Syfte: Syftet var att undersöka hur väl den fluoresceinbild som linstillpassningsprogrammeti topografen Top Con CA-100 simulerar överensstämmde med den verkliga fluoresceinbilden. Metod: Mätning med topograf utfördes på båda ögonen hos 12 patienter. Av dessafullföljde 10 patienter deltagandet i studien. Topografens linstillpassningsprogram fick sedan välja ut de bäst passande parametrarna för en A90AS och Conflex Air stabilkontaktlins för vardera ögat (denna funktion kallas ”auto fit”), och simulera fluoresceinbilden för dessa linser. Linser av samma design och parametrar som simuleratstillpassades sedan på patientens ögon. Efter att linserna fått sätta sig i 25-30 min. droppadesfluorescein i ögonen och bilder på fluoresceinmönstret togs med digitalkamera. De olika fluoresceinbilderna jämfördes sedan med hjälp av en mall, vilken gav ett mått på hur stordel av linsens area som de olika bilderna överensstämmde. Resultat: 21 av de 39 fluoresceinmönstrena bedömdes överensstämma helt (100%), 6 mönster stämde för 81,25% respektive 62,50%. 2 mönster stämde till 75% och ett mönsterstämde till vardera 56,25%; 43,75%; 25% och 18,75%. P <0,05 (Wilcoxons teckenrangtest)och visar att det finns en skillnad mellan simulering och verklig fluoresceinbild. Slutsats: Simulering av fluoresceinbild är ett användbart redskap men det är inte 100% tillförlitligt och det har inte ersatt behovet av en skicklig kliniker.

Purpose: The purpose of this study was to determine if there were any differences between four different target types when measuring the near point of convergence in adults. Methods and Material: The near point of convergence was measured in 35 subjects with a visual acuity of at least 1.0 (6/6) in each eye and without any strabismus. The targets used were: the tip of a pen, an accommodative target, the RAF line target and a penlight viewed through red-green filters. Both break and recovery points were assessed for the different techniques. Each target was used twice in consecutive order. The line target from RAF ruler was copied on to a small plastic ruler in order to be able to use the same ruler for measuring the results. All subjects were fitted with their best correction in the trial frame after a complete refraction. The measurements were taken to the nearest 0.25cm. Results: There was no difference found between NPC break values for the different target types in the control group. The NPC values were found to be 5.0/7.4 in the control group and 10.8/18.2 in the anomalous group. The accommodative target was found to give more remote values (11.5cm) than expected in comparison to the other targets in the anomalous group. Conclusion: In patients with normal NPC, the measurements can be taken with line target or Acc. target. Patients with receded NPC values should be evaluated with penlight and red-green glasses or at least twice with the tip of a pen.

Syfte: Att jämföra ackommodations-amplituden med Hofstetters formler genom att upprepa Sterners et al. mätningar. Metod: Mätningarna skedde på 35 personer. Krav för att kunna vara med i studien var att inte ha tropi, amblyopi eller anisometropi. Det var två personer som uteslöts, den ena klarade inte stereotestet och den andra på grund av amblyopi. Först gjordes en variant av modifierad Humphriss och cyclodami, det öga som inte undersöktes dimmades med 1,5 dioptri (D). Stereoseendet testades med Wirts ring test. Ackommodations-amplituden mättes med push-up-metoden med en RAF-stav. Resultat: Medelåldern för de 33 försökspersonerna var 22,26 år. Vid jämförelse med Hofstetters formel för medelvärden var de monokulära värdena statistiskt signifikanta (p<0,05) men inte de binokulära värdena (p>0,05). För höger öga var 78,8 % lägre och för vänster var 69,7 % än de förväntade värdena. Vid en jämförelse med Hofstetters minimumvärden hade 30,3 % för höger öga och 36,4 % för vänster öga en lägre ackommodations-amplitud. Korrelationen mellan ålder och ackommodations-amplitud var -0,38 för vänster och höger öga. Binokulärt var korrelationen -0,37. Slutsats: Enligt denna undersökning är de monokulära mätvärdena lägre än Hofstetters förväntade värden. Dock är undersökningen för liten för att kunna påstå att Hofstetters värden är för högt satta. För att kunna fastställa ett sådant påstående skulle det behövas vidare studier med större populationer och åldersgrupper.

