Vården på en intensivvårdsavdelning är högteknologisk där tekniken ses som ett hjälpmedel i vårdandet för intensivvårdssjuksköterskan. Det finns dock en risk att tekniken kan ges företräde i intensivvårdssjuksköterskans arbete på bekostnad av patientens behov av mänsklig närhet, beröring och lyhördhet. Tekniken kan bli ett hinder för mellanmänsklig kontakt eftersom den riskerar att distrahera intensivvårdssjuksköterskans arbete med patienten. Ämnet är inte noga studerat, vilket föranleder genomförandet av denna studie där syftet var att undersöka intensivvårdssjuksköterskans samspel mellan teknik och patient. För att besvara studiens syfte har tio kvalitativa icke deltagande observationsstudier inne på patientsal genomförts, på en intensivvårdsavdelning i västra Sverige. Observationernas fältanteckningar analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Studiens resultat visar framförallt att datorn och övervakningsskåpet var de tekniska hjälpmedel som fångade uppmärksamhet och fokus av intensivvårdssjuksköterskan. Samtidigt kunde det ses att intensivvårdssjuksköterskan tog sig tid att informera patienten om den tekniska apparatur som användes på patientsalen. Slutsatsen är dock att en betydande del av intensivvårdssjuksköterskans tid och uppmärksamhet går till att sköta den tekniska utrustningen, tid som tar fokus från patienten. Tekniken inom intensivvården bör ses som ett hjälpande komplement till den omvårdnad intensivvårdssjuksköterskan ämnar att ge och därmed skapa ett samspel mellan teknik och patient.

Subarachnoidalblödning uppstår ofta urakut och patienten behöver omgående få vård och behandling. Patienter som insjuknar i en subarachnoidalblödning är ofta i behov av intensivvård under en längre tid. Dessa patienter kan drabbas av huvudvärk och ljud- och ljuskänslighet i efterförloppet vilket inte är optimalt i den störande intensivvårdsmiljön. Syftet med examensarbetet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter och upplevelser av att vårda patienter med subarachnoidalblödning i en intensivvårdsmiljö. Sex intensivvårdssjuksköterskor med erfarenhet av att vårda denna patientgrupp intervjuades. Kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman användes för att analysera data. Examensarbetets resultat redovisas utifrån två kategorier med sex tillhörande underkategorier. Ett övergripande tema Att hitta en balans i vårdandet framkom. Resultatet visade att intensivvårdssjuksköterskan upplevde att vården av patienter med subarachnoidalblödning var komplicerad eftersom flera omvårdnadsproblem saknade tydliga lösningar och intensivvårdsmiljön inte mötte patientens behov av lugn.

Bakgrund: Delirium är en vanligt förekommande komplikation både i barnintensivvården och barnoperationsvården. Det orsakar stort lidande hos de påverkade barnen både emotionellt och fysiskt, samt ökar delirium vårdtiden och orsakar en ökad mortalitet. Syfte: Att presentera vilka omvårdnadsåtgärder som kan förebygga delirium hos barn samt undersöka vad som påverkar vårdrelationen mellan barnet, familjen och sjuksköterskan vid omvårdnad och behandling av delirium i en intensivvårdsmiljö. Metod: Litteraturstudie baserad på kvantitativa studier analyserad med innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre teman: effekten av föräldrars involvering på barn med delirium, övriga effekter av föräldrars involvering i vården av barn och betydelsen för ökad involvering för föräldrarna. Ökad involvering av föräldrarna i den pre och postoperativa vården gav en signifikant förbättring av postoperativt delirium hos barnet, under förutsättning att föräldrarna fått utbildning och blivit förberedda hur de skulle agera. Den ökade involveringen av föräldrar sågs som positivt av både föräldrar och personal. Analysen resulterade inte i några specifika omvårdnadsåtgärder som kan förebygga delirium hos barn. Slutsats: Föräldrar bör få möjligheten att vara så nära sina barn som möjligt och vara involverade i vården på barnintensivvårdsavdelning eller i den pre- och postoperativa vården. För att minska risken att barn drabbas av delirium finns behov av att utbilda och förbereda föräldrarna. / Background: Delirium is a common complication at both pediatric intensive care units and pediatric postoperative units and it is causing huge amount of increased suffering for the affected children. Not only the emotional and physical suffering, but also increased time needed to stay in the PICU and increased mortality. Aim: To examine which nursing actions can prevent emergence delirium in children and to examine the importance of the care relationship between the child, the family and the nurse in the care and treatment for delirium. Method: A literature review with a quantitative approach, analyzed with content analysis. Results: The analysis resulted in three themes. The effect of parental involvement on the delirium of children, other effects on the involvement of parents in the care of children and the meaning of the involvement for the parents. The involvement of parents in children pre and postoperative had a significant decrease of delirium and negative behavior under the condition that the parents were prepared and active in their role as a support for their children. The increase parental involvement was viewed as positive from both parents and nurses. Analysis did not find any nursing actions to prevent delirium for children Conclusion: Parents should be able to be as close and involved in the care for their children in a PICU or in the pre and postoperative care as it is possible, and the need to educate and prepare the parents in order to decrease the risk for the children to suffer from delirium.

