Syftet med uppsatsen är att belysa olika skatteplaneringsstrategier som multinationella koncerner använder sig av för att prissätta transaktioner innehållande immateriella tillgångar så att vinster som kan hänföras från dessa allokeras till länder med låg eller ingen beskattning. Avsikten är att klargöra hur sådana förflyttningar av vinster från immateriella tillgångar har skett samt att redogöra för hur OECDs nya riktlinjer i BEPS Action 8 avser att reglera sådana möjligheter. Det bakomliggande syftet är således att granska huruvida de nya riktlinjerna kommer att leda till att vinster som kan härledas till immateriella tillgångar i större utsträckning kommer att allokeras till och därmed beskattas på den plats där ekonomisk aktivitet och värdeskapandet sker. Genom att kritiskt granska om BEPS Action 8 faktiskt kommer att leda till att vinster från transaktioner innehållande immateriella tillgångar allokeras till den plats där värdeskapandet sker kan företag som innehar immateriella tillgångar, investerare i sådana företag, jurister på området samt andra intressenter få en uppfattning om hur regleringen kommer att påverka olika skatteplaneringsupplägg samt vilka åtgärder som behöver vidtas på grund av de nya riktlinjerna. För att uppsatsen ska kunna användas ur ett svenskt perspektiv är syftet även att undersöka hur förändringarna i OECD Guidelines kommer att påverka svensk rätt.

Hur goodwill och immateriella tillgångar ska redovisas har länge varit ett omdiskuterat ämne. Sedan 2005 ska de noterade företagen inom EU använda sig av IFRS som utges av IASB. Anledningen till detta är att standardsättarna vill öka harmoniseringen av redovisningen. Ett av huvudsyftena med införandet av IFRS 3 – Rörelseförvärv var att en större andel immateriella tillgångar skulle identifieras vid ett rörelseförvärv och därmed skulle goodwill minska i företags balansräkningar och ge en mer rättvisande bild av företags finansiella rapporter. Sedan 2005 ska goodwill skrivas ner istället för att årligen avskrivas vilket standardsättarna menade skulle ge en mer rättvisande bild av goodwillvärdet. Detta innebär att goodwill ska nedskrivningstestas regelbundet och hur detta går till beskrivs i IAS 36 – Nedskrivningar. Det finns viss kritik mot att beräkningen av återvinningsvärdet av goodwill är för subjektiv och innehåller för många bedömningar. Tidigare forskning visar på att det råder delade meningar om huruvida syftet med IFRS 3 och IAS 36 har uppnåtts.   Vi har i vår studie intervjuat sex revisorer för att undersöka vilka konsekvenser de uppfattar att införandet av IFRS 3 och revideringen av IAS 36 har fått på redovisningen av immateriella tillgångar och goodwill, samt om dessa standarder har gett en mer rättvisande bild av företags finansiella rapporter. Anledningen till att vi valde att intervjua revisorer är för att de på ett objektivt sätt ska granska de finansiella rapporterna och säkerställa informationsgivningen för intressenter och har därmed en viktig roll i denna process.   Vår studie visar att revisorerna har olika åsikter om införandet av IFRS 3 och IAS 36; vissa upplever det som positivt medan andra menar att det var bättre förr. En del av revisorerna upplever att de nya standarderna är för detaljerade och för komplicerade för användarna, andra tycker att det är bra att det finns utrymme för tolkningar och egna bedömningar. Alla revisorer är dock överens om att nedskrivningstesterna av goodwill är en av de största skillnaderna och att subjektiviteten som har uppstått till följd av nedskrivningstesten är ett problem.  Trots att revisorerna har meningsskiljaktigheter rörande olika delar i standarderna så är alla av uppfattningen att införandet av IFRS 3 och IAS 36 inte har gett en mer rättvisande bild av immateriella tillgångar och goodwill och därmed inte heller företags finansiella rapporter.   Vi tolkar resultaten av vår studie som att IASB har en lång väg kvar att gå för att få en mer rättvisande bild av dessa tillgångar.

