No description available.

No description available.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2006. / Härtill 4 uppsatser.

SAMMANFATTNING Bakgrund   I Sverige uppskattas cirka 6000 personer leva med sjukdomen HIV och cirka 500 nya fall rapporteras varje år. Viruset kan överföras och smitta personer på olika sätt. Det kan ske genom sexuella kontakter, blodöverföring eller genom mor till barn. Det kan ta flera år från smittotillfället tills dess att personen upplever symtom till följd av att immunförsvaret är nedsatt. Det finns inte någon behandling som kan bota HIV, det finns däremot läkemedel som kan bromsa förökningen av viruset. HIVpositiva riskerar att bli utstötta och diskriminerade av familj, på arbetsplatsen och i samhället.  Många håller diagnosen för sig själva och berättar för få personer. Flera symtom vid en hivinfektion kan påverka livskvaliteten negativt. Undervisning om sjukdomen krävs för att patienten ska ha möjlighet att förstärka, anpassa eller förändra sina förutsättningar. Syfte   Syftet var att beskriva hur undervisning om sjukdomen HIV kan påverka livskvaliteten för HIVpositiva personer utifrån undervisarens perspektiv. Metod   En kvalitativ forskningsmetod valdes för att besvara syftet. Till intervjuerna inkluderades personer som arbetar med att undervisa personer som lever med sjukdomen HIV. En semistrukturerad intervjuguide utformades med övergripande ämnesområden. Sju intervjuer genomfördes. Resultat   Samtliga informanter upplevde att HIV-positivas delaktighet vid undervisningen krävdes för att informationen skulle nå fram till de HIV-positiva personerna. Informanterna hade olika tillvägagångssätt att undervisa om sjukdomen, gemensamt var att lära hivpositiva att leva med HIV. Informanterna upplevde att med en ökad kunskap om sjukdomen fick personerna en bättre självkänsla och kunde på det viset acceptera sin situation som hivpositiv. Undervisningstillfällena gav möjlighet att träffa andra personer som var hivpositiva och en samhörighet uppstod personerna emellan. Det gav tillfälle att få berätta om sjukdomen och dela med sig av sina upplevelser. Slutsats   Resultatet visade att undervisarnas upplevelse var att undervisning om sjukdomen HIV påverkade hivpositivas livskvalitet positivt. Undervisningen kunde ge bättre självkänsla, strategier att hantera och acceptera sjukdomen, bidra till att inte bli påverkad av fördomar, minska oro och ångest samt bidra till en känsla av samhörighet. Samtliga informanter betonade att mer information skulle behövas till allmänheten för att HIV skulle bli en sjukdom som blev lättare att leva med.   Nyckelord: HIV-positiva, Livskvalité, undervisning, Samhörighet, HIV.

Bakgrund: Humant immunbristvirus (HIV) är ett unikt inkapslat retrovirus vilket orsakar ett sviktande immunsystem. Viruset upptäcktes på 1950-talet och smittspridningen eskalerade under 1980-talet vilket spred rädsla i samhället. Detta bidrog till att stigma skapades mot HIV- positiva människor. Stigmat mot HIV- positiva människor lever kvar i samhället än idag, trots medicinska framsteg. Stigma förekommer inte bara i samhället utan även inom sjukvården. Sjuksköterskans roll i vårdandet är att sätta sjukdomen inom parentes och se patienten bakom sjukdomen. För att bemästra detta behöver sjuksköterskan tillämpa personcentrerad vård. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda HIV- positiva patienter. Metod: En litteraturstudie genomfördes med kvalitativt innehåll. En integrerad analys användes för sammanställning av resultatet som innehöll sammanlagt tio vetenskapliga artiklar. Resultat: Tre kategorier identifierades med tillhörande underrubriker; Utmaningar av att vårda HIV- positiva patienter, Konsekvenser av att vårda HIV- positiva patienter samt Hantering för att vårda HIV- positiva patienter. Det kunde konstateras erfarenhet av brist på riktlinjer och kunskap vilket bidragit till att sjuksköterskor erfar rädsla relaterat till stigma. Detta påverkade sjuksköterskor både psykiskt och fysiskt. Utbildning bidrog till ökad kunskap och kännedom om riktlinjer, vilket säkerställde god vård. God vård skapade ett välbefinnande för både sjuksköterskor och patienter. Slutsats: Denna studie kan bidra med ökad insikt om olika faktorer som påverkar hur sjuksköterskor erfar att vårda HIV- positiva patienter. Det möjliggör att sjuksköterskor kan vara förberedda på olika arbetssituationer samt tillämpa säker vård. Vid förslag på framtida forskning rekommenderas fokus på bland annat hanteringsstrategier.

