Tato diplomová práce se věnuje tématu nehmotného majetku. V první části je porovnávána úprava této problematiky v české legislativě se standardem IAS 38. Text je doplněn řadou příkladů a zobrazení dané problematiky v účetnictví. V závěru teoretické části je zmíněn i daňový pohled a také zobrazení nehmotného majetku podle US GAAP. Praktická část byla vytvořena ve spolupráci se společností ZENTIVA a.s., která poskytla potřebné materiály a zodpověděla dotazy. Na konci diplomové práce je uveden seznam pojmů, které se často vyskytují v této problematice.

<p><strong>Sammanfattning</strong></p><p>Olikheter mellan länder och deras olika regelverk gör att företags års-redovisningar skiljer sig åt och intressenter får svårare att jämföra finansiell information. Olikheter leder i sin tur till olika definitioner och värderingar vid redovisning, vilket gör att jämförbarheten mellan företag och värdering av ett företag blir en komplicerad verksamhet. (FAR 2009). Immateriella tillgångar har diskuterats flitigt och det finns argument både för och emot huruvida företagen skall aktivera tillgången i balansräkningen (Sundgren et al 2007). FoU inom läkemedelsindustrin är en mycket riskfylld verksamhet, eftersom endast cirka 10 procent av alla läkemedel som når utvecklingsfasen kommer ut på marknaden till slut och cirka 20 procent av de marknadsförda läkemedlen är tillräckligt lönsamma för att så småningom täcka den investering som gjorts i dem (Nickisch et al 2009).</p><p>Undersökningen ämnar svara på följande frågor: Vilka är de huvudsakliga faktorer som begränsar företagen vid redovisning av FoU? I vilken omfattning aktiverar företagen kostnader för FoU som en tillgång? Vilka är de tänkbara orsakerna bakom läkemedelsföretagens val av redovisning av FoU?</p><p>Syftet med uppsatsen är att identifiera hur företagen inom läkemedels-branschen redovisar FoU i sina räkenskaper, samt vilka begränsningar och möjligheter företagen står inför i och med gällande regelverk och rekommen-dationer.</p><p>Uppsatsen är i huvudsak konstruerad med hjälp av den kvalitativa metoden. Dock har den även inslag av kvantitativ metod, eftersom omfattningen av tillgångsföring av kostnader för FoU inom läkemedelsindustrin är av stort intresserade.</p><p>För att skapa en rimlig omfattning på problemet och på undersökningen i övrigt avgränsades undersökningen till att omfatta svenska börsnoterade företag inom läkemedelsbranschen forskning, utveckling och tillverkning i egen regi.</p><p>I teorikapitlet beskrivs historik avseende det regelverk som läkemedelsföretagen redovisar enligt. Dessutom presenteras aktuella regelverk i dagsläget, teorier kring risk, värdering och läkemedelsindustrin samt de faser som framställningen av ett läkemedel kan befinna sig i.</p><p>Företagen tenderar till att vara mycket försiktiga vid redovisning av FoU. Kostnader för FoU aktiveras i så gott som obefintlig omfattning.</p>

Sammanfattning Olikheter mellan länder och deras olika regelverk gör att företags års-redovisningar skiljer sig åt och intressenter får svårare att jämföra finansiell information. Olikheter leder i sin tur till olika definitioner och värderingar vid redovisning, vilket gör att jämförbarheten mellan företag och värdering av ett företag blir en komplicerad verksamhet. (FAR 2009). Immateriella tillgångar har diskuterats flitigt och det finns argument både för och emot huruvida företagen skall aktivera tillgången i balansräkningen (Sundgren et al 2007). FoU inom läkemedelsindustrin är en mycket riskfylld verksamhet, eftersom endast cirka 10 procent av alla läkemedel som når utvecklingsfasen kommer ut på marknaden till slut och cirka 20 procent av de marknadsförda läkemedlen är tillräckligt lönsamma för att så småningom täcka den investering som gjorts i dem (Nickisch et al 2009). Undersökningen ämnar svara på följande frågor: Vilka är de huvudsakliga faktorer som begränsar företagen vid redovisning av FoU? I vilken omfattning aktiverar företagen kostnader för FoU som en tillgång? Vilka är de tänkbara orsakerna bakom läkemedelsföretagens val av redovisning av FoU? Syftet med uppsatsen är att identifiera hur företagen inom läkemedels-branschen redovisar FoU i sina räkenskaper, samt vilka begränsningar och möjligheter företagen står inför i och med gällande regelverk och rekommen-dationer. Uppsatsen är i huvudsak konstruerad med hjälp av den kvalitativa metoden. Dock har den även inslag av kvantitativ metod, eftersom omfattningen av tillgångsföring av kostnader för FoU inom läkemedelsindustrin är av stort intresserade. För att skapa en rimlig omfattning på problemet och på undersökningen i övrigt avgränsades undersökningen till att omfatta svenska börsnoterade företag inom läkemedelsbranschen forskning, utveckling och tillverkning i egen regi. I teorikapitlet beskrivs historik avseende det regelverk som läkemedelsföretagen redovisar enligt. Dessutom presenteras aktuella regelverk i dagsläget, teorier kring risk, värdering och läkemedelsindustrin samt de faser som framställningen av ett läkemedel kan befinna sig i. Företagen tenderar till att vara mycket försiktiga vid redovisning av FoU. Kostnader för FoU aktiveras i så gott som obefintlig omfattning.

