultat på förekomster av ryskt agerande i enlighet med samtliga av studiens prövade teorier varvid det i huvudsak var distraktion, dolda aktiva åtgärder samt desinformation som bidrog till den ryska strategiska överraskningen. Studiens oväntade resultat pekar på ett aktivt deltagande av den ryske presidenten personligen varvid det inte går att underskatta betydelsen av en politisk företrädare som Vladimir Putin. Studiens resultat kan vidare tolkas som att den vilseledning som Ryssland genomförde får ses vilande i huvudsak på tidigare dokumenterade sovjetiska teorier. Vidare visar studiens resultat på en hög rysk förmåga till anpassning där tidigare etablerade sovjetiska/ryska teorier kring vilseledning utvecklats till dagens konfliktmiljöer. Studien visar därmed att äldre sovjetiska/ryska teorier på inget sätt är obsoleta utan i allra högsta grad fortsatt är aktuella i dagens globala världsordning. / In the aftermath of Russia's annexation of Crimea 2014, discussions arose about Russian military art of war and hybrid warfare. Questions were identified regarding strategic surprise and what strategies todays’ modern Russia was using. This study aims to investigate Russian military deception in connection with Russia's strategic surprise attack in Crimea 2014. The study was conducted as a single case study in which Western as well as Soviet/Russian theories of military deception was compared with the Russian activities during the Crimea annexation in 2014.  The result shows Russian activities in accordance with both Western and old Soviet/Russian theories of deception. According to the study Russian main focus was distraction, active measures and disinformation leading to the Russian strategic surprise. The study shows unexpected results regarding the amount of personal activity involving the Russian president, Vladimir Putin. The result shows that the significance of a political representative such as Vladimir Putin cannot be underestimated. Additionally the study also shows that the military deception conducted by Russia in and around the period of the Crimea annexation 2014 mainly extracts from previously documented old Soviet theories. It highlights Russia’s ability to adapt into today's conflict environments by bending and adjusting old theories and doctrines. By that meaning old Soviet/Russian theories are in no way obsolete but instead being very much relevant in today's global world order.