Sammanfattning   Kremering av avlidna ökar i Stockholm och behovet av ytterligare ett krematorium är stort.   Konceptet och idén till projektet utgår från tanken om att livet är föränderligt och att alla människors liv och intryck är olika. Hypotesen för projektet är ett krematorium uppdelat i tre delar med tre entréer. En entré för anhöriga, en för personal och en för begravningsentreprenörerna. Ett krematorium, med sammanfogade volymer och växlande höjder med materialitet som kontrasterar mot varandra, det beständi­ga, det föränderliga.   Exteriört består krematoriet av fem sammanfogade byggnadskroppar med väx­lande höjder. Byggnaden har fasader i bärande betong med fönsterpartier som bryter upp det kompakta intrycket av betongen och skapar inblickar och utblickar samt tillför ljus till krematoriet. Två av byggnadskropparna har fasader av koppar,   En högtidlig och ceremoniell känsla, utan re­ligiös anknytning, har funnits med som en grundidé i projektet och löper som en röd tråd genom samtliga delar av krematoriet. / Abstract Cremation of the dead is increasing and there is a huge need for another crematorium in the Stockholm area. The concept and idea of the project proceeds from the idea that life is variably and that life of each human being is different and unique. The hypothesis for the project is a crematorium divided into three parts with separate entrances: one for the relatives, one for the staff and one for the undertakers. A crematorium, with merged volumes and various heights and materials that contrast, the eternal, the inconstant. The exterior consists of five buildings attached to each other, with a variety of heights. The trimming is made of load-bearing concrete with sections of windows, breaking up the compact impression of the concrete, creating views and insights and permits daylight into the crematorium. Two of the buildings have coppertrimming. A solemn and ceremonial feeling, without religious connection, has been the basic idea and theme for all parts of the crematorium.

SYMMETRI: När någon gått bort upplever anhöriga ofta förvirring och tvivelkänslor. I detta vill jag arbeta med symmetri för att den fysiska platsen ska ingjuta tilltro hos de sörjande. När en individ upplever att tillvaron är ologisk finner hon stöd i den uppenbara logiken hos spegelsymmetri (t.ex. bevisar många studier ett samband mellanmental sjukdom och preferens för symmetri). TYNGD: Genom att anspela på monumental arkitektur vill jag tillåta de sörjande en paus från det beslutsfattande ett dödsfall innebär och ge dem möjlighet att uppleva sin litenhet och därigenom orka fortsätta sina liv. Tidigarefann människor i Sverige stöd hos kyrkan och i vedertagna ritualer kring döden och jag tror att dessa riterunderlättade genom att ta lätta individens eget ansvar. Jag vill i krematoriet underlätta genom att antyda ettallvar som ger anhöriga tillfälle att luta sig mot en outtalad tro. TRANSPARENS: Det är en liten del av dagens krematorier som tillåter insyn. Som anhörig kan detta ge en känsla av osäkerhetoch undran kring vad som sker i resten av byggnaden, särskilt i Sverige där kollektivet luckrats upp och individenblir chockad över att inte få bestämma vad som sker med den avlidnas stoft. Jag vill genom att arbetamed transparens ge anhöriga lugn i sitt förtroende för processen.I en artikel om Råcksta krematorium beskrevs bristande säkerhet och noggrannhet vid hanteringen avstoftet. Jag ser många anledningar att ge allmänheten insyn i delar av verksamheten, inte minst för att deanställda aldrig ska tvivla på allvaret i sin uppgift. Genom att göra tydlig skillnad på personalens fikarum etc. / SYMMETRY: When someone has passed away relatives often experience confusion and doubt. In this, I want to work with symmetry in order to let the physical environment instill confidence. When an individual experiences that life lacks logic they find support in the apparent logic of mirror symmetry. WEIGHT: By alluding to monumental architecture, I want to allow the bereaved a pause from the decision-making of a funeral and give them the opportunity to experience their smallness and thus be able to continue their lives. In earlier times people in Sweden found support in the Church and the established rituals around death and I think these rites helped by reducing the individual's own responsibility. I want the crematorium to provide ease by suggesting a gravity that allows the bereaved the opportunity to lean on an unspoken belief. TRANSPARENCY: Only a small part of today's crematoria are transparent. As a relative, this can provide a sense of uncertainty and worry about what happens in the rest of the building. By working with transparency I want to give the bereaved the peace of feeling confidence in the process.