Denna kvantitativa studie undersöker i vilken utsträckning svenska börsnoterade företag följer upplysningskraven om immateriella tillgångar fastställda av IAS 38. Dessutom analyseras sambanden mellan omfattningen av upplysningar och sju företagsspecifika faktorer som enligt tidigare forskning driver omfattningen av upplysningar. Upplysningar betraktas som ett sätt för företag att minska informationsasymmetrin som uppstår när kapitalmarknaden inte har relevant och fullständig information om vad beloppen i de finansiella rapporterna baseras på. Sambanden mellan variablerna analyserades med hjälp av regressionsanalys där omfattningen av upplysningar om immateriella tillgångar var den beroende variabeln och de sju företagsspecifika faktorerna var de oberoende variablerna. Resultaten visade att företagen i genomsnitt har hög nivå av standardefterlevnad och dessutom har utvecklat sin externa redovisning sedan införandet av IFRS. Vidare visade studien att företag som har stor andel goodwill och företag som nyligen har skaffat immateriella tillgångar är benägna att lämna mer upplysningar.

This qualitative and descriptive essay discusses pharmaceutical companies’ financial reporting of research and development expenditures, if separate acquisitions and development expenditure for internally generated intangible assets are expensed or capitalized, and the reason for this. The problem statements are: How do pharmaceutical companies report their development and research expenditures? Why do pharmaceutical companies choose to expense or capitalize their separate acquisitions and development expenditures for internally generated intangible assets? Interviews have been conducted with pharmaceutical companies that comply with IFRS in their consolidated reporting and which conduct research and development. It is internally generated intangible assets and separate acquisitions that are in focus of this study. Since 2005 it is mandatory for publicly listed companies in the EU to apply to IFRS (International Financial Reporting Standards) in their consolidated reporting. Since IFRS rules are principle based this allows for a more flexible application of accounting standards, which contributes to a subjective interpretation. Expenditures for research and development should be reported either by direct expensing in the income statement or capitalization as an intangible asset in the balance sheet if certain criteria according to IAS 38 are met. Choice of method affects the company´s key ratios along with the balance and income statements and it is the companies themselves which are to determine whether these conditions are met or not. Institutional theory has been used to establish whether companies’ choice of expensing or capitalizing can be explained through different forms of isomorphism, habits and practices, or if choice of method is based on the organization and its environment´s mutual dependency and how the stake holders will perceive the company. Evidence shows that it is mainly coercive isomorphism through laws and regulations that govern the choice of method, but also habits and practices as well as mimetic isomorphism to achieve legitimacy affect choice of method.

