Dissertation--Göteborg, 2005. / Bibliogr. p. 335-351. Résumé en anglais.

Thesis (doctoral)--Göteborgs universitet, 1981. / Extra t.p. with thesis statement inserted. Errata slip inserted. Summary in English. Includes bibliographical references (p. 176-181) and index.

I denna uppsats har Willy Kyrklunds roman Tvåsam (1949), 1 med hjälp av berättartekniska analysverktyg såsom berättarnärvaro, karaktärsgestaltning, metatextualitet, komposition och språk och stil, undersökts. I uppsatsen har de grepp som använts i textens diskuterats med avseende på effekten för läsaren. Det har framkommit att framförallt textens montageform, inte uppfyllande genreförväntningarna, bidragit till att skapa ett allegoriskt betydelseplan där poäng och mening kan utläsas. De genrebrytande effekter texten utvinner kan sägas göra texten till en antiroman, en metaroman eller en allegorisk roman. Tvåsam kan sägas handla om skrivandet och en läsning av Tvåsam kan sägas vara ett sökande efter mening. En tolkning av texten är varken entydigt sluten eller lättillgänglig vilket tvingar läsaren att aktivera sin tankevärld för att kunna foga samman textens olika delar. Textens avsaknad av intrig, inkonsekventa berättarhållning, avsaknad av en dynamisk karaktärsgestaltning, infogandet av mindre berättelser inuti den huvudsakliga samt den skiftande språkanvändningen har alla bidragit till att anvisa en sådan aktivering. Samspelet mellan textens form och innehåll har också uppmärksammats. De filosofiska frågeställningar som tematiserats i texten har ofta på ett eller annat sätt illustrerats. Exempelvis har frågan om människans fria vilja och de valmöjligheter detta inbegriper knutits an till textens metafiktiva drag där berättaren tillämpat diskussionen genom att uppvisa skribentens, varande han själv, fria vilja och ge läsaren alternativa läsningar. På så sätt upprätthålls även en relation med läsaren. Slutligen har en diskussion kring textens effekter med fokus på författarens makt förts där textens form i förhållande till läsarens roll stått i centrum.

Willy Kyrklund (1921–2009) anknyter i en betydande del av sina verk till såväl det gamla som det moderna Grekland. I avhandlingen gör nedslag i ett antal av dessa verk, men även Kyrklundforskningen i stort diskuteras. Med inspiration från Peter Szondis diskussion kring en specifikt litterär hermeneutik ställs textens estetiska verkningsmedel i centrum. Medan en ansenlig del av den tidigare forskningen strävat efter att fixera ett fåtal bärande tankar i Kyrklunds författarskap går denna undersökning i en annan riktning: det handlar om att visa på mångfalden och rikedomen i de olika verken. Den teoretiska diskussionen ligger till grund för en serie närläsningar, där såväl beröringspunkter som skillnader mellan de olika verken klarläggs. I de tre novellsamlingarna Ångvälten (1948), Hermelinens död (1954) och Den överdrivne älskaren (1957) väljs enskilda stycken ut, där grekiska element på ett eller annat sätt är närvarande. Ett återkommande drag är hur det förflutna framträder i nutiden, som något främmande. Hur de olika tidsplanen relaterar till varandra tematiseras ytterligare i Greklandsskildringen Aigaion (1957), på ett sätt som problematiserar bokens status av reseskildring. I det korta dramat Platanhårsdialog på en ö i Aigaion (1961) blir det våldsamma förhållandet mellan nuet och det förflutna avgörande för hela formspråket. Med exempel ur två senare prosaverk, Den rätta känslan (1974) och 8 variationer (1982), påvisas slutligen en underliggande logik bakom Kyrklunds angrepp på traditionen, en strategi som får namnet 'antimyt'.