Uppsatsen syfte är att undersöka hiv-positivas berättelser om (framtida) relationer, vilka strategier kring relationer (och framtiden) som finns i dessa berättelser och vilka samhälleliga normer som återfinns i individernas berättelser. Syftet har även varit att sprida information om hiv inom akademien, att låta hiv-positivas berättelser höras och bli aktiva, talande subjekt och att analysera dessa berättelser i en samhällelig kontext. Uppsatsens bakgrund tar upp medicinska, historiska och samhälleliga kontexter och visar på relationen mellan tid, plats, medicinska framgångar och värderingar. Det finns få studier gjorda under 2000-talet som både tar upp ett normkritiskt perspektiv på samhälleliga diskurser och innehåller hiv-positivas berättelser och förhandlingar med bilder av hiv(-positiva). Det saknas dessutom studier om hiv som har ett vi-perspektiv, det vill säga ett forskarperspektiv som inte studerar ’de där’ utan har egna levda erfarenheter med i forskarpositionen. Positionens genomskinlighet och reflexivitet är vidare ett led i en kritisk, feministisk metodologi med stark tradition i genusvetenskaplig forskning. Uppsatsens metod är en fläta mellan enkäter, intervjuer och minnesnotiser som syftar till att skapa en nyanserad bild av (ett urval) hiv-positivas berättelser om sin livssituation och sin syn på (framtida) relationer. Det intersektionella teoretiska begreppen är hämtade från queerteori, crip-teori och postkolonial teori: agens, normativitet, heteronormativitet, performativitet, subversivitet, vithet, strategier för ökad livskvalitet och hälsonormativitet. I uppsatsen träffar jag 32 personer som besvarat en enkät, samt fem personer som lever med hiv i Sverige idag under 2010-talet, nämligen uppsatsförfattaren (mina minnesnotiser), Doris, George, Rhoda och Marianne. Informanterna förhandlar på olika sätt med normer kring kön, sexualitet, etnisk tillhörighet, ålder och friskhet och med strategier för sina relationer. Hiv är en tabusjukdom samtidigt som det en sjukdom som vilken sjukdom som helst. Den är inte självvald, kräver mediciner, innebär kris och den som har sjukdomen vill inte ha den men kan leva med den. Det ser vi i de berättelser som Rhoda, Marianne, Doris och George berättar och som jag menar är hoppfulla. Alla fyra har sociala nätverk av personer runt omkring dem som vet om deras hiv-status och som stöttar dem på olika sätt. Samtidigt drömmer Rhoda, Marianne och Doris om framtiden och ser ljust och med hopp på framtiden medan George redan lever sin framtidsdröm. Hur nöjda informanterna är med sina relationer och med sina liv och hur framgångsrika deras strategier är beror på vilka valmöjligheter de har utifrån sin sociala situation, sina nätverk och sin relation till hiv-diskursen. Detta utgör deras rörelsemöjlighet, förhandlingsposition och mått av underordning. Det blir tydligt att hiv synliggör olika normer, hur de samverkar samt hur den praktik systemen premierar är omöjliga att uppnå eftersom de är ofrånkomliga komedier. Det performativa avslöjas i exempelvis vithet, friskhet och heterosexualitet. Genom att analysera hiv och dess diskurser tillsammans med hiv-positivas egna berättelser ser vi diskrepansen mellan hiv-positivas verklighet och samhällets syn som pekar ut riskgrupper, förövare och offer. Jag ser att alla som inte ingår i riskgruppen antas vara hiv-negativa, för det som ligger utanför kategorierna är normen och normen är frisk, hiv-negativ. Jag ser tyvärr också en rädsla i Georges, Doris’, Rhodas och Mariannes berättelser om (framtida) relationer där en annan hiv-positiv person blir den enda önskade partnern. Positionen som hiv-positiv, oavsett om hiv anses ha stor eller liten påverkan på livet, är på många sätt en avvikande position där underläget blir större i relation till en hiv-negativ person. Det skapar en sårbarhet att förhandla med negativa diskurser, att känna sig beroende av människors lojalitet och tystnad, att kontinuerligt äta mediciner samt att ha specifika sexuella praktiker. Informanterna uppskattar och önskar fler (hiv)positiva frizoner, mötesplatser och relationer där hiv normaliseras, där de blir acceptabla subjekt och där hiv genom att inte behöva uttalas både kan vara en del av en som person, samtidigt som hiv kan vara ”no big deal”.

No description available.

HIV är ett virus som är utspritt över hela världen. Resultatet av detta innebär att sjuksköterskor överallt kommer att möta HIV-positiva patienter. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva sjuksköterskors attityder till att arbeta med HIV-positiva patienter, samt utforska eventuella skillnader mellan länder. Metoden som valdes var en deskriptiv litteraturstudie baserad på vetenskapliga artiklar och utarbetades enligt Goodmans sju steg. Funna resultat gav olika teman: attityder, kunskap, erfarenheter, rädsla samt bemötandet av patienter. Dessa faktorer visade sig vara huvudgrunden till omvårdnaden av HIV-positiva. Resultatet visade att det finns attitydskillnader hos sjuksköterskor i olika länder. Negativa attityder fanns bland annat i Kina, Nigeria och Spanien. De länder med mindre negativa attityder var Sverige och USA. Omvårdnaden påverkades negativt av attityder och orsaken till smitta. Ovilja till att vårda patienter var en återkommande faktor, exempelvis i Thailand där HIV innebar ökat avståndstagande av sjuksköterskorna till HIV-smittade patienter. Det behövs ytterligare forskning och utbildning inom detta område med tanke på resultat som visar på attityder som absolut inte hör hemma i sjuksköterskeyrket. / HIV is a virus that is spread across the whole world. The result of this means that nurses all over the world will meet HIV positive patients. The purpose of this literature review was to describe the nurses´ attitudes of working with HIV positive patients and study differences between countries. The method of the study was a descriptive literature review based on scientific articles and was elaborated trough Goodman´s seven steps. The results eventuated into different themes: attitudes, knowledge, experience, fear and the meeting of patients. These issues showed to be essential for the nursing of HIV positives. The result showed that there are differences in attitudes between nurses in different countries. Negative attitudes existed in China, Nigeria and Spain. Countries with less negative attitudes were Sweden and USA. The nursing of patients was negatively affected by attitudes and cause of contagion. Unwillingness to care for patients was a recurrent factor, for example in Thailand where HIV gave increased revulsion by the nurses to HIV infected patients. Further research and education is needed within this subject regarding the results that shows attitudes which don’t belong in the nursing profession.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2002. / Härtill 4 uppsatser.