Projektet omfattar ett förslag till ett nytt krematorium på norra begravningsplatsen i Solna norr om Stockholm. I syfte att väcka debatt och utbilda almännheten vill projektet belysa krematoriets funktion i samhället genom en total insyn i verksamheten från den almänna gång och cykelbana som går utmed begravningsplatsens nuvarande staket. Med ugångspunkten att det allt mer sekulariserade samhälle vi lever i idag har distansen till döden blivit allt för påtaglig och utan en myndighet eller statsreligion som tar upp ämnet blir det nya krematoriets uppgift också en annan. Gemensamt för våra krematorium idag är en gestaltning som försöker uppnå en lågmäld andlighet utan tydlig koppling till någon religion. Det bidrar i min mening till en alldaglig monumentalitet och ytterligare distans mellan det mest naturliga som finns, livet och döden. Här visas hela processen från begravningsbilarnas avlastning, förvaring av kistorn i kylrum, förbränningsprecessen, hanteringen av aska och urnor. Med ett betydligt mer monumentalt och slutet yttre mot begravningsplatsen behåller anhöriga den värdighet som fortfarande i stor mån efterfrågas och ger byggnaden en tvåsidighet som spelar mot varandra i ett annorlunda uttryck. / This project contains a proposal for a new crematorium on the north cemetary (Norra begravningsplatsen) north of Stockholm city in Solna. Its purpose is to encurage to debate and enducate the public in what function a crematorium has in the society with a complete insight in the cremation process from the pedestrian and bicycle path that stretches along the cemetarys fence today. With the standpoint that this more and more secular society has a increasing distance to death and no authority or state religion that brings up the topic, the new crematorium also has a new function. Common for our crematories today is a configuration that tries to achieve a discrete spirituality with no clear connection to any religion. From my point of view that results in a ordinary monumentality and even greater distance between the most natural thats is, life and death. Here is the whole process shown, from the hurse´s unloading, storage of coffins in cold rooms, the incineration, to handling of the ashes and urns. With a considerably more monumental face towards the cemetary, the relatives will keep the dignity thats still is demanded in great extent which also gives the building a duality that interacts with eachother in a different expression.

Vi tenderar att tänka på tiden som att den går framåt, framåt längs en linje. Vi glömmer lätt bort att vår linjära tidsuppfattning bara är en konstruktion, så självklar för vår verklighetsuppfattning att den lätt förväxlas med verkligheten själv. Synen på tiden har förändrats radikalt genom historien, vilket illustreras väl av de olika sätt man har mätt tid på i olika århundraden. Fram till och med senmedeltiden upplevde människor tiden som ett oavbrutet flöde. Man försökte mäta tiden genom att imitera dess oavbrutna ström, tex som ett föde av vatten eller sand, som i fallet med timglaset. Med dessa metoder gick det inte att mäta längre tidsperioder. Det var först när man slutade tänka på tiden som en kontinuerlig ström och istället som en följd av enheter och perioder som man kunde mäta längre tidsperioder, med uppfiningen av det mekaniska uret. Vi har gått från en tid som var styrd av naturen, konkret och cirkulär till en tid som är linjär, mekanisk och helt abstrakt. / We tend to believe that time moves forward. Our perception of time is easily misunderstood as the reality itself. It is helpful to remember that throughout history one have perceived time in quite many different ways. Thus there has been varies of ways of measuring time. Until the late Middle Ages, people experienced time as a constant flow. Consequently time was measured by imitating this constant flow, for example by a stream of sand, as is the case with the hourglass. With these methods one could never measure a longer period of time. It was not until the conception of time changed and time was perceived as sequences of units and periods that it was possible to measure time for longer periods, with the invention of the mechanical clock. Time was once perceived as circular and controlled by nature; today it has become something mechanical, linear and rather abstract.