This study explores the interplay between theme and form in the writings of Willy Kyrklund. It investigates the relationship between the concept of “människans villkor” (the human condition), the rules of literature and the use of mathematics. Using a combined methodology of close reading, according to the principles of new criticism and hermeneutics, with narratology, this study analyses several texts covering a wide span of Kyrklund’s oeuvre. Special attention is devoted to short prose and the narrative strategies and aesthetics of short stories. Furthermore this study looks at the strategies Kyrklund employs in order to dispel the illusions of literature and direct the reader’s attention to the textuality of the text. It concludes that the interest in “människans villkor” and the constructions of literature is widely interconnected and a part of a broader interest in structures and rules. Using the short story format, Kyrklund emphasizes the structures and conditions which shape literature and human existence. This is also achieved through certain narrative strategies heavily characterized by distance. The reader is thereby invited to follow the events from a higher perspective, where the conditions, “människans villkor”, become more evident. The scepticism towards language and literature is also reflected in the praise and use of mathematics, which elevates the human mind beyond the unreliability of language and the general calamity of earthly existence. The laws of mathematics are unreachable, and mathematical language is thus used in order to portray a longing for purity and the absolute, which the human being cannot attain.

Föreliggande uppsats analyserar framställningen av kvinnans villkor i Willy Kyrklunds roman Solange från 1951. Äktenskapskildringen av makarna Solange och Hugo har i tidigare forskning tolkats som en allegori över kampen mellan två olika moralfilosofiska principer för och emot frihet, mellan ett manligt förnuft och ett kvinnligt oförnuft. Syftet med denna undersökningen har istället varit att avläsa Solanges öde utifrån romanens sociala kontext. Yvonne Hirdmans studier om folkhemmets systematiska underordning av kvinnan i svensk folkhemspolitik placerar Solange i sitt historiska sammanhang och belyser relationen mellan romanen och dess samtid. Hirdman i sin tur läses jämsides med Michel Foucaults syn på korrelationen mellan makt och kunskap i det biopolitiska samhället. Analysen redovisar olika infallsvinklar som berör kontinuiteten mellan maktens inflytande över Solanges vardagliga liv och hur maktrelationen i äktenskapet konstitueras av en viss typ av vetande. Via Hirdman knyter det teoretiska perspektivet an till den feministiska kritiken av Foucaults generaliserande av maktens specifika inbegripande på kvinnan och kvinnokroppen. Slutet av uppsatsen diskuterar hur Solanges irrationella beteende kan läsas som ett resultat av en dominerande patriarkal rationalitetstradition.

Uppsatsen undersöker arbetets roll i Willy Kyrklunds roman Solange (1951), med utgångspunkt i Paul Lafargues arbetskritiska verk Le droit á la paresse (Rätten till lättja) och Karl Marx teori om det alienerade arbetet. Uppsatsens frågeställningar rör romanfigurernas ekonomiska förutsättningar, romanens skildringar av arbete och fritid, samt arbetets påverkan på huvudpersonerna Solange och Hugo. Tidigare forskning tenderar att behandla Solange som en idéroman som diskuterar en existentiell frågeställning om människans frihet, där de två huvudpersonerna representerar var sin princip och ställningstagande. Denna uppsats syftar till att vidga diskussionen och visa på den samhälleliga kontext som i lika hög grad bestämmer romanfigurernas livsvillkor. Undersökningens resultat visar att huvudpersonernas materiella tillgångar i hög grad påverkar deras tillvaro och möjligheter att styra sina liv, samt att arbetet har en tydligt nedbrytande och alienerande effekt som tar sig uttryck på olika sätt hos de båda romanfigurerna.

Denna uppsats behandlar Willy Kyrklunds roman Solange (1951) utifrån några av de verktyg som utvecklats av Gilles Deleuze och Félix Guattari för att närma sig litteraturen. Som teoretisk utgångspunkt kommer jag huvudsakligen att använda mig av Deleuzes och Guattaris studie över Franz Kafka med titeln Kafka: För en mindre litteratur (1975), tillsammans med ett antal andra relevanta skrifter och verk. I Kafkastudien utvecklas begreppet om den mindre litteraturen, vilket i korthet kan beskrivas som ett särskilt förhållningssätt till en större, etablerad litteratur. Jag kommer även undersöka Solange utifrån begreppet om djur-blivandet, så som det presenteras i Deleuzes och Guattaris Tusen platåer (1980). Utifrån dessa verktyg kommer jag i första hand att undersöka den säregna användningen av aspekter som form, genre och berättande i Solange, med avsikten att visa hur romanen på olika plan omförhandlar litterära normer och konventioner till förmån för vad som kan sägas vara ett kollektivt utsägande.