Bakgrund: En långvarig exponering av ultraviolett strålning kan påskynda utvecklingen av pinguecula, pterygium och katarakt. Pinguecula är godartad men kan orsaka okulär irritation. Pterygium kan växa in över kornea och ge upphov till bland annat nedsatt visus. Katarakt står för ungefär 40 % av de 16 miljoner synsvaga i världen, varav 99 % finns i utvecklingsländer. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka prevalensen av UV-relaterade förändringar i ögats främre segment bland glasögonbehövande under en resa med Vision For All till Nicaragua. Faktorer som ålder, kön samt miljö undersöktes för att se om det fanns något samband mellan dessa faktorer och prevalensen av vissa ögonförändringar i ögats främre segment bland de hjälpsökande. Material & metod: Studien genomfördes i april 2011 under en resa till Nicaragua i samarbete med Vision For All. Försökspersonerna fick själva söka upp undersökningsplatserna i de tre städer som besöktes. Ögonförändringar så som pinguecula, pterygium och katarakt bedömdes genom en yttre inspektion samt med oftalmoskop. Resultatet journalfördes och analyserades och jämfördes sedan med studier från andra delar av världen. Resultat: I studien ingår 1180 försökspersoner mellan 4 och 96 år. Prevalensen av pinguecula, pterygium och katarakt var totalt 6,3 %, 12,4 % respektive 7,2 %. Pinguecula och pterygium var vanligare bland män, vilket överrensstämmer med tidigare studier. Förekomsten av pterygium och katarakt ökade med stigande ålder. Placeringen av pterygium och pinguecula var i mycket högre utsträckning nasal, 79,5 % respektive 74,3 %, än temporal, 6,2 % respektive 18,9 %. Slutsats: Studien visade på att förekomsten av UV-relaterade förändringar i ögats främre segment i Nicaragua var högre för pterygium, lägre för pinguecula respektive likvärdigt för katarakt jämfört med tidigare studier i övriga delar av världen.

Syfte: Syftet med denna studie var att ta reda på hur mycket tre sorters endagslinser dehydrerar in vivo under en dags bärande samt att utvärdera om det finns något samband mellan dehydrering och upplevd komfort.   Metoder: Tolv testdeltagare fick under tre dagar bära tre olika sorters endagslinser, en silikonhydrogellins (1 Day Acuvue TruEye) och två hydrogellinser (BioMedics 1Day, Dailies AquaComfort Plus). Kontaktlinserna vägdes före och efter ca 6 timmars bärtid, för att se om det fanns någon skillnad. Förändringen i vikt ansågs bero på förlust av vattenmassa, dvs.dehydrering. Viktminskningen för varje lins jämfördes sedan med resultaten från en komfortenkät där testdeltagarna fick graderade den upplevda komforten med vardera linssort.   Resultat: Alla tre linssorterna i studien uppvisade en statistiskt signifikant viktminskning (P < 0,05). De högvätskehaltiga linserna (Dailies) förlorade minst i vikt, medan silikonhydrogellinserna (Acuvue TruEye) uppvisade den största procentuella viktminskningen. Mellan två av linssorterna (Dailies och Acuvue TruEye) fanns en signifikant skillnad i viktförändring. Graderingen av linskomforten visade ingen skillnad mellan de tre linssorterna och inget samband kunde hittas mellan dehydrering och subjektiv komfort.   Slutsats: De tre kontaktlinserna i studien visade en statistiskt signifikant viktminskning, men inget samband kunde hittas mellan dehydrering och subjektiv komfort då resultaten inte ansågs vara tillförlitliga.