Det här är ett kandidatprojekt där jag har skapat ett förslag på ett nytt krematorium på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Mitt kandidatprojekt handlar om processer. Processen att hitta en fungerande plan till ett krematorium. Processen att hitta form utifrån program. Jag har försökt hitta upplevelsen av alla rum för att sedan skapa rummen. Processen att skapa en byggnad är för mig den intressantaste delen av arkitektur. Att skapa för att förstå vad som skapas och att inte stanna upp i den processen. En del av den processen är att göra val och även om vissa val kan vara svåra att förklara i efterhand tror jag att det är en viktig del av yrket att förstå att det är genom dessa val erfarenhet skapas. Den svåraste processen har varit gestaltningen. I mitt projekt har jag jobbat med en del klassicistiska element för att förstå hur användandet av dessa kan kännas påklistrat eller genuint. Jag hoppas det upplevs som det senare. / This is a bachelor degree project where I'm proposing a new crematorium on Norra begravningsplatsen in Stockholm. My bachelor degree project is about processes. The process of finding a workable plan to a crematorium. The process of finding the form based on the program. I have tried to find perception of all the rooms and then create the rooms. The process of creating a building is to me the most interesting part of the architecture. To create in order to understand what is created and not to pause in the process. Part of that process is to make choices, and although some choices are difficult to explain in hindsight, I think it is an important part of the profession to understand that it is through these selections experience is created. The most difficult process has been the design. In my project I have worked with some classical elements to understand how the use of these can feel pasted or genuine. I hope it is perceived as the latter.

Det här projektet handlar om närmandet. Om att närma byggnaden som hanterar våra döda. Varken tvinga, skrämma eller försköna. Det är en byggnad som börjar och slutar. En skulpturerad byggnadskropp med ett logistiskt flöde och rytmisk struktur. Förslaget är ett försök till ett sakta synliggörande. Synlig för att byggnaden sträcker ut sig och syns. Synlig för att du tilltåts titta in. Synlig för att du kan passera genom dess byggnadselement. Det är en skulptur av linjär form i ett landskap mellan vardag och död. En modern industri, en värdig arbetsplats, en byggnad av tyng, en byggnad som stödjer. Det ofrånkomliga har tagit fysiskt gestalt. Det har inte bäddats in, utan tar plats, rakt på plats. En uppbruten gestaltning för en splittrad själ. Ett gränsland mellan det som lever och det som passerat, till den andra sidan. / This project investigates how to approach the occupation that takes care of the deceased, to near and to border on the industry without intruding. It’s an attempt to disclose gradually, neither by intimidating anyone nor by harmonizing the reality. This crematorium is a linear building that has a beginning and an end. It is a sculptured construction with a logistical flow and rhythmic structure.   Norra Begravningsplatsen in Solna is a dual place where the contrast between industry, housing, grief, work and peace meet. The centerpiece of this meeting takes place on the lot where the crematorium is placed. The experience of the place as bicameral, neglected and concealed, despite all the different activities it touches, initiated the design where the desire was to create a building with a direction. Nevertheless the place and the program deal with contrasts. It is about the contrasting relation between someone's everyday life and another’s grief. It is the encounter between the living and the dead. The building stands both symbolically and physically the boundary between industry and cemetery. It becomes a transition and it becomes a flow in a shape of architecture. In the context of the site, the building makes it self apparently visible where its volume reaches out and takes place on a broad area of the given lot. There is a possibility to look in to the building and observe the process if wanted and there are plenty of places around the building where one can rest, take cover for the rain or just lean against a comforting wall. The building has several openings and ways to pass through its components, where the divided structure as a whole distracts the mind of a passing. This project is an attempt to defuse the tension that the building has in the society of today. It strives to be a modern industry, a dignified place to work, a building of weight with an aim of supporting the bereaved that surrounds it. The inevitable has taken physical form in the building; it has not been embedded and covered - it takes place straight on the spot. It is a broken design for a broken soul, a borderland between the living and that, which has passed to the other side, past the line.