Miljön på en intensivvårdsavdelning är utformad för att vårda kritiskt sjuka patienter med livshotande skador. Rummet är fyllt med högteknologisk apparatur, höga ljud, ofta flera patienter på samma sal och personal som ständigt närvarar i rummet. Närstående har en stor betydelse för patienten och de har behov av att få vara nära, få information och känna delaktighet när deras anhörige är svårt kritiskt sjuk. Intensivvårdsmiljöns påverkan på den närståendes besök är viktigt att lyfta fram för att kunna möta närståendes önskan att vara nära samt skapa en vårdande miljö där både patientens och närståendes behov beaktas. Syftet med studien var att undersöka närståendes upplevelser av att besöka en anhörig i intensivvårdsmiljön. En kvalitativ metod tillämpades med intervjuer av sju närstående till patienter på en intensivvårdsavdelning. Som analysmetod användes en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade bland annat att närstående upplevde det var vårdpersonalens förhållningssätt som till stor del skapade miljön på IVA. Även den fysiska miljön påverkade upplevelsen där önskan om enkelrum för patienten var stark. Miljön på flerbäddsrum uppfattades i regel som stökigare, högre ljudvolym orsakat av mer människor på salen och fler larm. Närstående har ett stort behov av att vara nära sin anhörige då denne är svårt sjuk. De närstående hänvisas antingen till väntrum, speciella anhörigrum eller till att sitta bredvid patienten på rummet när de kommer till IVA. Utformningen av dessa utrymmen skulle kunna utvecklas för att på ett bättre sätt möta de närståendes behov och underlätta deras besök i intensivvårdsmiljön. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot intensivvård

Sammanfattning Bakgrund: Miljön på intensivvårdsavdelningar (IVA) är högteknologisk. Patienter som vårdas inom intensivvården övervakas ständigt av personal och medicinteknisk utrustning. Omvårdnadsåtgärder och undersökningar behöver utföras oavsett tid på dygnet. Personalens närvaro påverkade patienternas sömn och apparatur låter dygnet runt. Vid utebliven sömn och minskad REM-sömn ökar riskerna för negativa effekter som nedsatt immunförsvar och delirium. Det behövs ökad kunskap för hur patienterna upplever sin sömn på IVA för att kunna främja förutsättningarna för sömn, hälsa och välbefinnande.  Syfte: Syftet med studien var att belysa hur patienter som vårdats på intensivvårdsavdelning upplever sin sömn under vårdtiden.  Metod: En kvalitativ systematisk litteraturstudie baserad på 11 vetenskapliga artiklar. Analysen genomfördes med Bettany-Saltikov och McSherry (2016) analysmetod.  Resultat: I resultatet framkom det att patienterna upplevde att sömnen påverkades av IVA-miljön. Många upplevde svårigheter att somna, men också att de väcktes flera gånger. Patienterna kände sig fast mellan sömn och vakenhet, vilket skapade mycket ångest och oro. De upplevde vårdmiljön som skrämmande och kunde känna sig ensamma och övergivna vilket försämrade sömnkvaliteten ytterligare. För att känna trygghet behövde patienterna kontinuerligt kommunicera med vårdpersonal och känna deras närvaro. Det skapade förutsättningar för god sömn.  Slutsats: Aspekter i den fysiska och psykiska miljön spelade stor roll för att intensivvårds patienterna skulle få goda förutsättningar för tillräcklig sömn. Intensivvårdssjuksköterskan kan genom lyhördhet och ökad kunskap uppmärksamma hur viktig den yttre miljön samt existentiella faktorer är för att patienten ska kunna uppnå god sömn på IVA.