<p><strong>Sammanfattning</strong></p><p>Olikheter mellan länder och deras olika regelverk gör att företags års-redovisningar skiljer sig åt och intressenter får svårare att jämföra finansiell information. Olikheter leder i sin tur till olika definitioner och värderingar vid redovisning, vilket gör att jämförbarheten mellan företag och värdering av ett företag blir en komplicerad verksamhet. (FAR 2009). Immateriella tillgångar har diskuterats flitigt och det finns argument både för och emot huruvida företagen skall aktivera tillgången i balansräkningen (Sundgren et al 2007). FoU inom läkemedelsindustrin är en mycket riskfylld verksamhet, eftersom endast cirka 10 procent av alla läkemedel som når utvecklingsfasen kommer ut på marknaden till slut och cirka 20 procent av de marknadsförda läkemedlen är tillräckligt lönsamma för att så småningom täcka den investering som gjorts i dem (Nickisch et al 2009).</p><p>Undersökningen ämnar svara på följande frågor: Vilka är de huvudsakliga faktorer som begränsar företagen vid redovisning av FoU? I vilken omfattning aktiverar företagen kostnader för FoU som en tillgång? Vilka är de tänkbara orsakerna bakom läkemedelsföretagens val av redovisning av FoU?</p><p>Syftet med uppsatsen är att identifiera hur företagen inom läkemedels-branschen redovisar FoU i sina räkenskaper, samt vilka begränsningar och möjligheter företagen står inför i och med gällande regelverk och rekommen-dationer.</p><p>Uppsatsen är i huvudsak konstruerad med hjälp av den kvalitativa metoden. Dock har den även inslag av kvantitativ metod, eftersom omfattningen av tillgångsföring av kostnader för FoU inom läkemedelsindustrin är av stort intresserade.</p><p>För att skapa en rimlig omfattning på problemet och på undersökningen i övrigt avgränsades undersökningen till att omfatta svenska börsnoterade företag inom läkemedelsbranschen forskning, utveckling och tillverkning i egen regi.</p><p>I teorikapitlet beskrivs historik avseende det regelverk som läkemedelsföretagen redovisar enligt. Dessutom presenteras aktuella regelverk i dagsläget, teorier kring risk, värdering och läkemedelsindustrin samt de faser som framställningen av ett läkemedel kan befinna sig i.</p><p>Företagen tenderar till att vara mycket försiktiga vid redovisning av FoU. Kostnader för FoU aktiveras i så gott som obefintlig omfattning.</p>

Sammanfattning Olikheter mellan länder och deras olika regelverk gör att företags års-redovisningar skiljer sig åt och intressenter får svårare att jämföra finansiell information. Olikheter leder i sin tur till olika definitioner och värderingar vid redovisning, vilket gör att jämförbarheten mellan företag och värdering av ett företag blir en komplicerad verksamhet. (FAR 2009). Immateriella tillgångar har diskuterats flitigt och det finns argument både för och emot huruvida företagen skall aktivera tillgången i balansräkningen (Sundgren et al 2007). FoU inom läkemedelsindustrin är en mycket riskfylld verksamhet, eftersom endast cirka 10 procent av alla läkemedel som når utvecklingsfasen kommer ut på marknaden till slut och cirka 20 procent av de marknadsförda läkemedlen är tillräckligt lönsamma för att så småningom täcka den investering som gjorts i dem (Nickisch et al 2009). Undersökningen ämnar svara på följande frågor: Vilka är de huvudsakliga faktorer som begränsar företagen vid redovisning av FoU? I vilken omfattning aktiverar företagen kostnader för FoU som en tillgång? Vilka är de tänkbara orsakerna bakom läkemedelsföretagens val av redovisning av FoU? Syftet med uppsatsen är att identifiera hur företagen inom läkemedels-branschen redovisar FoU i sina räkenskaper, samt vilka begränsningar och möjligheter företagen står inför i och med gällande regelverk och rekommen-dationer. Uppsatsen är i huvudsak konstruerad med hjälp av den kvalitativa metoden. Dock har den även inslag av kvantitativ metod, eftersom omfattningen av tillgångsföring av kostnader för FoU inom läkemedelsindustrin är av stort intresserade. För att skapa en rimlig omfattning på problemet och på undersökningen i övrigt avgränsades undersökningen till att omfatta svenska börsnoterade företag inom läkemedelsbranschen forskning, utveckling och tillverkning i egen regi. I teorikapitlet beskrivs historik avseende det regelverk som läkemedelsföretagen redovisar enligt. Dessutom presenteras aktuella regelverk i dagsläget, teorier kring risk, värdering och läkemedelsindustrin samt de faser som framställningen av ett läkemedel kan befinna sig i. Företagen tenderar till att vara mycket försiktiga vid redovisning av FoU. Kostnader för FoU aktiveras i så gott som obefintlig omfattning.