Krematoriets struktur bygger på två murar. Den ena bildar en ny gräns mot norra begravningsplatsen och den andra leder besökaren ner för backen och in i krematoriet. Själva gränsen mot norra begravningsplatsen är på just denna plats inte alls lika omhändertagen som runt resten av begravningsplatsen, och viljan att ge inte bara själva krematoriet utan även omgivningarna goda kvalitéer har varit en av de viktigaste parametrarna vid gestaltningen. Krematoriet med dess murar ger platsen en tydlighet, för anhöriga, personalen och för förbipasserande. På kullen vid murens startpunkt skapas en ny entré till norra begravningsplatsen. Själva krematoriet ligger delvis under den gång/cykelväg som sträcker sig längs begravningsplatsens västra gräns. För att krematoriet inte ska skapa en tråkig baksida mot befintlig gång/cykelbana dras den på krematoriets tak. På detta sätt integreras krematoriet i landskapet och ger mer plats för en större omgivande park. Murarna kläs i stenskivor av granit. Graniten på den övre muren har en grövre yta tänkt att smälta samman med landskapet. Graniten på den nedre muren har en polerad yta som reflekterar omgivningarna och den mer bearbetade ytan gör att muren läses ihop med själva byggnaden snarare än med landskapet. För de anhöriga blir denna nedre mur ett sätt att orientera sig i byggnaden då den är exponerad i alla rum som de anhöriga besöker. Som anhörig besökare följer man muren från begravningsplatsens entré söderut ner för slänten. Muren är helt horisontell och blir högre ju längre ner för backen man kommer. Entrén utgörs av en utskjutande volym och innanför finns de rum som är avsedda för de anhöriga. Slutligen omsluter muren anhörigrummet där urnutlämningen sker, och bilar där ett rum med interiör del kopplad till en exteriör gård. Ett träd med en omgivande vattenspegel upptar större delen av denna inre gård. Trädet filtrerar solljuset och ger ett skuggspel över väggar och golv och vattenspegeln reflekterar solljuset och ger ett ljusspel mot muren på gården. Avsikten är att skapa ett tydligt avgränsat rum där naturen ändå är närvarande och ger liv åt materialen. För att skapa en god arbetsmiljö på krematoriet ordnas rummen för att logiskt passa in i processen från kistans mottagning till att urnan hämtas. Pausrum och arbetsrum finns i den södra delen i nära anslutning till kistmottagningen. De rumsliga sambanden är också avsedda att skapa möjlighet för sociala möten mellan personalen och även med begravningsentreprenörerna. / The structural principle of the crematory is based on two walls. The first creates a new border to the northern cementary. The second wall leads the visitor down the hill and in through the crematory. The actual border of the cementary is at the projects site not as well taken cared of as on the rest of the cementary, and a will to give not only the crematory but also the surroundings good qualities has been one of the most important parameters during the project. The crematory and its walls gives the site clarity and simplicity for the relatives, the employees and also for bypassers. On the hill at the starting point of the wall, a new entrance to the cementary is created. The crematory is partly situated under the pedestrian/bicycle path ranging along the cementarys western border. To prevent the crematory from turning its back on the existent destrian/bicycle path, that very path is given a new route on the rooftop of the crematory complex. In this way, the crematory naturaly integrates itself in the surrounding landscape and saves alot of space for the surrounding park. The walls have a granite facade, on the upper wall with a rough surface intended to blend into nature and on the lower wall with a polished surface to connect it to the crematory building rather than the landscape. Beeing exposed in every room intended to be visited by relatives to the deceased, this lower wall is a way for them to orient themselves during their visit. As a visitor you follow the wall from the cementary entrance, going south down a sligt hill the wall is getting higher as you move towards the main entrance to the crematory, which is a volume protruding from the lower wall. The spaces intended for the relatives are located close to the main entrance, and the most important of those rooms is the room where the relatives collect the urn. In that  rectangular room, which has an exterior and an interior space closely connected, you are surrounded by the lower wall on all sides. The exterior space a tree stands surrounded by a pond, whose reflections and shadows give life to the materials. To create a good environment for the employees, the rooms have been organized to fit the crematory process, from the recievement of the chest to handing over the urn. Paus- and officespaces are located in the south part of the building, closley connected to the chest recievement room. The connections between the crematorys different rooms are intended to create spontaneus meetings between the employees, and also with the visiting funeral directors.