Bakgrund: Intensivvårdspatientens sömn nattetid är fragmenterad och blir i stor utsträckning störd, vilket gör att en vila på dagen behövs; en strukturerad vilostund. För återhämtning och läkning av sjukdomstillstånd är det viktigt att patienten får den vila denne behöver. Sömnbrist och brist på vila leder till svårigheter att komma ur respirator, längre sårläkning och i slutändan längre vistelsetid på intensivvårdsavdelningen. En strukturerad vilostund är en avsatt tid på dagen där meningen är att intensivvårdspatienten ska vila, utan att bli störd mer än vad sjukdomstillståndet tillåter. Det finns främjande åtgärder som kan utföras för att ge intensivvårdspatienten en god vilostund. Syfte: Syftet är att observera den strukturerade vilostunden inom intensivvården, med hjälp av fyra frågeställningar. Metod: Studien är gjord på två olika intensivvårdsavdelningar, vilket har genererat 41 observationer. Designen är en prospektiv observationsstudie med kvantitativ ansats. Analysen tolkas med deskriptiv och analytisk statistik. Resultat: Resultatet visar att de främjande åtgärder som observerats inte görs i full utsträckning. Den strukturerade vilostunden blir störd bland annat av samtal i vårdrummet och ljud från övervakningsutrustning. Den strukturerade vilostunden störs i snitt 25 gånger och den längsta sammanhängande tid utan störningsmoment är i snitt tio minuter, dock observerades som mest 67 störningsmoment. Den längsta sammanhängande vilan uppmättes till 48 minuter och den minsta vilan till tre minuter.  Slutsats: Den strukturerade vilostunden störs frekvent, trots att riktlinjer finns för en strukturerad vilostund. Då det är frekventa störningar innebär det att möjligheten för vilan blir för kort för att gynna återhämtning och därmed risk för förlängt intensivvårdsbehov. / Background: Patients sleep in the intensive care units (ICU) is fragmented. There is a need for a daytime rest, quiet time, to help the patient heal and recover from critical illness. Sleep deprivation and lack of rest might lead to difficulties of extubation, prolonged healing of wounds and it may result in prolonged stay in the ICU. A quiet time is a period during the day, where the goal is patient rest, without any unnecessary interruptions. There are promotional actions that can be used to make the patients’ rest as good as possible. Aim: The aim of this study is to observe the structured daytime rest in ICU, with the help of four questions. Method: This study is done at two ICU’s in Sweden, which has generated 41 observations. The design is a prospective quantitative observational study with descriptive and analytic statistics. Result: The result shows that the promotional actions observed aren’t used to the full extention. The daytime rest is interrupted, amongst other things, by conversations in the IC-room and from alarms of the surveillance equipment. The daytime rest is disturbed 25 times in mean, and the longest coherent rest fort the patient is ten minutes in mean. The top number for disturbances during the daytime rest is 67 times. The longest coherent rest was 48 minutes and the shortest rest three minutes. Conclusion: The daytime rest is frequently being disturbed in spite of there being a structured daytime rest protocol. This leads to that the possibility for a rest to recover is to short to do so, which can lead to a prolonged stay at the ICU.