No description available.

Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka hur den mindre landsbygdsförsamlingen, Fredsberg, var en del av emigrationen till Nordamerika under 1800-talet. Studien är inriktad på två tidperioder, 1871 – 1880, samt 1891 – 1900, och fokus ligger på att se hur utvandringen utvecklats över tid. Därmed tas ett antal aspekter upp som undersöks, vilka består av att se antalet män / kvinnor, gifta / ogifta inklusive ålder och antalet barn. Källmaterialet som har använts i uppsatsen är hämtat från den digitala arkivresursen Emiweb. Hemsidan erbjuder summariska folkmängdsrörelser som inhämtats från Statistiska Centralbyrån, där präster över hela landet varit uppgiftslämnare.  Varje år i perioderna undersöks och resultatet har presenterats i diagram med tillhörande stycke. Bl.a. visar resultatet att det var fler kvinnor än män under perioden 1871 – 1880 som emigrerade från Fredsberg, vilket är en skillnad jämfört den nationella utvandringen. Det visade sig även att den genomsnittliga emigrationen per tusen invånare var något högre under båda perioderna, jämfört med samma snitt för hela den svenska utvandringen. Sammantaget har uppsatsens resultat för Fredsbergs utflyttningsförsamling visat sig varit i paritet med den svenska helhetliga utvandringen, men med viss utmärkelse som exemplet med fler kvinnor än män.

Sammanfattning Syftet med uppsatsen är att göra en mikrohistorisk undersökning om identitetskonstruktion och anpassning under en utvandrares första år i Minnesota i början av 1900-talet. Som källmaterial har jag använt mig av en brevsamling, med brev skickade av en utvandrare vid namn Alfred Rosén. Som avgränsning valdes de tio första breven till Föräldrar och syskon ut, dessa sträckte sig över ett års tid. Metoden som har använts är en kvalitativ innehållsanalys. Jag har dels undersökt vad breven kan säga om Alfreds bakgrund och varför han valde att utvandra, men framförallt vad de kan säga om hans identitet och hans anpassningsprocess under det första året. Som teoretiskt utgångspunkt har jag använt Sandra Dolby Stahls teori om kulturellt deltagande, i vilken hon föreslår åtta breda kategorier inom vilka identiteten kan uttryckas: familj, etnicitet, religion, plats/region, ålder, kön, yrke och andra sociala nätverk för att analysera vilka sociala grupperingar eller kategorier Alfred interagerar och associerar sig med.  I resultatet framkommer det att Alfred i första hand interagerar med svenskar och i synnerhet värmlänningar, vilket var ett typiskt mönster bland svenska utvandrare. Samtidigt visar han en vilja att ta seden dit han kommer och att inte begränsa sig till en svensk eller värmländsk identitet. Diskussionen om svenskhet och dess bevarande var annars livskraftig vid den här tiden och många etniska föreningar bildades. Alfred fann istället sin tillhörighet i missionskyrkan, ett religiöst engagemang han tog med sig från Sverige och som exemplifierar hur väckelserörelsen speglades i det svensk-amerikanska samhället. Sin kristna tro och frälsningsuppdraget fyllde både en social och spirituell funktion under Alfreds första år, men det utgjorde också en länk till sin familj som delade Alfreds religiösa engagemang. Familjen är trots sin frånvaro en viktig del av Alfreds identitet, vilket den mycket omfattande brevsamlingen kan vittna om. Sist men inte minst är det tydligt att trots diverse grovjobb under det första året så är han bonde i skälen, och siktet är inställt på att kunna köpa sin egen mark.  I diskussionen reflekterar jag dels över Alfreds val att utvandra och dels över hur Alfreds interaktioner med Stahls sociala kategorier påverkade anpassningsprocessen under det första året. Alfred lyckades i alla uppenbara avseenden att anpassa sig och uttrycker också i breven hur han trivs mycket bra. Jag menar att detta går att spåra till hans identitära anpråk och följande faktorer menar jag bidrog: Att Alfred inte vill begränsa sig till vare sig sin svenska eller regionala identitet utan förhåller sig öppen till majoritetssamhället och dess traditioner, att Alfreds tro och religiösa engagemang tycks ha varit mycket betydelsefull för anpassningen av flera skäl, dels som ett sätt att knyta kontakter men också som något tryggt och bekant i en främmande värld.

