Omedvetna tankesätt om intelligens har av litteraturen beskrivits följa två mönster: ett dynamiskt och ett statiskt. Människor som har det dynamiska tankesättet ser intelligens som någonting förbättringsbart medan det statiska tankesättet ser intelligens som någonting stabilt. Tidigare har individer med ett statiskt tankesätt associerats med mer negativa emotioner som hjälplöshet och ångest. I denna undersökning testades 45 individer i huruvida deras ångest skulle förändras, beroende på vilket tankesätt de manipulerats till. Deltagarna fick läsa en text som antingen gav stöd till ett statiskt eller dynamiskt tankesätt. Därefter fick samtliga genomföra ett krävande mentalt test under tidspress. Försökspersonerna skattade sin ångest både innan och direkt efter testet. Det uppkom ingen signifikant skillnad mellan de två gruppernas medelvärde av ångestpoäng. Framtida studier kan visa ifall fler försökdeltagare och ett mer automatiserat tillvägagångssätt förändrar resultaten.

Denna studie har två övergripande syften. Det första är att undersöka om gymnasieelever tror att de kan påverka sin matematiska intelligens eller inte. Det andra syftet är att undersöka hur gymnasieelevers hjälpsökande beteende ser ut och vilka faktorer som påverkar dessa beteenden. Data samlades in via enkäter på i en skola i Norrbotten, totalt besvarade 250 gymnasieelever enkäten. Resultatet från undersökningen visade att gymnasieeleverna generellt hade en mer dynamisk än statisk syn på sin egen matematiska intelligens. Resultatet visade även att andelen gymnasieelever som hade ett undvikande hjälpsökande beteende var 21.6 % samt att få gymnasieelever sökte hjälp publikt medan merparten av gymnasieeleverna sökte hjälp privat, dock i olika hög grad. Slutligen visade resultatet att gymnasieelevernas undvikande hjälpsökande beteende påverkades av deras rädsla att uppfattas som dum av klasskamrater och utav deras syn på sin egen matematiska intelligens. Resultatet visade även att gymnasieelevernas publika hjälpsökande beteende korrelerade med deras rädsla att uppfattas som dum utav klasskamrater. / This study has two overall aims. The first is to investigate whether high school students believe that they can influence their mathematical intelligence or not. The second aim is to investigate high school students' help-seeking behaviour and which factors influence these behaviours. Data was collected via questionnaires at a school in Norrbotten, a total of 250 high school students answered the questionnaire. The results of the survey showed that the high school students generally had a more dynamic than static view of their own mathematical intelligence. The results also showed that the percentage of high school students who had an avoidant helpseeking behaviour was 21.6% and that few high school students sought help publicly, while most high school students sought help privately, although to varying degrees. Finally, the results showed that high school students' avoidant help-seeking behaviour was influenced by their fear of being perceived as dumb by classmates and by their view of their own mathematical intelligence. The results also showed that the high school students' public helpseeking behaviour correlated with their fear of being perceived as dumb by their classmates.

Impostorfenomenet (IF) är vanligt förekommande i den akademiska kontexten. Studier visar att fenomenet har en negativ påverkan på studenters hälsa och prestation, vilket riskerar att följa studenterna in i arbetslivet. Det är viktigt att undersöka vilka faktorer som kan påverka fenomenet, för att få en ökad kunskap om hur det kan motverkas. Självmedkänsla och ett dynamiskt mindset har i tidigare forskning föreslagits som potentiella skyddsfaktorer mot IF, medan ett statiskt mindset har associerats till högre grad av IF. Syftet med denna tvärsnittsstudie var att undersöka hur vanligt förekommande impostorfenomenet är hos universitetsstudenter vid ett svenskt universitet. Ytterligare syftade studien till att undersöka huruvida självmedkänsla och mindset predicerar IF. Totalt 238 studenter från olika universitetsutbildningar deltog i studien. Data samlades in via Clance Impostor Scale, Theory of Intelligence Scale och Self-compassion Scale Short Form. Deskriptiva analyser och en multipel regressionsanalys genomfördes. Resultatet visade att 68.1% av deltagarna upplevde frekventa och höga nivåer av IF. Självmedkänsla och mindset förklarade tillsammans 51.7% av variationen i IF. Endast självmedkänsla var en signifikant prediktor, där högre grad av självmedkänsla relaterade till lägre grad av IF. Resultatet antyder att IF är vanligt förekommande, samt att ett självmedkännande förhållningssätt kan skydda mot impostorkänslor, vilket anger en riktning för framtida forskning för att utveckla lämpliga interventioner. / The impostor phenomenon (IP) is common within the academic context, and has a negative impact on students’ health and performance, with the risk of affecting their later careers. This highlights the need to investigate which factors are involved in the phenomenon, to develop a better understanding for its prevention. Self-compassion and a growth mindset have been suggested as potential resilience factors against IP, while a fixed mindset has been linked to higher rates of IP. The purpose of the present study was to determine the prevalence of IP in a sample of Swedish university students. The purpose was also to explore how self-compassion and mindset predict IP. A total of 238 students from different university programs participated in the study. Data was collected with the Clance Impostor Scale, Theory of Intelligence Scale and Self-compassion Scale Short Form. Descriptive analyses and a multiple regression analysis was performed. The result showed that 68.1% of participants reported frequent or high levels of IP. Self-compassion and mindset together explained 51.7% of the variation in the impostor phenomenon. Self-compassion was the only significant predictor, with higher rates of self- compassion being related to lower rates of IP. The results suggest that IP is a common experience, and that self-compassion can function as a protective factor, which motivates the need for further research on effective interventions.