No description available.

No description available.

I den här studien har Aftonbladets hälsojournalistik under år 2006 och 2015 studerats. Syftet har varit att analysera deras roll som hälsoupplysare och om det finns uppmaningar i innehållet som kan bidra till den framväxande hälsohets som finns i dag. Vidare har vi studerat om det har gått att urskilja någon utveckling i hälsojournalistiken under åren 2006 och 2015. Med stöd i dagordningsteorins båda nivåer, gestaltningsteorin och hälsoism har studien genom en kombinerad kvalitativ textanalys och en kvantitativ analys besvarat frågeställningarna om Aftonbladets hälsobudskap. Materialet strukturerades med hjälp av en tematisering och delades sedan in i huvud- respektive underteman där hälsorisker och träning blev de två mer framträdande delarna. Det resultat studien kom fram till är att Aftonbladet ofta integrerar skönhetsaspekter i hälsoupplysningen och att just utseendet har framställts som en motivation till förbättrad hälsa. Skönhet har därmed likställts med hälsa. Vidare fokuserar mycket av den träningsrelaterade rapporteringen på effektivitet; korta träningspass och hur träning ska integreras i vardagen. Sist men inte minst kan studien konstatera att det skett en markant ökning av det hälsorelaterade medieinnehållet under år 2006 och 2015.

<p>Enligt den senaste folkhälsorapporten ökar den psykiska ohälsan i Sverige. Psykisk sjukdom kan försvåra personens delaktighet i vardagen, framförallt diagnoserna inom WHO:s ICD-klassifikation F20.0-24.9. Somatiska sjukdomar som kommer utav osunda vanor är vanligt hos den här gruppen.</p><p>Hälsoprogram har utvecklats men man vet lite om hur den sortens undervisning har påverkat personerna som deltagit och om den har bidragit till någon förändring. Syftet var att beskriva just detta i en kvalitativ semistrukturerade intervjustudie där sex personer deltog.</p><p>Materialet analyserades enligt innehållsanalys och det framkom ett övergripande tema ”Att delta i hälsoutbildning” samt tre kategorier och åtta underkategorier.</p><p>Personer med psykisk sjukdom skiljer sig inte mycket åt från den övriga befolkningen. Gamla och nya vanor är svåra att ändra på och fysiska och psykiska faktorer påverkar personens aktivitetsutförande och delaktighet i vardagen. För att klara en livsstilsförändring behöver personer med psykisk sjukdom kontinuerliga och långsiktiga insatser.</p>

Enligt den senaste folkhälsorapporten ökar den psykiska ohälsan i Sverige. Psykisk sjukdom kan försvåra personens delaktighet i vardagen, framförallt diagnoserna inom WHO:s ICD-klassifikation F20.0-24.9. Somatiska sjukdomar som kommer utav osunda vanor är vanligt hos den här gruppen. Hälsoprogram har utvecklats men man vet lite om hur den sortens undervisning har påverkat personerna som deltagit och om den har bidragit till någon förändring. Syftet var att beskriva just detta i en kvalitativ semistrukturerade intervjustudie där sex personer deltog. Materialet analyserades enligt innehållsanalys och det framkom ett övergripande tema ”Att delta i hälsoutbildning” samt tre kategorier och åtta underkategorier. Personer med psykisk sjukdom skiljer sig inte mycket åt från den övriga befolkningen. Gamla och nya vanor är svåra att ändra på och fysiska och psykiska faktorer påverkar personens aktivitetsutförande och delaktighet i vardagen. För att klara en livsstilsförändring behöver personer med psykisk sjukdom kontinuerliga och långsiktiga insatser.

Fysisk aktivitet är viktigt för att minska livsstilssjukdomarnas utbredning. Den fysiska aktiviteten är idag låg, både i Sverige och i övriga delar av världen. För att öka den fysiska aktiviteten har metoder tagits fram för att främja fysisk aktivitet och förändra dåliga vanor. Två av dessa kallas ordinerad fysisk aktivitet och motiverande samtal. Syftet med denna litteraturstudie var att belysa effekten av ordinerad fysisk aktivitet och motiverande samtal på utfall såsom fysisk förmåga, livskvalitet och livsstilsförändring samt hur dessa metoder kan användas som behandling. Litteratursökning utfördes i två databaser, artiklarna granskades av båda författarna och resulterade i 16 vetenskapliga artiklar varav sex ifrån Sverige som analyserades och sammanställdes i resultatet. Resultatet visade att båda dessa metoder var väl beprövade och hade bevisat positiva effekter för patienter med en försämrad livsstil. Kombinationen motiverande samtal och aktivitetsrapportering gav en ännu bättre effekt hos dessa patienter. Författarna anser att dessa metoder bör implementeras i den svenska sjukvården i större utsträckning än vad de gör idag. Det behövs mer kunskap om hur sjuksköterskan skulle kunna använda sig av dessa metoder i sitt arbete att främja fysisk aktivitet och hälsa.