This paper is about the dissolution and privatization of parish commons in 18:th century Sweden. The study focuses on four parishses (Hammarö, Väse, Ölme and Lungsund) all of them situated in the south of Värmland County. This is a region where ironworks were especially important for the eco-nomy of Sweden. The Ironworks required a lot of forest resources, of which there were a lot on the commons. This need resulted in a struggle for the resources between the ironworks and the peasants who needed it for their buildings, firewoods and pastures. With support of the state, the ironworks got parts of the commons for their supply of wood raw material.    However, this also resulted in an increased pressure on the remaining parts of the commons which the peasants could continue to use for their individual needs. The competition among the peasants led to troubles and mismanagement of the forests in the commons. In this situation, peasants who were well - off (’skattebönder’), began to work for division and privatization of the commons. The primary aim of this study is to analyze how and why this process of privatization took place. Which were the driving forces, and which were the role of different actors – the state, the aristocracy, the industrialists and different groups among the peasants – in this process?    Privatization of commonable lands in Sweden usually occurred in connection with the enclosure which in Sweden took place from the end of the 18:th century. However, In this study I have found that in at least two of the parishes, the division and privatization occurred about half a century before that enclosure, namely around 1742.    In this paper I also point to the striking similarities between the problems that occurred in these parishes and problems that always arise in commons in all areas. This problem has been discussed by authors like Garret Hardin and Ellinor Ostrom, among many others. Problems that has given rise to the concept ‘the tragedy of the commons’.

Syftet med denna studie är att undersöka hur politiska dokument, betänkanden samt utlåtanden har påverkat läroplanen för gymnasieskolan från 1970–1994 och förändringen av historieämnet på gymnasieskolan från 1970–1994. Båda frågeställningar är förknippade med varandra för att komma till ett konkret resultat. I denna studie genomförs både granskning och tolkning av politiska dokument, dessutom en jämförelse av gymnasieskolans läroplan 1970 och 1994. Uppsatsens frågeställningar är: ”Hur har politiska beslut påverkat läroplanen för gymnasieskolan från 1970–1994?” Och ”Hur har historieämnet förändrats utifrån 1970 läroplan och 1994 läroplan i inriktning mot gymnasieskolan?” Uppsatsen är baserad på kvalitativa undersökningar utifrån politiska dokument och två läroplaner för gymnasieskolan, lgy70 och lpf94. Kvalitativ innehållsanalys används som metod där samling av data har utförts och analyserats, vilket leder till viktiga samband med relevant svar om politisk inverkan på läroplaner och historieämnets förändring.       För att uppnå uppsatsens syfte och besvara frågeställningarna används läroplansteori och tidigare forskning. Studiens tidigare forskning har visat att fram till 1960-talet dominerades historieundervisningen av politisk historia. Under senare 1900-talet gick historiesynen från positivistisk syn till relativistisk syn. Under 1970 expanderades historievetenskapen och utvecklades utifrån flera discipliner så som bland annat ekonomisk historia, idéhistoria och demografisk historia. Historieämnet förändrats genom tiden och på detta sätt har även läroplaner blivit diskuterande.          Denna uppsats får liknande resultat som tidigare forskning av Hans Albin Larsson och Heléne Persson men den pekar även mot att både historieämnet och läroplaner har varit i konstant förändring och lgy70 och lpf94 kompletterar varandra.

No description available.

