Med formell omsorg menas offentlig vård- och omsorgsinsatser som oftast kommuner, landsting eller privaträttsliga företag på entreprenad utför. Med informell omsorg menar man anhörigomsorg som motsvarar insatser vid långvariga hjälpbehov och frivilliga insatser som innebär oavlönade arbetsuppgifter som man själv väljer att göra. Denna uppsats undersöker ifall variablerna kön, ålder, utbildning, anställning, inkomst, bostadsort samt barn i hemmet kan associeras med svenska individers utförande av informell omsorg av föräldrar eller svärföräldrar. Resultatet visar att om man har en hög utbildning så minskar sannolikheten för att man utför informell omsorg på sina föräldrar/svärföräldrar. Något som också minskar sannolikheten är om du har fler än ett barn under 18 år i hemmet, vilket kan ses som logiskt då barn kräver mycket tid. Något som istället ökar sannolikheten för att man utför informell omsorg är om man är anställd eller om man är i åldern 31-80 år. Undersökningen visar också att kön spelar roll då det framgick att kvinnor i större utsträckning utför informell omsorg. Resultaten stämmer inte helt överens med tidigare teorier och uppfattningar, vilket gör att vi kan konstatera att det är svårt att fastställa hur olika faktorer påverkar informell omsorg. / Formal care refers to public health and social care interventions that usually municipal, county or private sector company on contract performs. Informal care includes care provided by relatives that corresponds action when long-term assistance is needed and volunteer efforts involving unpaid duties that they themselves choose to do. This paper examines whether the variables gender, age, education, employment, income, place of residence and children in the home may be associated with Swedish individuals performing informal care by parents or in-laws. The result shows that if you have a high level of education the probability of performing informal care for their parents / in-laws decreases. Something that also reduces the probability is if you have more than one child under 18 at home, which can be seen as logical since children require much time. Something that instead increases the probability of performing informal care is if you are employed or if you are aged 31-80 years. The survey also shows that gender matters since it appeared that more women performing informal care. The results are not entirely consistent with previous theories and concepts, which enables us to conclude that it is difficult to determine how various factors affect the informal care.

<p>Syftet med uppsatsen har varit att undersöka manliga och kvinnliga anhörigvårdares upplevelser av att vara anhörigvårdare. Vi har intervjuat tre kvinnliga och tre manliga anhörigvårdare i en glesbygdskommun. Informanterna var i åldrarna 68 till 80 år och de har varit verksamma som anhörigvårdare mellan 7 till 22 år. Utgångspunkten har varit anhörigvårdarnas beskrivning av sin vardag, de händelserna som har lett dem till att vara anhörigvårdare, deras beskrivning av sina roller som anhörigvårdare, samt reflektioner över stöd och hjälp från den offentliga omsorgen. Intervjuerna var halvstrukturerade, vi använde oss av fyra centrala teman, det vill säga anhörigvårdarnas upplevelser av omsorgsförloppet, deras beskrivning av anhörigvårdarrollen, vilken betydelse de anser att stöd och hjälp från andra aktörer har för dem, samt anhörigvårdarnas reflektioner över könets betydelse inom anhörigvården. De dominerande upplevelserna som rådde bland anhörigvårdarna var känslan av att anhörigvårdarrollen tar tid i anspråk. Att vara anhörigvårdare betydde för de flesta att vara detta 24 timmar om dygnet och att det inte fanns tid för egna intressen. Anhörigvårdarna hade mer eller mindre anpassat hela sitt liv till den sjuke partnerns behov. Känslan av att inte ha någon valmöjlighet vid påtagandet av anhörigvårdarrollen var stark bland de kvinnliga informanterna. Däremot beskriver de manliga informanterna åtagandet av anhörigvårdaruppgifter som ett medvetet och övervägt beslut. Synen på hjälp och stöd från den offentliga omsorgen varierade, vissa ansåg sig ha fått den hjälp de begärde, medan andra lyfte fram våndan inför beslutet att ta emot stöd och hjälp utifrån. Intervjuerna berörde även könsspecifika skillnader i anhörigvårdarrollen. Samtliga informanter ansåg att anhörigvårdarrollen passar det kvinnliga könet bäst, eftersom omsorgen av familjen naturligt tilldelas kvinnor. Trots denna uppfattning, framkom det att individens egen personlighet och vilja att hjälpa sin närmaste är det som avgör om personen är beredd att ta på sig rollen som anhörigvårdare. Vi kunde uppmärksamma att kvinnor var mer bundna vid könsstereotyper, medan det hos männen fanns en vilja att bryta ned dessa och visa att även männen klarar av hushållssysslor och omsorg av sin partner.</p>