Ett krematorium, ett maskineri, där den döda kroppen bränns till aska, skrapas ut och förs till ett rum där skelettbitar som inte brunnit mals, skruvar som en gång läkte oss plockas ut. Det som tidigare var våra kroppar hälls nu ner som pulver i små urnor. Ett vardagligt arbete för vissa, ceremoniellt för en annan, den otäckaste av process för den tredje och en fjärde som inte kunde bry sig mindre.   När någon i vår närhet går bort reagerar vi. Det kan ta sig i uttryck på olika sätt och i olika tid. Projektets viktigaste aspekt består av att låta besökaren ta del av byggnaden i olika steg, i och med olika viljor vid olika tillfällen. En rädd anhörig, en stressad dotter eller ett stort sällskap.   Lika viktigt som det är att bemöta anhöriga, är det att förhålla sig till sitt sammanhang. Platsen som är Norra begravningsplatsen i Solna är central. Den ligger precis utanför Stockholms gränser och används dagligen som passage. I och med byggnadens speciella karaktär betyder detta att kontexten blir extremt viktig och i mitt projekt har jag lika mycket arbetat med vardagen runt omkring som människorna i byggnaden. Krematoriet möter vardagen. / A crematory, a machinery, where the dead body is burnt into ashes, scraped out and taken to a room where pieces of bones that are not funny burnt milled, screws that onced healed picked out. What once was our bodies are now being held down like powder in small urns. An everyday work for some, ceremonially for another, the nastiest of process for the third and a fourth who could not care less. When someone close to us pass away, we react. It can take expression in different ways and at different times. The project's most important aspect consists of allowing the visitor to take part of the building in stages, with different interests at different times. A frightened relative, a stressed daughter or a large company. As important as it is to respond to families, it is to relate to its context. The location Norra Begravningsplatsen in Solna is central. It is located just outside Stockholm and used daily as a passage. Because of the building's special character, the context is extremely important, and in my project I have equally worked with everyday all around as the people in the building. Crematorium encounter everyday.

A new crematorium in the northern necropolis, in solna is now proposed. The idea is that the crematory will be just as much an industry as a place for relatives to say goodbye to. The central grip design has been to design a well-functioning workplace with effective solutions in logistics and technology but also to split the building with corten details for the relative part. A parable for what we really are looking for the relatives. To pause a direction of flow of daily work and to give the families a final farewell moments before the coffin rolls on into the oven hall. It is also important to sharpen the mind for the relatives during farewell. To strengthen the actual farewell. With a sequence of closing then the dark and concentrated light with a well constructed paving and then go back through a disintegrating views led the families through and back of the building. / På norra begravningsplatsen tillkommer nu ett krematorium som skall vara en byggnad som gifter sig väl med landskapet, med generösa arbetsytor ochvälkomnande anhörigdel. Tanken är att krematoriet skall vara lika mycket en industri som en plats för anhöriga att ta avsked på. Det centrala gestaltningsgreppet har varit att utforma en väl fungerande arbetsplats med effektiva lösningar i logistik och teknik men också att klyva byggnaden med cortendetaljer för att leda in de anhöriga. En liknelse till vad vi egentligen är ute efter som anhöriga. Att pausa en flödesriktning av dagligt arbete och kistväg för att ge de anhöriga ett sista avskedsmoment innan kistan rullar vidare in till ugnshall. Viktigt är också att skärpa sinnet för de anhöriga under avskedet. Att förstärka det faktiska avskedet. Genom en rumsekvens av slutande därefter mörker och koncentrerat ljus med en väl inkomponerad stenläggning för att därefter gå tillbaka genom en uppluckrande utsikt leds de anhöriga igenom och tillbaka i byggnaden.