During the early 20th century, two significant changes were done in relation to suffrage. The first introduced universal suffrage for men between 1907 and 1909. For women, the decision was made in the year 1920 which introduced suffrage for them. Both these reforms included a big debate, and many was against it for different reasons. This study’s purpose has been to investigate the debate out of a gender perspective during both these reforms in newspapers. The material has been delimited to only leader pages and letters to the newspaper with the purpose to see people’s opinions in these questions. The material from the two periods has been compared to each other out of a gender perspective to see differences and similarities between the two reforms. The essay has been written with a qualitive text analysis and the result has been analysed with Yvonne Hirdman’s theory about gender system. The result showed that most of the texts was in favour of a universal suffrage for men and not many was against it. Instead, the debate was about the election system if it would be a majority election or proportional elections. In the texts where the author was against a universal suffrage for men, they were arguing for that poorer social groups should not have suffrage because they were not able to take political decisions. In the second period studying women’s suffrage the opinions were more dissimilar with both argument against and for a reform. The biggest difference between the two periods has been what the focus is on in the arguments against a reform. In the first period it has been on social groups, work, and education. In the second period it has been gender and what their qualities alleges to be. Even if this has been a major difference it can also be seen as a similarity because during both periods, some persons were considered to be more inferior to others. In summary it can be said that Hirdman’s gender system has been visible in many of the arguments.

No description available.

This thesis assesses the sixth-/early seventh-century socio-economic roots of the eighth-century transmarine system connecting England and the Continent through major coastal trading sites (emporia). Part 1 discusses socio-economic developments in the coastal areas of Kent, Sussex, Hampshire and the Isle of Wight, and the Pas-de-Calais, through a close investigation of fifth- to early seventh-century archaeological evidence. The inclusion of later written sources has been fundamental to recognise that the two shores of the Channel were connected in a more complex network than previously assumed, beyond the major emporia. These areas are then considered comparatively: after challenging substantivist approaches that assume an overwhelming importance of gift-exchange in sixth-century England, Part 2 stresses the role of transmarine traffic and exploitation of natural resources in the socio-economic development of coastal areas. The examination of sixth-century written sources has also proved rewarding to reconsider the sixth-century political relationships between Franks and Anglo-Saxons. The role of kings, churches and laymen in the later transmarine network (seventh/eighth centuries) is then discussed by including the Thames Valley, the estuaries of the rivers Seine and Loire, and the Rhine Delta, examined through the written sources. One crucial question is the role of political actors in the development of a cross-Channel system of exchange. In this regard, scholars have mainly focused on the period when this system was already in place, pointing to a pivotal role of kings and political institutions for its establishment, or to the later appropriation by elites of a coastal area already integrated in the maritime network, but detached from political power. This thesis argues that a close link existed between elites and coastal areas before the emporia; thus, although kings were not the driving stimulus for the establishment of trading sites, the transmarine traffic fostered the socio-economic development of the coastal communities.

Between 1860 and 1940 Aotearoa New Zealand’s economy and economic base was transformed in a number of significant ways, following similar patterns in earlier-established British colonies. The influx of European immigrants drastically altered the demography and contested land – the economic base. Money became increasingly important as medium of exchange and unit of account. Whereas the economy was unregulated or lightly-regulated before 1860, regulation increasingly formalised economic relations and institutions, and work organisation became more impersonal. In urban areas these transformations were substantially complete by 1940. However, in rural areas, where most Mäori and fewer Päkehä lived, economic transformation was more of a hybrid than a complete change from one form to another. The informal economy (unmeasured and unregulated), and particularly the rural informal economy, contributed (and still contributes) quantitatively to the national economy. Whether within Mäori communities, within Päkehä communities or between the two, the more informal rural economy depended on social relations to a large extent. Mäori had choices about how they related to the introduced economic system, ranging from full engagement to rejection and non-involvement, with numerous negotiated positions in between. With the conviction that they could satisfactorily negotiate terms of participation, Mäori had invited Europeans to the far north. The extent of Mäori involvement in all the dominant (formal) economic activities of the far north, 1860-1940, clearly indicates their efforts were integral rather than peripheral to the Päkehä economy. But Mäori economic activity has been relegated to the shadows of economic history. The relationship between the two systems is better understood by recognising the interplay between formal and informal (shadow) economies. The social organisation of work, the kaupapa of the informal economy, the diversity of strategies and tactics, and relationship building (both bonding and bridging), were the strengths from which far northern Mäori relentlessly engaged with the Päkehä economy, while maintaining a degree of autonomy until World War One. In effect they played an invisible hand of cards, invisible, that is, to studies of the formal economy. / Whole document restricted, but available by request, use the feedback form to request access.