75 procent av dagens bostadsbestånd byggdes under 1940–1970, en period då idealet om grannskapet präglade planeringen. Idealet innebar att nya bostadsområden skulle fungera som självförsörjande enklaver med en stark gemenskap bland de boende. Grannskapsplaneringen var ett verktyg för planeringens inflytande på medborgaren, hur hen skulle röra sig i och använda det offentliga rummet. Idag pågår en stark globalisering, vilket inneburit att individer från olika delar av världen med olika perspektiv, traditioner och vanor att bruka offentliga rum lever tillsammans i grannskapsplanerade bostadsområden. Denna smältdegel av erfarenheter kan antas medföra rörelsemönster och betydelser av offentliga rum vilka skiljer sig från de antagande om offentliga rum som grannskapsplanering utgick från. Det finns nuförtiden forskning som undersöker grannskapsplanerade områden men ofta i bemärkelsen förorter, som en pendang till stadens kärna. Denna studie tar en ny vinkling på frågan genom att undersöka grannskapsplanerade områden som en helhet och dess offentliga rum utifrån sin egen rätt. Syftet med studien är att lyfta fram och synliggöra hur boende i grannskapsplanerade områden genom platsskapande processer använder och tillskriver betydelse till offentliga rum i dessa områden. Genom att undersöka hur och var platsskapande processer sker i dessa områden, ämnar denna uppsats till att bidra med en ny förståelse om det offentliga rummets betydelser och funktioner i en globaliserad värld. En förståelse som i förlängningen kan bidra med viktiga perspektiv om hur rummen bättre kan anpassas till dagens förutsättningar. Det teoretiska ramverket för studien består av en kombination av litteratur som behandlar rum och plats, globaliseringen, samt litteratur om stad och socialt liv. Baserat på litteraturen lyfts tre dimensioner om tid, erfarenhet och kropp fram som centrala för hur platsskapande sker. Studien visar att det finns goda förutsättningar för boende i grannskapsplanerade områden att skapa sig en platstillhörighet i vad som kan beskrivas som ’globaliseringens tidevarv’. Att människor har utspridda nätverk har inte utgjort ett hinder för att de ska uppleva en platsidentitet lokalt. Vad som framgår som centralt i studien är hur grannskapsplanerade områden besitter stora möjligheter för plats att skapas genom sina specifika fysiska förutsättningar i form av mötesplatser, förenings- och verksamhetslokaler samt tillgång till natur. Analysen pekar också på att en betydande aspekt var att de som upplevde sig vara inkluderade i någon form av gemenskap i området också upplevde en platstillhörighet. Att den fysiska miljön i grannskapsplanerade områden dessutom erbjuder en flexibilitet möjliggör att området kan fungera som en smältdegel för folk med olika erfarenheter.

Denna undersökning har testat grannskapsplaneringsteorins antagande om den fysiska miljöns påverkan på ett bostadsområdes sociala sammanhållning, för staden Uppsala. Grannskapsplanering som teori var utvecklat under 1900-talet med centrala bidrag från C. Perry, L. Mumford med flera. Genom att välja fysiska strukturer som, i litteraturen ansågs vara centrala i påverkan av sammanhållning, kunde en multipel regressionsanalys utföras. Inom forskningsfältet är synen på denna teori splittrad med resultat som dels visar att miljön har effekt på sammanhållning, dels att den inte har effekt. Trots denna osäkerhet går det, genom att analysera Uppsala kommuns planprogram för Gottsunda, att urskilja förslag som liknar teorin. Resultatet av denna kvantitativa studie blev att fysiska strukturer inte hade någon statistiskt säkerställd signifikans i förklarandet av social sammanhållning för Uppsalas bostadsområden. Detta resultat är intressant på flera sätt då det dels bidrar till ett polariserat forskningsfält men dels också blir intressant i ljuset av kommunens planprogram där ett flertal grannskapsplanerings-liknande förslag kanske inte får den effekt som kommunen hoppas på. Slutligen bör inte studien betraktas som ett slutgiltigt svar på undersökningsobjektet då det finns ett flertal andra möjliga metoder som potentiellt skulle ge andra infallsvinklar, samt att studien innehåller en viss nivå av felkällor vilket gör resultaten mer osäkra och begränsar dess generaliserbarhet.

Bakgrund och problemdiskussion: Att förändra en gammal institutionsmiljö till en ny bärande idé kan på flera sätt ge effekter som innefattar förändringar i den lokala identiteten. Tecken på dessa förändringar är, när den platsbundna imagen bör vara globalt och estetiskt gångbar, när de nya funktionerna övergår till enbart privat regi samt att det nya samhället blir mer specificerat och i värsta fall segregerat. Syftet: Utifrån begreppet gentrifiering syftar uppsatsen till att undersöka hur en gammal institutionsmiljö som Långbro park gentrifieras samt varför. Undersökningen vill se om det finns ett samband mellan Långbro sjukhus tidigare estetiska och funktionella gestaltning och dagens tankar runt konceptet Långbro park och dess utveckling. Undersökningen tar även upp om det finns några omständigheter som har styrt dessa gentrifieringsprocesser och vem/vilka har i så fall haft intresse i områdets progression. Metod: Granskningen av Långbro park utgår från teoretiska källor som berör stadsutveckling, kulturhistorisk miljö, gentrifiering av ett gammalt sjukhusområde, modern grannskapsenhetstanke samt social-, estetiska- funktionella-, ideologiska- och ikoniska aspekter runt Långbro parks struktur, estetiska utformning och funktioner. Studiens teoretiska utgångspunkt värderar främst normativt och moraliskt hur samhället konstruerar nya platser och hur dessa har utformats utifrån globala, statliga och privata intressen. Kritiken undersöker även de effekter som uppstår när ett samhälleligt rationaliseringsarbete sker med dold intension. Resultat och slutsats: Undersökningen visar att i Stockholm finns idag, ett politiskt och ekonomiskt intresse av att samverka i ett estetiskt och nationellt program. Detta handlingsprogram omfattar estetisk utformning av nya stadsdelar och områden i söderort, där både statliga och privata intressen medverkar genom allt mer kortsiktiga och finansiella överväganden jämfört med det tidigare handlingsprogrammet Framtidsformer. Granskningen av Stockholm stads vision indikerar ett behov av, att städa upp i vissa söderförorter och ett behov av att exploatera andra. Studien åskådliggör att gentrifieringen av Långbro park visar, trots lokala protester om det höga exploateringstrycket samt byggandet och restaurerandet av det stora antalet bostadsrätter i en historisk miljö att visionens medborgardialog är både dold och envägsriktad. Effekten av att gentrifiera en institution i syfte av att skapa en ny och funktionell eklektisk konstruerad boendemiljö är, att odemokratiska, patriarkala, hygieniska samt exkluderande attityder och idéer runt ordning har genererats vilket stödjer social ojämställdhet. I Långbro parks fall innebär det, ett särskiljande mellan arbetarklass och medelklass. Undersökningen visar, ett svenskt och dåligt självförtroende vars önskan är, att stärka nationen både regionalt och nationellt gentemot utlandet genom att locka unga arbetsföra människor till att verka, bo och utvecklas i söderorten i syfte av att stärka landets intryck gentemot omvärlden genom eklektisk och kostsam design. Denna landsomfattande estetiska restaurering har därför krävt både privata investerares pengar, politiskt intresse och gemensam nationell kraft med en effekt där ekonomiskt svaga medborgare alieneras både etiskt-, legalt-, religiöst och rationellt.