Företagsvärdering är ett ämne som väcker stort intresse från bland annat revisorer ochvärderare då det idag har blivit allt vanligare att köpa och sälja företag. För att värdera ettföretag är det viktigt att ha en gemensam definition på begreppet värde då detta kan skilja sigmellan olika individer. Värdering av företag som består av relativt sett mycket immateriellatillgångar anses vara ett av de mest problematiska områdena när det gäller värdering. Enimmateriell tillgång är en identifierbar, icke-monetär tillgång utan fysisk form. Företag sombestår av relativt sett mycket immateriella tillgångar har idag blivit allt mer förekommande dåekonomin utvecklas fort. Problematiken finns kring dessa företag då ingen konkret lösningfinns för hur dessa skall värderas. Det finns idag flera olika sätt att gå till väga för att värderaett företag. I vår studie har vi därför valt att studera hur värderingsprocesserna skiljer sig åtvid värdering av företag med relativt sett mycket materiella tillgångar och företag med relativtsett mycket immateriella tillgångar. Syftet med studien är att granska och skapa förståelse förskillnaderna i dessa två värderingsprocesser.Vi har i denna uppsats valt att i den teoretiska referensramen utgå ifrån att beskrivavärderingsprocessen. Där har vi valt att beskriva den fundamentala analysen och dess delar.Dessa består av strategisk analys, redovisningsanalys, finansiell analys ochvärderingsmodeller. När det gäller värderingsmodeller finns det en mängd olika metoder atttillämpa, men i denna uppsats studeras substans- och avkastningsvärdering.Substansvärdering innebär att befintliga tillgångar och skulder analyseras medan inomavkastningsvärdering tas framtida tillväxt med i beräkningarna. Inom avkastningsvärderingenstuderas två underkategorier som är kassaflödesvärdering samt multipelvärdering. Enkvalitativ metod har använts för att genomföra denna studie. Detta har gjorts genom att enintervjustudie har använts. Där har vi intervjuat värderare för att få en djupare förståelse förhur värderingsprocesserna skiljer sig åt mellan företag med relativt sett mycket materiellatillgångar och företag med relativt sett mycket immateriella tillgångar.I empirin beskrivs respondenterna och även en presentation av deras tillvägagångsätt vidvärdering av företag med relativt sett mycket materiella tillgångar och företag med relativtsett mycket immateriella tillgångar beskrivs. I analysen görs en jämförelse mellan teorin ochempirin vilket senare leder fram till slutsatserna. Slutsatserna visar att det finns vissaskillnader mellan värderingsprocesserna. Dessutom visar de tydligt på att mer forskning krävsoch efterfrågas kring värdering av företag som består av relativt sett mycket immateriellatillgångar. Slutsatserna består även av diskussion och förslag på vidare forskning.

<p>Vår studie syftar till att ge en fördjupande inblick i hur några av de regionala bankkontoren i Kalmar län förhåller sig till företag med stora immateriella tillgångar när dessa ska söka kre-dit. För att kunna genomföra frågeställningen har vi genomfört litteraturstudier samt intervju-er med fyra stycken regionala bankkontor i Kalmar län. Här genom kartläggs de problem som bankerna och övriga intressenter står inför eftersom många av dagens tjänstebaserade företag inte visas ur ett rättvist perspektiv på grund av den rådande problematiken med de nuvarande redovisningsreglerna och rekommendationerna.</p><p>När olika intressenter, till exempel banker ska göra en analys av ett företag är det av stor vikt att banken får ta del av företagets tillgångar, såväl materiella, immateriella som finansiella tillgångar. Redovisningen och behandlingen av de materiella tillgångarna är inget problem då det bland annat finns väl fungerande och etablerade mallar och modeller för att behandla des-sa tillgångar i redovisningen. De immateriella tillgångarna har inte gått samma felfria väg tillmötes inom redovisningen. Problemet ligger bland annat i att de immateriella tillgångarna inte går att separeras från det företag som innehar dem vilket innebär att de immateriella till-gångarna skapar värde endast i kombination med övriga delar av företaget. Detta i sin tur medför att det blir problematiskt att identifiera hur stor del av en intäkt som orsakats av de immateriella tillgångarna. Eftersom det i dagsläget inte finns något riktigt bra tillvägagångs-sätt att behandla de immateriella tillgångarna leder detta många gånger till att bankerna måste vidta försiktighetsåtgärder när ett företag som innehar väldigt stora delar immateriella till-gångar vill ansöka om kredit, framförallt rör det nystartade små företag. I vissa fall kan det till och med vara så att bankerna höjer ett varningens finger när de ser ett företag med mycket immateriella tillgångar i balansräkningen. Det här förfarandet leder ofta till en orättvis be-handling eftersom ett företag vars tillgångsmassa till större delen utgörs av immateriella till-gångar inte alls behöver vara mindre kreditvärdigt än ett företag med betydande materiella tillgångar.</p><p>De slutsatser som vi har kommit fram till och vilka svarar på vår problemformulering, hur immateriella tillgångar påverkar några av Kalmar läns regionala bankkontors syn på företag som kredittagare, presenteras i följande stycke. Vi har kommit fram till att bankerna har en liknande syn bland annat gällande att det är lättare att bevilja kredit till ett företag med mate-3</p><p>riella tillgångar än till ett företag med mycket immateriella tillgångar. En annan slutsats som vi även har kommit fram till är att ett företag vars tillgångsmassa som utgörs till största delen av immateriella tillgångar inte alls behöver vara mindre kreditvärdigt än något annat företag. Hur vi har kommit fram till våra slutsatser får ni ta del av genom att läsa fortsättningen av vår uppsats.</p>

