I den reviderade läroplanen för förskolan (2016) lyfts vikten av att pedagoger och förskolan ska stimulera barnen till att ta initiativ och som utvecklar deras sociala och kommunikativa kompetens. Kommunikation är ett aktuellt och viktigt ämne och utifrån detta kommer vår studie till vårt examensarbete att handla om ”den kommunikativa pedagogiken” i förskolan. Studien är en uppföljning av ett utvecklingsprojekt om ”den kommunikativa pedagogiken”, där syftet har varit att följa upp hur sju förskolor använder sig av och arbetar med pedagogiken på sin arbetsplats idag. En kvantitativ webbenkätundersökning har gjorts, där pedagoger på förskolorna har fått ta del av enkäten digitalt via en länk. Detta har gjorts för att få fram så konkreta och utvärderingsbara svar som möjligt. Resultatet visade på att svaren vi fått in lyfter vår teoretiska utgångspunkt med det interaktionistiska perspektivet, då vi kan se att samverkan, samspel och ömsesidig påverkan har en stor roll för interaktionen människor emellan. I resultatet får vi svar på våra frågeställningar som även besvarar vårt syfte med om ”den kommunikativa pedagogiken” lever kvar inom verksamheten. Uppföljningsstudien kan fungera som en inspiration till hur man som pedagog kan arbeta med denna form av pedagogik i förskolan.

Gemensamma genomgångar och därefter tyst räkning var den vanligaste undervisningsformen under vår grundskoletid på 70-talet. På många skolor i grundskolans senare del är det fortfarande det vanligaste arbetssättet. Forskning visar att om eleverna får arbeta i par eller grupp inverkar det positivt på deras inlärning. Undersökningar konstaterar dessutom att läroboken fortfarande styr undervisningen i alltför hög grad. Mot denna bakgrund har vi undersökt om läroböckerna stämmer överens med kursplanen i matematik med avseende på muntlig kommunikation. Vi har också intervjuat ett antal lärare som använder läroböckerna vi undersökt. Resultatet visar att med den nya läroplanen Lpo94 är en förändring på gång, men det går långsamt.

Denna systematiska litteraturstudie ämnar tolka tidigare forskningsresultat kring samtalsinnehåll i utvecklingssamtal. Syftet var att undersöka om det fanns bristande utföranden av utvecklingssamtal eller arbetet kring utvecklingssamtal, om elevens kunskapsutveckling var i fokus under samtalen, samt om hur samspelet mellan lärare och elev kan vara en faktor för hur eleven ser på sig själv. Resultatet upptäcktes genom att söka igenom olika databaser för att sedan identifiera, välja, värdera och analysera den forskning som hittades. Sedan handplockades den vetenskapliga litteratur som ansågs relevant till frågeställningen. Metoden följer Forsbergs och Wengströms (2013) instruktioner för hur en systematisk litteraturstudie bör skrivas och hur man på ett fördelaktigt sätt finner rätt typ av litteratur till sin studie. Resultatet påvisade sedan att utvecklingssamtalens samtalsinnehåll inte fokuserade tillräckligt på elevens kunskapsutveckling utan snarare på elevers trivsel i skolmiljön. Fortsättningsvis visade resultatet att anledningar till det bristfälliga arbetet kring samtalen hade stor förbindelse till lärares brist på tidsutrymme. Lärare saknar den tid som krävs för att förbereda samtalet, utföra samtalet och efterarbetet kring samtalet för att varje individ ska utvecklas. I slutändan kom studien fram till att anledningen för det bristande utförandet av utvecklingssamtal grundar sig i att lärare inte hinner med att utföra samtalen så grundligt som det skulle behövas för att främja elevernas utveckling.