<p>Syftet med studien är att undersöka hur naturvetenskap blir synlig i kommunikation kring naturvetenskapliga aktiviteter i förskolan. Vi har funnit få studier som behandlar naturvetenskapsdidaktik i förskolan och vår ambition med studien är att fylla en del av denna lucka. Vi har under tre dagar filmat en förskolas temaarbete kring vattnets kretslopp. Materialet har sedan kategoriserats utifrån tre huvudkategorier: social kontext, vetenskaplig fokus och kommunikativt förhållningssätt. Det naturvetenskapliga innehållet som kommuniceras i förskolan hålls på en väldigt grundläggande nivå baserad i vardagsspråket. Vetenskapliga begrepp nämns i förbifarten och ges ingen förklaring, däremot synliggörs de relevanta sammanhang. Naturvetenskapen blir en integrerad del i förskolans arbete, i detta fall i form av ett tema, och huvudaspekten hamnar på värnandet om naturen, solens farliga strålning och odling av frön. Den sociala kontexten hamnar därmed någonstans mellan vardag och vetenskap. Pedagogerna använder sig ofta av ett auktoritärt förhållningssätt vid introduktioner och för att komma vidare i ett resonemang, men är samtidigt lyhörda och bjuder in barnen till samtal så att fler röster får höras.Pedagogerna lyckas få med naturvetenskapliga aspekter i sina genomgångar med barnen och deras experimenterande och konstruerande ger barnen ett begripligt sammanhang som ger en bättre förståelse för det som presenteras. Det naturvetenskapliga innehållet fokuserar det praktiska tillvägagångssättet samt beskrivningar av kretsloppet. Pedagogerna använder sig av modeller eller bilder i böcker för att uppnå önskad effekt. Naturvetenskapliga förklaringar till kretslopp är ovanliga och belyser t.ex. att solen är viktig men inte varför. Naturvetenskapliga generaliseringar i form av kopplingar till vetenskapliga teorier och lagar förekommer inte utan istället sker generaliseringar genom att pedagogen kopplar kretslopp till andra liknelser såsom klockan som förväntas vara kända av barnen sedan tidigare. Slutsatsen blir att naturvetenskapligt innehåll blir synligt i dessa aktiviteter i förskolan, men på ett annorlunda sätt än i skolämnet naturvetenskap. Kopplingen till läroplan är tydlig då pedagogerna genom sina förfaranden inbjuder barnen till nya sätt att förstå sin omvärld.</p>

Syftet med studien är att undersöka hur naturvetenskap blir synlig i kommunikation kring naturvetenskapliga aktiviteter i förskolan. Vi har funnit få studier som behandlar naturvetenskapsdidaktik i förskolan och vår ambition med studien är att fylla en del av denna lucka. Vi har under tre dagar filmat en förskolas temaarbete kring vattnets kretslopp. Materialet har sedan kategoriserats utifrån tre huvudkategorier: social kontext, vetenskaplig fokus och kommunikativt förhållningssätt. Det naturvetenskapliga innehållet som kommuniceras i förskolan hålls på en väldigt grundläggande nivå baserad i vardagsspråket. Vetenskapliga begrepp nämns i förbifarten och ges ingen förklaring, däremot synliggörs de relevanta sammanhang. Naturvetenskapen blir en integrerad del i förskolans arbete, i detta fall i form av ett tema, och huvudaspekten hamnar på värnandet om naturen, solens farliga strålning och odling av frön. Den sociala kontexten hamnar därmed någonstans mellan vardag och vetenskap. Pedagogerna använder sig ofta av ett auktoritärt förhållningssätt vid introduktioner och för att komma vidare i ett resonemang, men är samtidigt lyhörda och bjuder in barnen till samtal så att fler röster får höras.Pedagogerna lyckas få med naturvetenskapliga aspekter i sina genomgångar med barnen och deras experimenterande och konstruerande ger barnen ett begripligt sammanhang som ger en bättre förståelse för det som presenteras. Det naturvetenskapliga innehållet fokuserar det praktiska tillvägagångssättet samt beskrivningar av kretsloppet. Pedagogerna använder sig av modeller eller bilder i böcker för att uppnå önskad effekt. Naturvetenskapliga förklaringar till kretslopp är ovanliga och belyser t.ex. att solen är viktig men inte varför. Naturvetenskapliga generaliseringar i form av kopplingar till vetenskapliga teorier och lagar förekommer inte utan istället sker generaliseringar genom att pedagogen kopplar kretslopp till andra liknelser såsom klockan som förväntas vara kända av barnen sedan tidigare. Slutsatsen blir att naturvetenskapligt innehåll blir synligt i dessa aktiviteter i förskolan, men på ett annorlunda sätt än i skolämnet naturvetenskap. Kopplingen till läroplan är tydlig då pedagogerna genom sina förfaranden inbjuder barnen till nya sätt att förstå sin omvärld.