Ziel der vorliegenden Arbeit war es, den künstlerischen und architektonischen Ausdruck der Feuerbestattungsanlagen in Deutschland insgesamt zu erforschen und dabei die sächsischen Krematorien im Besonderen zu untersuchen. In der Geschichte dieser Baugattung zeigt sich von Beginn an eine sehr enge Verflechtung von Kunst-, Architektur- und Sozialgeschichte. Die Untersuchung nimmt daher immer auch die Wechselwirkungen zwischen Kunst und fundamentaler Reformierung der Bestattungskultur um 1900 in den Blick. Das Ringen um eine ansprechende künstlerische Lösung und rahmenbildende Architektur für die Toteneinäscherung ist sowohl Ausdruck als auch Träger eines tiefgreifenden gesellschaftlichen Prozesses. Die Anlagen sollten einerseits der neuen Bestattungsform zu Beginn des 20. Jahrhunderts zu Anerkennung und Verbreitung verhelfen; sie widerspiegeln andererseits die Suche nach dem pietätvollen Umgang mit dieser die Bestattungskultur völlig neu definierenden Entwicklung. Die sächsischen Krematorien waren in diesem Prozess Vorbilder für verschiedene Typen der Baugattung, teilweise vertreten sie diese mit besonders herausragenden Beispielen (z.B. in Dresden, Leipzig, Freiberg und Zittau). Diese Arbeit will daher auch den Nachweis erbringen, dass die sächsischen Krematorien sowohl für sich gesehen als auch im deutschen Maßstab eine architektonische Innovation in der Auseinandersetzung mit der jungen Baugattung bedeuten. Im Aufbau der Arbeit folgt auf die Einleitung, die auch die Darstellung der Quellen (v.a. Archivakten) und des Forschungsstandes (in neuerer Zeit v.a. die Werke von Hans-Kurt Boehlke, Norbert Fischer und Henning Winter) enthält, die historische Grundlegung mit einem allgemeinen und einem speziellen Teil. Der allgemeine Teil zur Geschichte der Feuerbestattung zeigt die christlichen, griechisch-römischen und germanischen Traditionslinien auf und beleuchtet das komplexe Geflecht von Argumentationszusammenhängen und Begründungserfordernissen, denen sich die neue Bauaufgabe stellen musste. Der spezielle Teil zur Geschichte des Krematorienbaus in Deutschland von den Anfängen 1878 bis in die Gegenwart versteht sich als Hinführung zu den Einzeldarstellungen im Hauptteil. Da nach dem Zweiten Weltkrieg aufgrund der allgemeinen Anerkennung und Verbreitung der Feuerbestattung nur noch wenige Krematorien mit eigenständigem künstlerischen Anspruch gebaut wurden (wie z.B. in Berlin-Ruhleben, Berlin-Treptow, Erfurt oder Schmalkalden), umfasst der chronologisch aufgebaute Hauptteil die sächsischen Krematorien bis 1945 nebst einem zusammenfassenden Abschnitt zu den sächsischen Feuerbestattungsvereinen und einem Anhang mit der Beschreibung nicht ausgeführter Krematoriumsprojekte. Die Einzeldarstellungen behandeln ausführlich jeweils Vorgeschichte, Baugeschichte und spätere Umbauten. Neben der Beschreibung des Baukörpers werden architektonische Vorbilder benannt, der Bauschmuck interpretiert und die Umsetzung der Bauaufgabe entsprechend gewürdigt. Ergänzt wird die Arbeit durch ein zusammenfassendes Kapitel über den künstlerischen Bauschmuck einschließlich vorhandener Inschriften, geordnet nach Schmuckgattungen (wie Malerei, Plastik, Glasmalerei, Inkrustationen), wobei auch die Krematorien außerhalb Sachsens einbezogen werden. Die zusammenfassende Darstellung der Architektur erfolgt hingegen bereits im baugeschichtlichen Teil. Dabei wird auch deutlich, wie viele namhafte Baukünstler (wie z.B. Fritz Schumacher, Peter Behrens, Paul Wolf, Paul Bender, Rudolf Bitzan, Clemens Holzmeister) sich mit diesem Thema beschäftigt haben. Ein wichtiges Anliegen dieser Arbeit war außerdem