Bakgrund och problem: Det som fokuseras är bedömningen av vad som är utgifter för utveckling, om dessa ska aktiveras som en tillgång i balansräkningen eller kostnadsföras löpande, och vad som påverkar redovisningen. Syfte: Syftet med studien är att öka kunskapen om och förståelsen för hur företag redovisar utgifter för FoU. Ett delsyfte är att också förklara varför de redovisar som de gör. Ett annat delsyfte med studien är att undersöka om redovisningen och bedömningen av vad som är FoU påverkas av subjektivitet. Metod: För att uppfylla studiens syfte har en kvalitativ metod med fallstudier som huvudsaklig undersökningsdesign använts.  Fyra intervjuer har genomförts, varav tre med för studien intressanta företag som har möjlighet att aktivera utgifter för utveckling i balansräkningen. För att få en kompletterande bild och ett annat perspektiv genomfördes även en intervju med en revisor. Empiri och slutsats: Den främsta orsaken till hur företagen i studien redovisar är vad standarden, IFRS, säger. Med en tillräcklig och övertygande argumentation, så är det ändå möjligt att göra företagsspecifika tolkningar och tillämpningar av principerna i IFRS. Detta genom att exempelvis tillämpa försiktighetsprincipen och väsentlighetsprincipen vid bedömningar av om FoU uppfyller kriterierna för aktivering i IAS 38. Endel företag som redovisar enligt IFRS tillämpar företagsspecifika väsentlighetskriterier för materialitetsgränser som anger ett lägsta belopp för utvecklingskostnader som kan aktiveras. Dessa undre gränser lämnar trots allt ett relativt stort utrymme att inte ta upp utvecklingsprojekt i balansräkningen utan istället kostnadsföra utgifter för utveckling om det är något som företaget önskar. Ingen av de intervjuade personerna i studien anser att språkliga hinder och bristande kommunikation mellan tekniker och ekonomer, har någon inverkan på bedömningen av vad som är utvecklingskostnader eller inte och för värderingen av FoU. / Background and problem: The focus lies on the decision and judgment of how to account for R &amp; D in the entities, if it is an intangible asset or not. Aim: The aim with the study is to increase the knowledge of how entities account for R&amp;D. One part of the aim is to also explain why they are doing it in that way. Another aim of the study is to explore if the accounting of the R&amp;D is influenced by subjectivity. Method: A qualitative research method where case studies as the main design has been used. The empirical material has been collected through four interviews. Three of these interviews were made with persons in for the study interesting companies which had the possibility to capitalize development cost in the balance sheet. To have another picture and perspective on the situation one interview was made with an authorized public accountant. Result and conclusion: The foremost reason to how the entities in the study account for R&amp;D is what the standard, IFRS, tells. It is possible to convince with argument to do company specific interpretations and applications of the principles in IFRS. For example this could be done thrue application of the principle of carefulness or of the principle of essential in the judgment and decision if the R&amp;D fulfills the criteria for capitalizing, especially IAS 38, point 57 d. Some entities who account according to IFRS use company specific criterion of essential for materiality which state a lowest amount for development cost to be activated. These lower boundaries for materiality leave a relative big space to the entities not to activate development cost in the balance sheet if that is what the company wish. None of the interviewed persons in the study think that scarce communication between economist and engineers affect the judgment and decision of R&amp;D and if the development cost is an intangible asset.

Lämpligheten i att redovisa immateriella tillgångar har diskuterats länge inom forskningen med varierande åsikter. Förespråkare för en mer omfattande redovisning av immateriella tillgångar menar att det bidrar med ökad relevans i finansiella rapporter, medan andra hävdar att en sådan redovisning skadar redovisningens trovärdighet på grund av bristande verifierbarhet. Syftet med denna studie är att undersöka om en redovisning av immateriella tillgångar behövs för att främja relevansen i den externa redovisningen. Genom en kvantitativ undersökning av Stockholmsbörsen utvärderas hur redovisade immateriella tillgångar motverkar diskrepansen mellan bokförda värden och marknadsvärden som uppstår genom konservativa redovisningsprinciper. Studiens resultat tyder på att immateriella tillgångar inte märkbart främjar relevansen i finansiella rapporter, samtidigt som en värdering från modellen om residual income gör det i högre utsträckning. Slutsatsen utifrån detta blir att redovisningsbehovet av immateriella tillgångar är lågt när det sker i enlighet med dagens redovisningsstandarder.

<p>Sammanfattning</p><p>Titel: ”Tyngdlösa fotbollsklubbar - En studie om Immateriella tillgångar i Fotbolls AB”</p><p>Seminariedatum: Tisdagen 22 Januari 2008</p><p>Ämne/kurs: Företagsekonomi C-uppsats, 15 p</p><p>Författare: Olle Alexandersson, Peter Sandén</p><p>Handledare: Per Nordström</p><p>Nyckelord: Immateriella tillgångar, Fotboll, IAS 38, RR 15</p><p>Bakgrund: Den moderna fotbollens kommersiella utveckling innebär att fotbollsklubbar idag i allt större utsträckning drivs som företag. Det är i skrivande stund fyra allsvenska fotbollsklubbar som bedriver delar av verksamheten i AB. Utvecklingen i dagens företaga är att de är alltmer kunskapsinriktade. Den finansiella styrkan sitter inte längre nödvändigtvis i fysiska tillgångar, såsom maskiner och inventarier, utan består allt oftare av icke-fysiska tillgångar som patent, kontrakt och andra legala rättigheter. I de svenska fotbollsaktiebolagens balansräkningar är dock förekomsten av Immateriell tillgångar låg. Är den rådande redovisningsnormens definition av Immateriella tillgångar därmed inte applicerbar i fotbollsklubbars verksamhet eller kan det finnas andra orsaker till att de svenska fotbolls aktiebolagen inte väljer att aktiver Immateriella tillgångar i större utsträckning?</p><p>Syfte: Syftet med denna uppsats är att få en djupare förståelse för hur Fotbolls AB resonerar kring Immateriella tillgångar. Vi vill skapa en diskussion kring ämnet och undersöka huruvida det skulle vara möjligt för Fotbolls AB att omvärdera sin syn på aktivering av Immateriella tillgångar.</p><p>Metod: Studien utgår ifrån ett kvalitativt angreppssätt med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Med utgångspunkt i det tolkande synsättet har vi strävat efter sätta respondenten i fokus, för att därmed försöka se på problemet utifrån deras verklighetsbild.</p><p>Teoretisk referensram: Studiens teoretiska referensram utgörs främst av de redovisningsstandarder som styr redovisningen i Sverige. Som komplement till dessa har vi även använt relevant facklitteratur samt vetenskapliga artiklar.</p><p>Empiri: Respondenterna utgörs av revisorer och ekonomichefer som arbetar inom Fotbolls AB samt revisorer med begränsad erfarenhet av fotbollsvärlden. Vi har därmed använt oss av både respondent och informantintervjuer, vilket underlättat möjligheten att belysa problemet ur flera aspekter.</p><p>Slutsatser: Studiens resultat visar att det utifrån konventionella redovisningsregler skulle vara teoretiskt möjligt för Fotbolls AB att aktivera Immateriella tillgångar i större utsträckning än idag, men att Svenska Fotbollsförbundets elitkriterier i dagsläget starkt begränsar dessa möjligheter. Studien pekar på att en ökad aktivering av olika former av Immateriella tillgångar dessutom skulle leda till en mer rättvisande bild av klubbarnas ekonomiska ställning.</p>