Syftet med min studie är att undersöka hur pedagoger ser på utomhusundervisning i naturorienterande ämnen i skolan samt vilka didaktiska val de gör. När det gäller utomhuspedagogik specifikt påvisar Szczepanskis (2008) i sin forskning att det finns lärare som ser och kan beskriva kvalitativa skillnader mellan lärande utomhus respektive inomhus, likväl som det finns pedagoger som inte ser denna skillnad utan mer tänker på naturen mer som en plats för rekreation. Undersökningsmetoden för denna studie är den kvalitativa intervjun och fem pedagoger har intervjuats. Resultaten analyseras med begrepp från sociokulturellt och didaktiskt perspektiv. Resultatet av studien visar att pedagogerna ser många fördelar med att bedriva undervisning utomhus, med fördel att de är två eller fler pedagoger samt att de finner tid för samplanering. Pedagogerna talar varmt om vinsterna av att lära in med hela kroppen, med alla sina sinnen. De saknar ibland förutsättningar i form av samplanering och materialkostnader som följer med inspirerande utomhusutrustning. Analysen visar bland annat att de intervjuade pedagogerna ger prov på att skapa egna didaktiska koncept, ingå i kommunikativa processer samt använda sig av artefakter av olika karaktär. Läroplansperspektivet kopplas till resultatet och utifrån det är min slutsats är då att utomhusundervisningen borde förekomma i högre omfattning än vad som framkom i studien.

Analogiskt tänkande är en central kognitiv förmåga som vi använder i vardagslivet, såväl som i mer formella sammanhang, såsom i forskning och undervisning. Föreliggande avhandling behandlar hur analogier och analogiskt tänkande, uppmärksamhet på semantik och förståelse för vetenskaplig modellering kan användas för att hantera utmaningar i naturvetenskapsundervisningen, särskilt inom området termodynamik. Dessutom presenteras ett teoretiskt ramverk över hur analogiskt tänkande förhåller sig till semantik och vetenskaplig modellering, tre ämnesområden som alla utgår ifrån att finna motsvarigheter mellan två olika domäner. Mot denna bakgrund fokuserar avhandlingen på följande forskningsfrågor: I vilken utsträckning används analogier för att koppla olika representationer av ett fenomen till varandra och till det representerade fenomenet? Hur relaterar självgenerade analogier till vetenskaplig modellering? Avhandlingen består av fyra publicerade tidskriftsartiklar och en kappa. Den första artikeln är en semantisk utredning av ordet ’entropi’, den andra artikeln är en empirisk undersökning av synen på vetenskaplig modellering i olika kunskapstraditioner, och de tredje och fjärde artiklarna är empiriska undersökningar av fysiklärarstudenters respektive förstaklassares självgenererade analogier för termiska fenomen. Från ett metodperspektiv utfördes de empiriska studierna i en huvudsakligen kvalitativ tradition, där centrala resonemang exemplifieras genom analys av dialogutdrag. I de två studierna av självgenererade analogier fick deltagarna olika former av stöttning i form av social interaktion med varandra, gemensam erfarenhet av naturfenomen och diskussion kring deras representationer av fenomenen. I kappan utvecklas det teoretiska ramverket och mot den bakgrunden görs en omanalys av artiklarnas resultat. En central ståndpunkt i avhandlingen är att varje fenomen kan representeras på många olika sätt, som alla kan vara lämpliga och användbara i olika sammanhang med tyngdpunkt på olika aspekter av fenomenet. Rörande analogiskt tänkande anförs att elever och studenter kan skapa flera egna analogier för att få en rikare, kompletterande bild av ett fenomen, snarare än att undervisas utifrån en enda förment bästa analogi. Med utgångspunkt från vetenskaplig modellering kan olika representationer eller modeller lyfta fram olika aspekter av ett fenomen, med olika grad av idealisering och inom olika kunskapstraditioner. Slutligen, från ett semantiskt perspektiv kan ett ord svara mot flera, distinkta, men relaterade betydelser – fenomenet polysemi. Dessa tre perspektiv kan erbjuda konstruktivistiska ansatser till begreppsförståelse inom naturvetenskapsundervisningen, genom att elever och studenter uppmuntras att i dialog knyta till sin vardagsföreställning av de begrepp och fenomen de