No description available.

Detta arbete ämnar undersöka vilka kroppsdelar som effektivast kommunicerar nervositet och blyghet hos en karaktär. Detta för att etablera riktlinjer för en animerare så han/hon ska veta vilken kroppsdel som det bör läggas mest tid på under produktionen. Detta genomfördes genom en stadig grund i litteratur inom ämnet kroppsspråk samt filmmaterial i form av referensmaterial. En karaktär animerades med ett kroppsspråk som tyder på ett nervöst samt blygt beteende. Sedan utvärderades de olika kroppsdelarna genom en kvalitativ undersökning där det visar sig att ansiktet var den kroppsdel kommunicerar den eftersträvande sinnestämningen effektivast. Sedan armarna samt händerna, sist benen samt fötterna. Detta resulterar i de riktlinjer som arbetet ämnar framställa.

No description available.

Syftet med min studie är att studera hur pedagogerna på förskolan kommunicerar med pojkar och flickor sett ur ett genusperspektiv. För att besvara syftet har jag använt mig av den kvalitativa forskningsmetoden där jag via observationer och intervjuer har undersökt hur kommunikationen mellan pedagogerna och pojkar respektive flickor ser ut. I resultatet framgår det att pedagoger gör skillnad på pojkar och flickor genom sitt språkliga bemötande av könen – pojkar är tuffa och flickor är gulliga, pojkar får ett robust/vuxet tilltonsfall och flickor ett mjukt/barnsligare, pojkar får fler individuella instruktioner än flickor och pojkar blir benämnda vid namn i större utsträckning än flickor. Flickor tilltalas ofta som en grupp.

Abstract Härdelin, J. & Lindberg, S. (2011). Återkommande gester hos tre idrotts- och tre religionslärare. Examensarbete avancerad nivå. Högskolan i Gävle: akademin för utbildning och ekonomi. Kroppsspråket är en icke verbal kommunikation och gester är en del av kroppsspråket. Studiens syfte är studera återkommande gester så kontextoberoende som möjligt för att sedan utifrån aktuell forskning kring gesters betydelse, försöka få en förståelse för varför sex lärare använder sig av lika eller olika återkommande gester. Metoden är en observationsstudie där de återkommande gesterna hos tre religionslärare och tre idrottslärare studerats. Vi har kommit fram till att de återkommande gesterna mellan idrottslärarna och religionslärarna både varit lika och olika. Exempel på en återkommande gest som varit lika mellan ämneslärarna är att de rättat till kläderna. Exempel på återkommande gester som varit olika mellan ämneslärarna är att alla idrottslärare, men ingen religionslärare, berört eleverna på axeln eller armen och att merparten av religionslärarna, men ingen idrottslärare, fingrat på fingertopparna. Vi har dock inte med hjälp av forskares teorier kring gesternas betydelse fått en förståelse för hur det kan komma sig, då vi inte är medvetna om kontexten bakom gesten.

<p>Detta arbete ämnar undersöka vilka kroppsdelar som effektivast kommunicerar nervositet och blyghet hos en karaktär. Detta för att etablera riktlinjer för en animerare så han/hon ska veta vilken kroppsdel som det bör läggas mest tid på under produktionen. Detta genomfördes genom en stadig grund i litteratur inom ämnet kroppsspråk samt filmmaterial i form av referensmaterial. En karaktär animerades med ett kroppsspråk som tyder på ett nervöst samt blygt beteende. Sedan utvärderades de olika kroppsdelarna genom en kvalitativ undersökning där det visar sig att ansiktet var den kroppsdel kommunicerar den eftersträvande sinnestämningen effektivast. Sedan armarna samt händerna, sist benen samt fötterna. Detta resulterar i de riktlinjer som arbetet ämnar framställa.</p>

Syftet med vårt arbete är få en fördjupad kunskap på hur förskollärare tänker kring ett- och tvååringars samspel och kommunikation samt om och i så fall hur de ser att den fysiska innemiljön har betydelse för samspel och kommunikation. Forskning visar att barn kommunicerar redan från födseln. Forskningen har mest handlat om samspel mellan barn och vuxna. Den litteratur vi bearbetat som handlar om barns samspel visar att det sker främst genom kroppsliga uttryck. Miljön har betydelse för barns möjlighet att samspela. Små leksaker verkar hämma samspel medan stora föremål t.ex. en stor madrass eller en stor kartong gynnar små barns samspel. Vi har valt att kombinera intervju och observation som metod för att få svar på våra frågor. Gemensamt för de förskollärare vi intervjuat är att de alla ser barnens uttryck som viktiga och att deras uppgift är att tolka dem. Synen på små barns samspel varierar bland de förskollärare vi har intervjuat. Från något sällsynt till något som sker hela tiden. Även i vilka situationer de samspelar som mest varierar. Alla delar de en medvetenhet om miljöns betydelse för barns möjlighet att samspela. Varför synen på barns samspel varierar tror vi grundar sig i forskningens tidigare tradition att främst handla om samspel mellan barn och vuxna. Att små barns samspel yttrar sig på ett annorlunda sätt jämfört med äldre barn tänker vi också kan vara en bidragande orsak.

I detta arbete undersöks det huruvida personer kan placera in animationsklipp, som skapats efter de skillnader som analyserats, i rätt kultur. För att besvara frågan har först en litteraturstudie genomförts som fokuserar på områdena kroppsspråk och kulturskillnader. Åtta animationer med fyra olika slags rörelser har skapats med ledning av studien, fyra av dem är influerade av japanskt kroppsspråk och fyra är influerade av amerikanskt kroppsspråk. Dessa animationsklipp utvärderades sedan genom en kvalitativ underöksning där det visade sig att de animationer vars rörelser är influerade av japanskt kroppsspråk var lättast att känna igen.

<p>Syftet med det här arbetet var att ta reda på hur teckenkommunikation kan användas i förskola för att underlätta språkutvecklingen för alla barn och pedagogernas inställning till metoden. Detta är en kvalitativ undersökning och vi använde oss av semistrukturerade intervjuer med nio stycken förskolpersonal. Det resultat vi kom fram till var att teckenkommunikation kan fungera som en alternativ metod i språkinlärning och att det fanns ett stort intresse hos respondenterna att använda sig av metoden.</p>

Syftet med det här arbetet var att ta reda på hur teckenkommunikation kan användas i förskola för att underlätta språkutvecklingen för alla barn och pedagogernas inställning till metoden. Detta är en kvalitativ undersökning och vi använde oss av semistrukturerade intervjuer med nio stycken förskolpersonal. Det resultat vi kom fram till var att teckenkommunikation kan fungera som en alternativ metod i språkinlärning och att det fanns ett stort intresse hos respondenterna att använda sig av metoden.