En viktig del av omvårdnadsarbetet för sjuksköterskor bestod av att informera patienter i all behandling och vård vid förmaksflimmer. Kunskaper om, och förståelser av patienternas upplevelser, var nödvändigt för att förbättra patientsäkerheten och öka patientens delasktighet. Syftet med studien var att belysa patienters upplevelser av och kunskap om förmaksflimmer. Metoden för denna studie var en forskningsöversikt. Artikelsökningen genomfördes under oktober-december 2011 i databaserna SveMed,PubMed,Cinahl samt genom manuell sökning. Totalt inkluderades 15 artiklar i resultatet. Resultatet visade att patienters kunskap om förmaksflimmer och behandlingsåtgärder var bristfällig. Slutsatsen var att patienter med diagnosen förmaksflimmer hade bristfälliga kunskaper om tillståndet och dess behandlingsåtgärder. Omhändertagandet av patienter med tydliga rekommendationer, kompletterande skriftlig information skulle kunna förbättras.

Background: Half a million women died during pregnancy or childbirth in 2005. Bleeding, infections, high blood pressure, obstructed labor, unsafe abortions, malaria and HIV/Aids were the main causes. Tanzania is a highly affected country with 460 maternal deaths per 100 000 live births. Nurses and midwives play an important role in preventing maternal mortality. Purpose: The aim of this study was to explore and analyze nurses’ and midwives’ experiences of maternal mortality prevention on the Tanzanian island of Unguja. Method: Interviews with nine nurses and midwifes from four different hospitals and health care facilities were conducted with the assistance of an interpreter. A structural analysis designed by Ricoeur was undertaken. Results: The findings suggest that family planning, a more accessible health care, referral of severe cases, medical interventions, health education, community resource persons and involving fathers in maternal health care are preventive strategies that can reduce maternal mortality. Conclusion: To further improve the quality of maternal mortality prevention further knowledge aboutindividual differences in learning from health education is needed.  Involvement of all fathers in maternal health care should also be considered. Training of unskilled personnel is believed to improve early identification of life-threatening complications and thereby reduce maternal mortality. / Bakgrund: En halv miljon kvinnor i världen dog under graviditet eller förlossning under 2005. Huvudorsaker var blödningar, infektioner, högt blodtryck, långdragna förlossningar, osäkra aborter, malaria samt HIV/Aids. Tanzania är ett drabbat land med 460 fall av mödradödlighet per 100 000 levande födda barn. Sjuksköterskor och barnmorskor spelar en viktig roll i det preventiva arbetet mot mödradödlighet. Syfte:  Syftet med studien var att utforska och analysera sjuksköterskors och barnmorskors upplevelser och erfarenhet av  arbetet mot mödradödlighet på ön Unguja, Tanzania. Metod: Intervjuer med nio sjuksköterskor och barnmorskor från fyra olika sjukhus/hälsocentraler genomfördes med hjälp av en tolk. En strukturanalys utformad av Ricoeur genomfördes. Resultat: Resultatet visar att familjeplanering, en mer tillgänglig hälso- och sjukvård, remitterande av patienter med allvarliga komplikationer, medicinska interventioner, hälsoutbildning, resurspersoner i samhället och att involvera pappor i mödrahälsovården var preventiva strategier som kan minska mödradödlighet. Slutsats: För att ytterligare förbättra arbetet mot mödradödlighet tycks mer kunskap om individers förmåga att ta till sig hälsoutbildning behövas. Att i ännu större utsträckning även välkomna alla blivande pappor till mödrahälsovården föreslås också kunna fungera preventivt. Utbildning för outbildade kvinnor som hjälper till vid förlossningar (Traditional Birth Attendants) tros kunna förbättra tidig identifikation av livshotande komplikationer och därmed kunna minska mödradödligheten.