möts av, snarare än att byta ut den mot ett enda, förmodat korrekt vetenskapligt begrepp. Dessutom hävdas att den naturvetenskapsdidaktiska forskningen kan komma långt med ett strukturellt fokus på analogiskt tänkande och vetenskaplig modellering, där man försöker finna motsvarigheter mellan domäners beståndsdelar och deras relationer och helst isomorfism, en perfekt  överensstämmelse, men att beaktande av andra dimensioner, såsom en insikt i kognitionens förankring i kroppen och varseblivningen, de pragmatiska, kontextuella sammanhangen mot vilken bakgrund tänkande sker och språkets särskilda karaktär, krävs för en mer heltäckande bild. / Analogical reasoning is a central cognitive ability that is used in our everyday lives, as well as in formal settings, such as in research and teaching. This dissertation concerns how analogies and analogical reasoning, attention to semantics and insight into scientific modelling may be recruited in order to come to terms with challenges in science education, in particular within the field of thermodynamics. In addition, it provides a theoretical framework of how analogy relates to semantics and the practice of scientific modelling, three fields of study which all strive to map correspondences between two different domains. In particular, the dissertation addresses the following research questions: To what degree is analogy involved in connecting different representations of a phenomenon to each other and to the represented phenomenon? How do students’ selfgenerated analogies relate to the practice of scientific modelling? The dissertation comprises four published journal articles and a cover story. The first article is a semantic investigation of the word ‘entropy’, the second article is an empirical study of the view on scientific modelling in different traditions of knowledge, and the third and fourth articles are empirical studies of self-generated analogies for thermal phenomena among preservice physics teachers and first-graders, respectively. From a methodological point of view, the empirical studies were conducted in a primarily qualitative tradition, where central lines of reasoning are exemplified by analysis of dialogue excerpts. The two studies on self-generated analogies provided the participants with extensive scaffolding in the form of social interaction among peers, interaction with physical phenomena and discussion of their representations of the phenomena. The theoretical framework is developed in the cover story, which provides a background to the individual studies and reanalyses of the findings. A key claim of the dissertation is that any phenomenon can be represented in many different ways, all potentially adequate and useful in different contexts, emphasising different aspects of the phenomenon. Applied to the field of analogical reasoning, it is argued that students can generate several analogies themselves in order to get a richer, complementary view of a phenomenon, as opposed to be provided with a presumed best analogy. As for scientific models, many different representations or models may bring across different aspects of a phenomenon at varying degrees of idealisation and within different traditions of knowledge. Finally, in semantics, one word may correspond to several distinct, yet related, meanings: the phenomenon of polysemy. These three perspectives may provide constructivist approaches to conceptual development in science teaching, in which students are encouraged to connect to and enrich their everyday understanding of encountered concepts and phenomena in dialogue, rather than merely abandoning them for one single, supposedly correct, scientific concept. In addition, science education research can come quite far with structural approaches to analysing analogical reasoning and scientific modelling, establishing correspondences between entities in different domains, ultimately striving for isomorphism, perfect matches, but other dimensions, such as the perceptual, embodied nature of our cognition, the pragmatic, contextual circumstances in which any act of reasoning is performed, and the specificities of language, should also be taken into account for a fuller view.

No description available.