Syfte: Syftet med denna studie var att värdera användningen av lågkontrast-optotyper, jämfört med traditionella högkontrast-optotyper, vid subjektiv refraktionering hos individer med åldersrelaterad makuladegeneration. Samt att undersöka om detta ger ett mer exakt refraktionsvärde och därmed bättre syn. Metod: Subjektiv refraktion utfördes mot hög (100 %) och låg (10 eller 25 %) kontrast hos 15 patienter med åldersrelaterad makuladegeneration. Ett objektivt värde i form av ett autorefraktorvärde eller habituell korrektion användes som utgångsläge. Bracketing-teknik, specialbeställda flipprar från Multilens, provbåge, provglas och 3 olika starka korscylindrar (±0,25 DC, ±0,50 DC och ±1,00 DC) användes till refraktionen. Visus mättes i fyra olika kombinationer: korrektionen man fann vid högkontrast-refraktionen mättes mot hög och låg kontrast; och korrektionen man fann vid lågkontrast-refraktionen mättes mot hög och låg kontrast. Resultat: Vektors analys användes för att analysera skillnaderna i refraktionsvärden mellan hög och låg kontrast. T-test visar att det inte finns någon statistiskt signifikant skillnad (p > 0,05) i refraktion mellan de olika kontrasterna. Analys av visusvärden visar att det blir en statistiskt signifikant förbättring (p < 0,05) när visus mäts mot hög i stället för låg kontrast. Dock fann man ingen statistiskt sigifikant skillnad (p > 0,05) då visus mättes mot optotyper med hög/låg kontrast med lågkontrast-refraktionen jämfört med högkontrast-refraktionen. Slutsats: Subjektiv refraktion mot optotyper med låg kontrast kan hos vissa individer med åldersrelaterad makuladegeneration ge något bättre visus. Dock var inte förbättringen av klinisk signifikans och därför ger inte resultaten i denna studie något stöd för att det skulle vara användbart att inkludera lågkontrast-refraktion hos alla individer med AMD.

Behörighetsutredning tillsattes år 2009 för att ta reda på huruvida legitimerade svenska op-tiker med kontaktlinsbehörighet bör få använda diagnostika eller ej. Ett godkännande skulle innebära utökade arbetsuppgifter och större ansvar. Syftet med denna studie var att ta reda på hur svenska optiker ställer sig till en eventuell lagändring där diagnostika godkänns som hjälpmedel i det kliniska arbetet. Även viljan att vidareutbildas för att få behörigheten utreds. Enkäter i pappersform skickades ut till optiker i Sveriges alla 21 län. Det som tillfrågades var bland annat inställning till diagnostiska droppar som hjälpmedel, inställning till vidare-utbildning, kön, ålder, kedjetillhörighet, antal år i branschen samt antal år som kontaktlins-behörig. 53 personer deltog i undersökningen, varav 30 kvinnor och 23 män. 64 % av alla frågade ställer sig positivt till förslaget. Män visar sig vara mer positiva än kvinnor. Vad gäller vil-jan att vidareutbildas valde de allra flesta alternativet "inte nu" då frågan ställdes. De allra flesta legitimerade optiker med kontaktlinsbehörighet är positivt inställda till an-vändande av diagnostiska droppar. I framtiden bör man utreda hur inställningen är då dia-gnostiska droppar får användas.

Bakgrund: Symptom vid torra ögon kan vara en känsla av torrhet, irritation, okomfort, främmande kropps känsla och ökad produktion av tårar. Torrhetskänslan varierar under dagen men är mest påtaglig framåt kvällen. 3 av 4 som upplever symptom för torra ögon har ett tunnare lipidskikt. Diagnostisering av normala, måttligt torra och torra ögon kan dels göras med hjälp av en symtomenkät t.ex. TERTC-DEQ. Syfte: Att undersöka om lipidskiktet förändras i tjocklek från förmiddag jämfört med eftermiddag under samma dag. Metod: I studien deltog 6 män och 21 kvinnor med en medelålder på 23.3 ± 2.1 år. Mätning av lipidskiktet utfördes en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen under samma dag. Gradering av lipidskiktet utfördes med hjälp av instrumentet Tearscope-plus. Försökspersonerna fick även svara på enkäten TERTC-DEQ. Resultat: På förmiddagen hade 55% av försökspersonerna lipidskikt wave pattern typ (3). Medelvärdet av typ på förmiddagen, var 2.7. På eftermiddagen låg lipidskiktet jämnt fördelat över wave pattern typ (3) med 40.7% och closed meshwork typ (2) med 40.7%. Medelvärdet av typ på eftermiddagen, var 2.4. Medelvärdet hade förändrats 0.3 mellan förmiddag och eftermiddag, från ett tjockare till ett tunnare skikt. Vid sammanställning TERTC-DEQ upplevde 74.1% normala ögon och 25.9% måttligt torra ögon. Slutsats: Resultatet av studien visar att det sker en förändring av lipidskikts tjockleken från förmiddag jämfört med eftermiddag. Lipidskiktet är tjockare på förmiddagen jämfört med eftermiddagen. Att lipidskiktet förändras kan ha resulterat i att torrhetskänslan i ögonen kan blir mer påtaglig framåt kvällen.

