Have You Ever Had Broken Heart? is a collection of essays that interrogate memory, loss, and grief through the intersection of personal narrative, films, the actress Frances Farmer, and woman saints and mystics from the twelfth through seventeenth centuries who were punished for daring to speak to G-d. The essays engage with autotheory and include a myriad of forms, such as segmented, one sentence, and hybrid works. The films discussed range from the philosophical, such as Ingmar Bergman's Winter Light (1963), to Graeme Clifford's biopic, Frances (1982), to catechize the grief of the persona losing her mother and sister to a hit and run car wreck in June 2022. The persona traverses the realm of the mystics and saints, including Marguerite Porete, Sor Juana Inez De La Cruz, and Joan of Arc, examining their respective quests to experience the unseen and often silent divine, while questioning her longing for G-d, and simultaneously believing G-d cannot exist. Yet, within this confusion, she finds herself immersed in memories which carry the presence of her mother's love.

Ce mémoire vise à démontrer de quelle manière les procédés spéculaires présents dans deux films du réalisateur américain Wes Craven, A Nightmare on Elm Street (1984) et Wes Craven 's New Nightmare (1994), révèlent et transgressent les conventions génériques du fantastique, de l'horreur et du slasher film. À ce jour, le travail réflexif de Craven demeure peu étudié par la critique. Bien que plusieurs travaux consacrés aux fictions d'épouvante se soient penchés sur l'oeuvre de ce cinéaste, rares sont ceux qui mentionnent l'importance du motif spéculaire. Or, l'apport de Craven s'étend au-delà de la simple réutilisation des codes de l'horreur; le réalisateur bouleverse les conventions du genre. Par le biais de l'onirisme, le film A Nightmare on Elm Street exploite la qualité réflexive du dispositif cinématographique. Le processus « fictionnalisant » du rêve imitant celui du cinéma, le film propose, au moyen des cauchemars de ses personnages, une réflexion sur la nature des images présentées à l'écran. Ce premier film se trouve enchâssé dans un second, Wes Craven's New Nightmare, dans lequel Craven brise les cadres convenus de la fiction d'horreur et démultiplie les univers diégétiques. Le réalisateur y opère un fantastique horrifiant qui rend explicitement compte de la dichotomie illusion/réalité inhérente au genre, ainsi que de l'incontournable question des frontières et de leur inquiétante perméabilité. Par le truchement de ses diverses manifestations spéculaires, Wes Craven 's New Nightmare met en scène les thèmes chers au cinéma d'épouvante, mais propose en outre une critique iconoclaste de ce genre cinématographique. Notre analyse se base principalement sur une hypothèse énoncée dans l'ouvrage fondateur Le récit spéculaire. Essai sur la mise en abyme, de Lucien Dallenbach, selon laquelle la mise en abyme constitue un code herméneutique à petite échelle permettant l'interprétation de l'oeuvre qui la contient. Nous proposons une étude des divers jeux de miroir -tant esthétiques que narratifs -imbriqués dans ces films, afin d'expliquer de quelle manière ceux-ci déterminent une relecture des codes du cinéma d'horreur, mais également comment ils confrontent le spectateur à sa propre image. Ultimement, nous cherchons à prouver que la mise en abyme, par ses qualités frontalières, constitue une figure fantastique significative ainsi qu'un outil puissant pour la création d'effets horrifiques. ______________________________________________________________________________ MOTS-CLÉS DE L’AUTEUR : A Nightmare on Elm Street, Wes Craven's new nightmare, Wes Craven, Cinéma, Horreur, Spécularité, Mise en abyme.

Studien undersöker användningen av Goyas etsning När förnuftet sover kommer monstren och Fuselis oljemålning Nattmaran som förekommer i slasherfilmen Terror på Elm Street (2010). Konstverken är placerade i en scen där konstverken bland annat får en självrefererande roll eftersom det som sker i konstverken även sker i filmen. Syftet med studien är att undersöka vad konstverken fyller för funktion i filmen och att undersöka om det finns stilistiska och tematiska likheter mellan konstverken och filmen trots att det skiljer ungefär 200 år mellan dem. De båda konstverken analyseras semiotiskt och filmen analyseras främst utifrån studiens teoretiska perspektiv: intermedialitet, transmediering och intertextualitet.   Resultatet visar att slasherfilmer och skräckfilmer är väldigt flitiga med användandet av intertextuella referenser och självrefererande uttryck men att det är svårt att veta exakt vad konstverken har för betydelse. Tidigare forskning visar att tidig skräckfilm inspirerades av gotiska romaner och romantiska konstverk vilka transmedierades till filmmediet när det var tekniskt möjligt. Mellan konstverken och filmen går det att hitta flera stilmässiga och tematiska likheter som är typiska för det som började framhävas under romantiken. Terror på Elm Street (2010) bär på flera postmoderna drag, bland annat eftersom filmen kombinerar uttryck från det förflutna och berör gränsen för vad som ses som fin- respektive populärkultur. / This study examines Goya’s etching The Sleep of Reason Produces Monsters and Fuseli’s The Nightmare and how they are used in the slasher movie A Nightmare on Elm Street (2010). The purpose of this study is to explore the artworks and their role within the movie and examine if it is possible to distinguish stylistic and thematic similarities between the works despite being separated by approximately 200 years. The artworks are analyzed according to a semiotic method, while the movie is analyzed mainly using the study’s theoretical aspects: intermediality, transmediality and intertextuality. The result shows that intertextual references and self-referential expressions are frequently used in slasher movies. However, the specific role which these artworks play in the movie is often hard to decipher. There are several similarities between the artworks and the movie and previous studies shows that early horror movies were influenced by gothic novels and romantic paintings which were transmediated to fit the film medium. The art works used in A Nightmare on Elm Street (2010) have the same motifs as part of the film’s story and are also part of a postmodern trend of mixing between so called high culture and popular culture.

Den här uppsatsen undersöker symboliken av blodet på och från kvinnliga kroppar i skräckfilm och jämför hur de kvinnliga och manliga karaktärerna behandlas. En central del av uppsatsen är också att hitta kopplingar mellan blod, religion och sexualitet. För att besvara frågeställningarna genomfördes en kvalitativ bildanalys av två scener från vardera av filmerna Carrie (1976), A Nightmare on Elm Street (1984) och Scream VI (2023). Den teoretiska grunden för uppsatsen är Erwin Panofskys ikonologiska tolkning samt den manliga blicken av Laura Mulvey. Sammanfattningsvis visar studien att blod har använts som ett medel för att straffa de kvinnliga karaktärerna i de tre filmerna, den ikonologiska tolkningen bidrog till en förståelse om hur den manliga blicken fortfarande formar karaktärer och berättande, samt hur puritanismen har satt spår i den amerikanska filmindustrin.