<p>Uppsatsen behandlar och ser på hur banker bedömer immateriella tillgångar vid kreditbedömningar av småföretag.</p>

Vår studie syftar till att ge en fördjupande inblick i hur några av de regionala bankkontoren i Kalmar län förhåller sig till företag med stora immateriella tillgångar när dessa ska söka kre-dit. För att kunna genomföra frågeställningen har vi genomfört litteraturstudier samt intervju-er med fyra stycken regionala bankkontor i Kalmar län. Här genom kartläggs de problem som bankerna och övriga intressenter står inför eftersom många av dagens tjänstebaserade företag inte visas ur ett rättvist perspektiv på grund av den rådande problematiken med de nuvarande redovisningsreglerna och rekommendationerna. När olika intressenter, till exempel banker ska göra en analys av ett företag är det av stor vikt att banken får ta del av företagets tillgångar, såväl materiella, immateriella som finansiella tillgångar. Redovisningen och behandlingen av de materiella tillgångarna är inget problem då det bland annat finns väl fungerande och etablerade mallar och modeller för att behandla des-sa tillgångar i redovisningen. De immateriella tillgångarna har inte gått samma felfria väg tillmötes inom redovisningen. Problemet ligger bland annat i att de immateriella tillgångarna inte går att separeras från det företag som innehar dem vilket innebär att de immateriella till-gångarna skapar värde endast i kombination med övriga delar av företaget. Detta i sin tur medför att det blir problematiskt att identifiera hur stor del av en intäkt som orsakats av de immateriella tillgångarna. Eftersom det i dagsläget inte finns något riktigt bra tillvägagångs-sätt att behandla de immateriella tillgångarna leder detta många gånger till att bankerna måste vidta försiktighetsåtgärder när ett företag som innehar väldigt stora delar immateriella till-gångar vill ansöka om kredit, framförallt rör det nystartade små företag. I vissa fall kan det till och med vara så att bankerna höjer ett varningens finger när de ser ett företag med mycket immateriella tillgångar i balansräkningen. Det här förfarandet leder ofta till en orättvis be-handling eftersom ett företag vars tillgångsmassa till större delen utgörs av immateriella till-gångar inte alls behöver vara mindre kreditvärdigt än ett företag med betydande materiella tillgångar. De slutsatser som vi har kommit fram till och vilka svarar på vår problemformulering, hur immateriella tillgångar påverkar några av Kalmar läns regionala bankkontors syn på företag som kredittagare, presenteras i följande stycke. Vi har kommit fram till att bankerna har en liknande syn bland annat gällande att det är lättare att bevilja kredit till ett företag med mate-3 riella tillgångar än till ett företag med mycket immateriella tillgångar. En annan slutsats som vi även har kommit fram till är att ett företag vars tillgångsmassa som utgörs till största delen av immateriella tillgångar inte alls behöver vara mindre kreditvärdigt än något annat företag. Hur vi har kommit fram till våra slutsatser får ni ta del av genom att läsa fortsättningen av vår uppsats.

Uppsatsen behandlar och ser på hur banker bedömer immateriella tillgångar vid kreditbedömningar av småföretag.

Det finns många olika metoder att tillämpa vid varumärkesvärderingarvilket lett till att värderingarna har varit av skiftande kvalitet och utformning. Detta harbidragit tillbland annat införandet avISO 10668:2010Brand valuation - Requirements for monetary brand valuation. Syfte: Vårt syfte med studien är att beskriva hur varumärkesspecialister tillämpar varumärkesvärdering i praktiken och vilka skillnader det är i och med införandet av ISO 10668:2010. Vidare vill vi analysera om ISO 10668:2010 har bidragit till högre upplevd tillförlighet och bättre vägledning vid varumärkesvärderingar. Metod: Studien bygger på en kvalitativ metod med abduktiv ansats där intervjuer med varumärkesspecialisterhar genomförts. Akademisk litteratur, elektroniska källor samt vetenskapliga artiklar har varit grundläggande för studiens genomförande. Analys och slutsats: Varumärkesspecialisterna är eniga om att tillämpning av varumärkesvärderinghar ändrats viss grad i positiv riktning sedan införandet av ISO 10668:2010. Om standarden följs bidrar den till en mer tillförlitlig värdering eftersom den beaktar aspekter som bidrar till en mer rättvis bild av varumärket. Dock medför standarden vissa svårigheter med att tillämpa den i praktiken och möjlighet till förbättring finns. Till vidare forskning: Det vore intressant med fortsatta studier omhuruvida ISO 10668:2010kan utvecklas i framtiden och i så fall hur denna förbättring kommer se ut.