<p>År 2005 infördes IFRS och IAS som redovisningsregelverk för svenska börsnoterade bolag. Ett par år innan hade övergången påbörjats genom att de noterade bolagen följde redovisningsrådets rekommendationer. En av de nya redovisningsrekommendationerna var att företagen nu kunde kapitalisera sina utvecklingsutgifter. Detta reglerades i IAS 38 samt RR 15. För att detta skulle vara möjligt behövde företagen uppnå ett antal kriterium. Det nya sättet att redovisa forskning och utveckling påverkade nästan alla börsnoterade bolag. Den stora frågan vi ställer oss i den här studien är hur har de kvalitativa redovisningsegenskaperna i svenska börsnoterade företag påverkats i och med aktivering av utvecklingsutgifter enligt IAS 38 samt vilka är de redovisningsprinciper som betonas?</p><p> </p><p>Syftet med studien är att få klarhet i om tillförlitligheten, relevansen, jämförbarheten, begripligheten samt rättvisande bild har påverkats av kapitalisering av utvecklingsutgifter. Vi har även som mål att undersöka hur den allmänna synen är på forskning och utvecklingsredovisningen samt vilka redovisningsprinciper som är framträdande. Genom en kvalitativundersökning med intervjuer av redovisningsspecialister kommer problemformuleringen sökas svar på.</p><p> </p><p>Undersökningen bygger på en referensram med fokus på de olika redovisningsregler som varit framträdande de senaste åren. Undersökningen bygger också på teorier kring hur informationsmängden har förändrats samt hur intressenter, främst aktieägare ser på dagens forskning och utvecklingsutgifter.</p><p> </p><p>Respondenterna är överlag nöjda med IAS 38’s hantering av forskning och utvecklingsutgifter och synen på kapitalisering av utvecklingsutgifter är positiv. Vår studie visar att respondenterna anser att avgränsningen mellan forskning och utvecklingsfas är välavvägd i IAS 38 och att de skillnader som finns mellan IFRS regelverket och regelverk för onoterade bolag främst beror på förenklingsskäl och försiktighetstänk. Vår undersökning visade även att matchningsprincipen har fått ett större utrymme i forskning och utvecklingsredovisning medan försiktighetsprincipens betydelse har avtagit.</p><p> </p><p>Vi kan också dra följande slutsatser kring de kvalitativa redovisningsegenskaperna. Relevansen samt rättvisande bild har enligt samtliga respondenter förbättrats på grund av forskning och utvecklingsredovisning enligt IAS 38. Vi kan dock inte dra några slutsatser kring huruvida tillförlitligheten och begripligheten påverkats av IAS 38’s intåg då respondenternas meningar var delade. Däremot kan vi utifrån vår studie konstatera att det finns tydliga indikationer på att jämförbarheten har ökat mellan svenska börsnoterade företag gällande forskning och utvecklingsredovisning i enlighet med IAS 38.</p>

<p>Från och med 2005 ska svenska börsnoterade bolag använda sig av IFRS/IAS-regelverken, detta är ett steg i den konvergering av redovisningsregler som sker inom EU. Den här uppsatsen behandlar IFRS 3 som rör företagsförvärv och IAS 38 som innehåller regler om immateriella tillgångar. Efter en genomgång av teori och regelverk ser vi närmare på några stora svenska företag som gjort förvärv efter att de nya reglerna införts, och se hur förändringarna påverkat företagens redovisning. Detta har vi gjort genom att studera företagens årsredovisningar samt i några fall intervjua insatt personal. Dessutom har vi gått igenom artiklar där bland annat revisorer uttalar sig angående tillämpandet av i första hand IFRS 3.</p>