die vollständige Katalogisierung aller deutschen Krematorien, die bis 1945 errichtet worden sind (unter Ausschluss der Massenvernichtungsöfen der Nazizeit). Der Katalogteil ist analog zur Darstellung der sächsischen Krematorien aufgebaut, nur in den Einzelheiten deutlich knapper. Damit der Katalog in sich abgeschlossen und vollständig ist, sind die sächsischen Krematorien hier ebenfalls mit aufgenommen. Die Eingrenzung erwies sich im Übrigen jedoch als äußerst schwierig, weil sich die politischen Grenzen des Deutschen Reiches bis 1945 mehrfach verschoben haben. Allerdings sind die Krematorien in den grenznahen Regionen fast ausschließlich von Deutschen initiiert worden (wie z.B. in Liberec, Most, Usti, Strasbourg). Daher sind dem Katalog noch ausgewählte Objekte angehängt, die zwar außerhalb der Reichsgrenzen entstanden sind, aber dennoch als wichtige Beispiele für diese Baugattung bewertet werden müssen. Im Schlussteil werden die Ergebnisse kurz zusammengefasst und in den Kontext der heutigen grundlegenden Veränderungen in der Bestattungskultur gestellt, die nur auf dem Hintergrund der Entwicklung und flächendeckenden Verbreitung der modernen Feuerbestattung verstanden werden können. Die Feuerbestattung spielt in den verschiedensten Kulturen auf der ganzen Welt sowie in der Geschichte Europas eine wichtige Rolle. Nach einer ca. 1000 Jahre währenden Unterdrückung durch das Christentum konnte sie in unserem Kulturkreis in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts als ein Ergebnis des Großstadtwachstums und der neuen Hygienebewegung sowie ökonomisch-technischer Entwicklungen wieder aufflammen und im Zuge ihrer flächendeckenden Verbreitung in Deutschland völlig neue Impulse in der Totenehrung und Trauerbewältigung auslösen, die bis in die Gegenwart reichen. Neben sozialgeschichtlichen, hygienischen, wirtschaftlichen und technischen Aspekten waren innerhalb dieser Entwicklung auch juristische und politische sowie ästhetische, ethische und religiöse Fragestellungen von Bedeutung. Das Krematorium als völlig neue Bauaufgabe stellt sowohl für die Sepulkralarchitektur als auch für die Friedhofsgestaltung eine entscheidende Zäsur dar. Nicht mehr die kleine christliche Feierhalle, sondern eine große, fast einem Wirtschaftsbetrieb gleichende Feuerbestattungsanlage markiert nun den Mittelpunkt des Friedhofs. Die Architekten mussten dieser Aufgabe Rechnung tragen und den Spagat zwischen Trauer und Technik wagen. Sowohl die technische Seite, wie beispielsweise die Inszenierung des Schornsteins, als auch der Rahmen für das gemeinschaftliche feierliche Totengedenken waren in einem Gebäude harmonisch und funktional unterzubringen. In der Suche nach quasi-sakralen, der weitgehenden Beibehaltung des bürgerlichen Trauerritus entsprechenden, aber nicht traditionell kirchlichen Räumen griffen die Architekten und Künstler oft auf andere Traditionen aus der Bau- und Kunstgeschichte zurück, die nicht vom Kirchenbau besetzt waren, aber dennoch feierliche Erhabenheit, Ernst und Würde ausstrahlen konnten. Die verschiedenen Lösungen, die in Architektur und Bauschmuck im Laufe der Jahrzehnte gefunden wurden, zeigen sowohl die Abgrenzung von als auch die spätere Kompromissfindung mit der christlichen Bestattungstradition und ihren Baulichkeiten und lassen sich in die jeweilige Architekturepoche und den typischen Zeitgeist einordnen: historistische Bauten (z. B. in Gotha und Jena), Gebäude mit Jugendstilelementen (z. B. in Stuttgart und Bremen), Krematorien der Reformarchitektur (z. B. in Halle und Dessau), des monumentalen Denkmalstils (z. B. in Gera und Reichenberg/Liberec), des