The dark focus is a resting state of accommodation, which occurs when there are not enough stimuli for the eye to focus on. This means that the eye becomes more myopic and some people notice a blur for example at night time, more known as night myopia. In this study the dark focus in Swedish myopes is measured and any difference between early and late onset myopes is investigated. Method: The dominant eye of 56 myopes was first measured with static retinoscopy, using a distant target, and then with near retinoscopy, with the retinoscope beam as the target. The full working distance of 2.00 D was subtracted in both methods and the values were compared. The difference, if any, was the dark focus. Results: The mean value of dark focus was 0.53 D ± 0.26 for the entire group. The mean value for early onset myopes was 0.56 D ± 0.29 and for late onset myopes the mean value was 0.47 D ± 0.21. This showed no significant difference (p-value = 0.18). No significant correlation between amount of refractive error and dark focus was found. Conclusion: The Swedish myopes in this study have a smaller mean value of dark focus than mean values found in other studies using the same technique and the previous findings that early and late onset myopes differ in mean values of dark focus is not applied to this study.

Introduktion: Binokulär korscylinder (BKC) är ett sätt att mäta den ackommodativa responsen på nära håll, dvs hur mycket patienten över – eller underackommoderar till ett visst avstånd. BKC har dock visats gevarierande resultat hos icke-presbyoper eftersom de har större förmåga att ackommodera än presbyoper. Testet kan emellertid utföras på två olika sätt, låg BKC och hög BKC, där hög BKC som försöker kontrollera ackommodationen torde lämpa sig bättre för yngre personer. Syfte: Att på icke-presbyoper mäta den ackommodativa responsen med de två BKC-metoderna, låg och hög BKC, och se om någon skillnad i resultat gick att fastställa. Vidare var att undersöka om möjligtvis något tillvägagångssätt är att föredra på yngre personer. Metod: De båda BKC-metoderna utfördes efter en subjektiv refraktion på monokulärt vis enligt dimmetoden med en avslutande binokulär avstämning. Låg BKC innebär att ett korsmönster observeras med endastavståndskorrektion och korscylindrar. Vid hög BKC adderas extra plus till avståndskorrektionen och korscylindrar fälls för. Mätningarna utfördes vid ackommodationsstimuli 2,50 D, vilket motsvarar ettavstånd på 40 cm. Resultat: Totalt undersöktes 42 personer, varav nio fick uteslutas pga att de inte uppfyllde urvalskriterierna. Resultaten visade att med hög BKC erhölls ett högre värde, dvs större underackommodation, hos alla utom en. Medelvärdet för den underackommodation som uppmättes med hög BKC var +0,80 D och med låg BKC-metod +0,34 D. Medelvärdet för differensen mellan hög- och låg BKC-metod var +0,45 D. Diskussion: Vid mätning av den ackommodativa responsen med låg och hög BKC-metod på samma patient så fås en större underackommodation med hög BKC. Troligtvis pga att den metoden till viss del relaxerar ackommodationen. Då icke-presbyoper har förmåga att ändra sin ackommodation så är BKC ett svårt test att utföra på dem. Hög BKC verkar emellertid ge säkrare svar från patienten och bör med fördel kunna användas på yngre personer.