Förekomsten av sexuella problem och dysfunktioner är hög hos patienter med långvarig smärta. Syfte: Syftet med studien var att undersöka vad som finns beskrivet i tidigare forskning om sexualitet och sexuella problem i relation till långvarig smärta. Metod: En scoping review utfördes för att identifiera litteratur som beskriver långvarig smärta och sexualitet, med fokus på patienters upplevelse av sin sexualitet och hur de upplevde att vårdgivare pratade med dem om sexualitet. Litteratursökning i databaser identifierade 16 artiklar, med utgång av muskuloskeletal smärta och migrän vilka bedömdes vara relevanta för studien. Resultat: 11 teman identifierades, vilka beskriver hur sexualiteten påverkas vid långvarig smärta. Med hjälp av cripteori och genusteori analyserades resultatet. Slutsats: Vårdgivare behöver ge patienter med långvarig smärta kunskap om hur sexualiteten kan påverkas, för att minska patienters upplevelse av av fysisk funktionsnedsättning. Litteraturen visar också att det finns skillnader mellan kön när det kommer till hur patienter upplever och hanterar smärta, sexualitet och relationer.

Personer med långvarig smärta är en stor patientgrupp inom primärvården i Sverige med olika bakgrund och hälsa. Interdisciplinärt multimodalt smärtrehabiliteringsprogram (IPRP) är en behandlingsmetod som används både i specialist- och primärvård för patienter med långvarig smärta. Denna studie är en retrospektiv registerstudie där svar från självrapporterade enkäter analyserats. Syftet var att undersöka om självskattad hälsorelaterad livskvalitet, fysisk funktion, aktivitetsnivå, ångest och depression skiljer sig mellan patienter med låg respektive hög utbildningsnivå hos de som genomgått IPRP för långvarig smärta inom primärvården i Sverige. Studien undersökte skillnader mellan grupperna både vid baslinje och 1-års uppföljning samt skillnader i förändring däremellan. Resultaten visade statistiskt signifikanta skillnader vid baslinje och 1-års uppföljning vad gäller hälsorelaterad livskvalitet och fysisk funktion. För ångest och depression var skillnaderna enbart signifikanta vid 1-års uppföljning. Skillnaden i förändring mellan grupperna var signifikant för ångest och depression. Gruppen med hög utbildningsnivå skattade högre hälsorelaterad livskvalitet och bättre fysisk funktion. Det var även en mindre andel patienter med diagnosen ångest och depression i den gruppen och de förbättrades i större utsträckning vad gäller ångest och depression. Denna studie indikerar att utbildningsnivå är en bakgrundsfaktor som hälso- och sjukvården bör ta hänsyn till för att bidra till en mer jämlik hälsa i befolkningen. Det behövs mer forskning där resultat jämförs mellan patienter med låg och hög utbildningsnivå som genomgått IPRP för långvarig smärta då detta är en forskningslucka.

<p><strong>Syfte och frågeställningar </strong></p><p>Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna?</p><p><strong>Metod </strong></p><p>Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”.</p><p><strong>Resultat </strong></p><p>Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar<strong> </strong>att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder.</p><p><strong>Slutsats</strong></p><p>Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.</p>

Frågan om ”normal” respektive ”patologisk” sorg har under en lång tid varit ett omdiskuterat ämne inom psykologin och psykiatrin. En grupp forskare har tagit fram kriterier på ett syndrom som fått benämningen ihållande sorg (”prolonged grief”). Studier har visat på att ihållande sorg är ett distinkt syndrom separat från depression, posttraumatisk stressyndrom och generaliserat ångestsyndrom. Ihållande sorg föreslås ingå som en diagnos i de kommande versionerna av de diagnostiska manualerna DSM och ICD. Syftet med denna studie var att översätta självskattningsinstrumentet Prolonged Grief Disorder (PG-13) till svenska, och undersöka dess reliabilitet och validitet genom bland annat en explorativ och konfirmatorisk faktoranalys. Studien genomfördes på ett annonsrekryterat heterogent sample (n=162 varav 90 % var kvinnor) vad gäller typ av dödsfall och relation till den avlidne. Respondenterna besvarade en webb- eller pappersenkät som bestod av 75 items. PG-13 bedöms ha en hög reliabilitet, god begrepps- och samtidig validitet samt en måttlig diskriminativ validitet.

Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna? Metod Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”. Resultat Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder. Slutsats Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.