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka manliga och kvinnliga anhörigvårdares upplevelser av att vara anhörigvårdare. Vi har intervjuat tre kvinnliga och tre manliga anhörigvårdare i en glesbygdskommun. Informanterna var i åldrarna 68 till 80 år och de har varit verksamma som anhörigvårdare mellan 7 till 22 år. Utgångspunkten har varit anhörigvårdarnas beskrivning av sin vardag, de händelserna som har lett dem till att vara anhörigvårdare, deras beskrivning av sina roller som anhörigvårdare, samt reflektioner över stöd och hjälp från den offentliga omsorgen. Intervjuerna var halvstrukturerade, vi använde oss av fyra centrala teman, det vill säga anhörigvårdarnas upplevelser av omsorgsförloppet, deras beskrivning av anhörigvårdarrollen, vilken betydelse de anser att stöd och hjälp från andra aktörer har för dem, samt anhörigvårdarnas reflektioner över könets betydelse inom anhörigvården. De dominerande upplevelserna som rådde bland anhörigvårdarna var känslan av att anhörigvårdarrollen tar tid i anspråk. Att vara anhörigvårdare betydde för de flesta att vara detta 24 timmar om dygnet och att det inte fanns tid för egna intressen. Anhörigvårdarna hade mer eller mindre anpassat hela sitt liv till den sjuke partnerns behov. Känslan av att inte ha någon valmöjlighet vid påtagandet av anhörigvårdarrollen var stark bland de kvinnliga informanterna. Däremot beskriver de manliga informanterna åtagandet av anhörigvårdaruppgifter som ett medvetet och övervägt beslut. Synen på hjälp och stöd från den offentliga omsorgen varierade, vissa ansåg sig ha fått den hjälp de begärde, medan andra lyfte fram våndan inför beslutet att ta emot stöd och hjälp utifrån. Intervjuerna berörde även könsspecifika skillnader i anhörigvårdarrollen. Samtliga informanter ansåg att anhörigvårdarrollen passar det kvinnliga könet bäst, eftersom omsorgen av familjen naturligt tilldelas kvinnor. Trots denna uppfattning, framkom det att individens egen personlighet och vilja att hjälpa sin närmaste är det som avgör om personen är beredd att ta på sig rollen som anhörigvårdare. Vi kunde uppmärksamma att kvinnor var mer bundna vid könsstereotyper, medan det hos männen fanns en vilja att bryta ned dessa och visa att även männen klarar av hushållssysslor och omsorg av sin partner.

<p>Syftet med denna uppsats är att studera informell omsorg bland äldre personer i Sverige. Med informell omsorg avses omsorg som inte utförs av den skattefinansierade äldreomsorgen eller består av köpta tjänster i hemmet. Informell omsorg definieras i denna uppsats som sådan omsorg som utförs av anhöriga och andra närstående utan ekonomisk ersättning. Tidigare studier visar att den informella omsorgen bland äldre är mer omfattande än den formella. På senare år finns tendenser på att den informella omsorgen ökat i omfattning, i takt med att den formella omsorgen minskat. Studien söker svar på i vilken utsträckning äldre får informell omsorg och av vem de får denna omsorg. I studien undersöks hur sannolikheten att få informell omsorg påverkas av de olika faktorerna kön, boendeförhållande, barn, formell omsorg samt ålder. Mer specifikt studeras informell omsorg med de vardagliga aktiviteterna köpa mat, laga mat, städa och bada/duscha. Studien baseras på det riksrepresentativa datamaterialet SWEOLD 2004. Resultaten visar att totalt 46 procent av de äldre får någon informell omsorg. Med hjälp av logistisk regressionsanalys har oddsen att få informell omsorg predicerats, utifrån de i studien förekommande oberoende variablerna. Resultaten visar att män får mer informell omsorg än kvinnor. Effekten av kön minskar dock något, om hänsyn tas till boendeförhållanden - fler kvinnor än män lever ensamma på äldre dagar. Ökad ålder ger en ökad sannolikhet att få informell omsorg för kvinnor, men inte för män. Personer som har barn, och träffar dem ofta, får i högre grad informell omsorg än personer som inte har barn. Av de fyra undersökta vardagliga aktiviteterna var det vanligast att få hjälp med städning, därefter kom att köpa mat, att laga mat och minst vanligt var att få hjälp med bad/dusch.</p>