Neuen Bauens (z. B. in Saarbrücken und Reichenbach), des Heimatstils (z. B. in Lübeck und Döbeln) und Krematorien des Monumentalismus der 1930er Jahre (z. B. in Köln und Bochum). Auch Bauschmuck und Inschriften als Teil des künstlerischen Gesamtkonzeptes zeigen die Suche nach über- bzw. nicht-konfessionellen Ausdrucksformen für Totenehrung, Trauer und Trost, wie beispielsweise die Lebensalterdarstellungen in Dresden, Goethes Sinnsprüche in den Glasfenstern des Krematoriums Chemnitz, die grotesken Tierdarstellungen der Anlage in Leipzig oder der ausgesprochen dominante Phönix über dem Haupteingang des Zittauer Baus. Die aus kunst- und architekturhistorischer Sicht überregional herausragende Rolle der sächsischen Krematorien und ihr großer Einfluss auf die deutsche Krematoriumsarchitektur wird in den jeweiligen Einzeldarstellungen ebenso deutlich wie in den Kapiteln zur Geschichte der Bauaufgabe, zum Bauschmuck und zu den Feuerbestattungsvereinen, die in Sachsen in besonders großer Zahl gegründet wurden, um den Bau von Krematorien auf den Weg zu bringen. Besonders augenfällig unterstreicht das auch der Katalog aller deutschen Krematorien in chronologischer Ordnung. Diese Vorreiterrolle ist Ausdruck für den wirtschaftlichen Erfolg Sachsens während des Industriezeitalters und für die kulturelle Vielfalt während der Reformzeit zwischen 1900 und dem Ersten Weltkrieg. Die intensive künstlerische Auseinandersetzung um die Jahrhundertwende ist dabei Nährboden und Impulsgeber gewesen, neue architektonische und bildkünstlerische Werke zu schaffen, wovon auch die Krematoriumsarchitektur profitieren konnte. Als Urheber des veränderten Bestattungsverhaltens unserer Gesellschaft steht die moderne Feuerbestattung am Beginn einer fundamentalen Neuordnung der Riten, Gewohnheiten und Bedeutung der Sepulkralkultur insgesamt. Das betrifft sowohl ihre gesellschaftlichen Auswirkungen auf das „kulturelle Gedächtnis“ und die damit einhergehende Traditionspflege als auch den mit dieser Bestattungsart verbundenen technischen Fortschritt. Der moderne Mensch versuchte den Tod weitgehend aus seinem Gesichtsfeld zu verdrängen und sah damit auch die Bestattung als unangenehm und als keine lohnende Investition an. Damit begann der Bruch mit grundlegenden sozialen Vereinbarungen und die Unterbrechung der Weitergabe des kollektiven Gedächtnisses der Bestattungskultur, deren identitätsstiftende Rolle für die Zukunft der menschlichen Gesellschaft allerdings nicht unterschätzt werden darf. Auf diesem Hintergrund hat in den letzten Jahren erneut ein bemerkenswerter Veränderungsprozess begonnen, der einerseits auf Verschiebungen in der Sozialstruktur und andererseits auf einer verstärkten Tendenz zur Individualisierung der Bestattung beruht. In Deutschland herrschten bisher besonders strenge Bestattungsgesetze, die wenig Freiraum für Alternativen ließen, ob etwa der Leichnam auf den Friedhof oder in den eigenen Vorgarten, die Urne in das Kolumbarium oder in das Wohnzimmer gehört. Die Auswirkungen der neuen Entwicklung sind noch nicht abzusehen. Mit Sicherheit wird jedoch der große Raum, den die Friedhöfe des 19. und beginnenden 20. Jahrhunderts eingenommen haben, aufgrund neuer Alternativen und auch weiter zunehmender Feuerbestattungszahlen in nächster Zeit nicht mehr benötigt werden und der Verfall der aufwendigen Grabmale und Landschaftsgestaltungen unaufhaltsam fortschreiten. Der traditionsbewusste Kunsthistoriker wird daher nicht nur die gesellschaftlichen Veränderungsprozesse kritisch begleiten, sondern auch seine eigenen Verlustängste in Bezug auf die Friedhofskultur bewältigen müssen.