Syftet med denna uppsats är att studera informell omsorg bland äldre personer i Sverige. Med informell omsorg avses omsorg som inte utförs av den skattefinansierade äldreomsorgen eller består av köpta tjänster i hemmet. Informell omsorg definieras i denna uppsats som sådan omsorg som utförs av anhöriga och andra närstående utan ekonomisk ersättning. Tidigare studier visar att den informella omsorgen bland äldre är mer omfattande än den formella. På senare år finns tendenser på att den informella omsorgen ökat i omfattning, i takt med att den formella omsorgen minskat. Studien söker svar på i vilken utsträckning äldre får informell omsorg och av vem de får denna omsorg. I studien undersöks hur sannolikheten att få informell omsorg påverkas av de olika faktorerna kön, boendeförhållande, barn, formell omsorg samt ålder. Mer specifikt studeras informell omsorg med de vardagliga aktiviteterna köpa mat, laga mat, städa och bada/duscha. Studien baseras på det riksrepresentativa datamaterialet SWEOLD 2004. Resultaten visar att totalt 46 procent av de äldre får någon informell omsorg. Med hjälp av logistisk regressionsanalys har oddsen att få informell omsorg predicerats, utifrån de i studien förekommande oberoende variablerna. Resultaten visar att män får mer informell omsorg än kvinnor. Effekten av kön minskar dock något, om hänsyn tas till boendeförhållanden - fler kvinnor än män lever ensamma på äldre dagar. Ökad ålder ger en ökad sannolikhet att få informell omsorg för kvinnor, men inte för män. Personer som har barn, och träffar dem ofta, får i högre grad informell omsorg än personer som inte har barn. Av de fyra undersökta vardagliga aktiviteterna var det vanligast att få hjälp med städning, därefter kom att köpa mat, att laga mat och minst vanligt var att få hjälp med bad/dusch.

“Not just a relative” A qualitative study on how it is to be a relative of a partner with mental illness   The purpose of the study is to investigate how relatives of a partner with mental illness communicate about their relationship, how employees at a municipal unit work with support of this kind of family while observing from an outside and unbiased perspective, and what kind of support society can offer to prevent problems for the person with mental illness. We have conducted a qualitative survey by interviews and results show that the relatives in the study experience stress, shame, guilt, and  have a strong need to portray a better image of their lives towards others and society. The love of the sick partner as well as the will to help the sick partner makes them stay. There is an inner conflict within these relatives between the will to help and how much and what help can be offered or expected while listening to ones body and psyche. All informants have received support from the society. The employees at the municipal unit work to prevent issues and problems arising by communicating with the family early on in the prognosis and they attach great importance to the involvement of the family in the treatment and care, as well as seeing the relatives as a resource.     Written by Amal Lindgren and Malin Johansson / Sammanfattning   ”Inte bara anhörig” En kvalitativ studie om hur det är att vara anhörig till en partner med psykisk ohälsa     Av: Amal Idris Lindgren och Malin Johansson     Syftet med studien är att undersöka hur anhöriga till en partner med psykisk ohälsa talar om sin relation, hur anställda på en kommunal enhet som arbetar med anhörigstöd ser på det utifrån samt vilket stöd samhället erbjuder för att förebygga problem hos den anhörige. Vi genomförde en kvalitativ undersökning i form av intervjuer. Resultatet visade att de anhöriga i studien upplever stress, skam och skuld samt har ett starkt behov av att visa en bättre bild av sina liv utåt. Kärleken och viljan att hjälpa sin sjuka partner gör att flera väljer att stanna. Det sker en inre konflikt inom dessa anhöriga mellan viljan att hjälpa, förväntas hjälpa och samtidigt lyssna på sin kropp och psyke. Samtliga informanter har fått stöd av samhället. Personalen i den kommunala enheten arbetar förebyggande för att fånga anhöriga tidigt. Personalen lägger stor vikt i att anhöriga ska vara delaktiga inom vården och ses som en resurs.