<p>Introduktion: Binokulär korscylinder (BKC) är ett sätt att mäta den ackommodativa responsen på nära håll, dvs hur mycket patienten över – eller underackommoderar till ett visst avstånd. BKC har dock visats gevarierande resultat hos icke-presbyoper eftersom de har större förmåga att ackommodera än presbyoper. Testet kan emellertid utföras på två olika sätt, låg BKC och hög BKC, där hög BKC som försöker kontrollera ackommodationen torde lämpa sig bättre för yngre personer.</p><p>Syfte: Att på icke-presbyoper mäta den ackommodativa responsen med de två BKC-metoderna, låg och hög BKC, och se om någon skillnad i resultat gick att fastställa. Vidare var att undersöka om möjligtvis något tillvägagångssätt är att föredra på yngre personer.</p><p>Metod: De båda BKC-metoderna utfördes efter en subjektiv refraktion på monokulärt vis enligt dimmetoden med en avslutande binokulär avstämning. Låg BKC innebär att ett korsmönster observeras med endastavståndskorrektion och korscylindrar. Vid hög BKC adderas extra plus till avståndskorrektionen och korscylindrar fälls för. Mätningarna utfördes vid ackommodationsstimuli 2,50 D, vilket motsvarar ettavstånd på 40 cm.</p><p>Resultat: Totalt undersöktes 42 personer, varav nio fick uteslutas pga att de inte uppfyllde urvalskriterierna. Resultaten visade att med hög BKC erhölls ett högre värde, dvs större underackommodation, hos alla utom en. Medelvärdet för den underackommodation som uppmättes med hög BKC var +0,80 D och med låg BKC-metod +0,34 D. Medelvärdet för differensen mellan hög- och låg BKC-metod var +0,45 D.</p><p>Diskussion: Vid mätning av den ackommodativa responsen med låg och hög BKC-metod på samma patient så fås en större underackommodation med hög BKC. Troligtvis pga att den metoden till viss del relaxerar ackommodationen. Då icke-presbyoper har förmåga att ändra sin ackommodation så är BKC ett svårt test att utföra på dem. Hög BKC verkar emellertid ge säkrare svar från patienten och bör med fördel kunna användas på yngre personer.</p>

<p>Att endast mäta synskärpa i en vanlig synundersökning är oftast inte tillräckligt för att få en komplett bild på synfunktionen av en patient. Kontrastkänslighet är en viktig del i synen som ofta utelämnas ur dagens rutin undersökningar. Detta är i undersökarens ögon en viktig del av en synundersökning eftersom enbart synskärpa inte ger en helhetsbild på patientens synfunktion.</p><p>Syftet i denna studie var att se om ljusets frekvens påverkar vårt kontrastseende. I studien har undersökaren jämfört kontrastseende vid hög- och lågfrekvent belysning och försökt att ta reda på om dessa två förhållanden har en påverkan på patientens kontrastseende.</p><p>I studien mättes kontrastkänslighet i lågfrekvent (50 Hz) och högfrekvent belysning (25 000 – 70 000 Hz). Ljusinstallationen som användes var en egen design av undersökaren. Antal försökspersoner som inkluderades i studien var 33 med en medelålder av 63 år. Alla undersökningar utfördes med en dubbel blind princip, undersökaren hade ingen kunskap om vilket ljus som var hög – eller lågfrekvent.</p><p>I resultatet kom det fram att den allra största delen av provet fick ett betydligt högre testresultat under de lågfrekventa belysningsförhållandena. I några fall hittades ingen skillnad mellan de olika belysningsförhållandena och endast ett fåtal läste bättre vid högfrekvent belysning.</p><p>I dagens arbetsmiljö används allt oftare högfrekventbelysning eftersom det är flimmerfritt, men är det också bättre? Denna studie visar att lågfrekventbelysning ger bättre kontrast än högfrekvent belysning, det visar även att kontrastkänslighet minskar vid stigande ålder.</p>

<p><strong>Syfte: </strong>Syftet med studien var att ta reda på hur stor skillnad det gör för medelvärdet på det slutgiltiga intraokulära trycket (IOP) då det mäts en, två, tre eller sex gånger med en noncontact tonometer. Syftet var också att komma fram till vilket antal mätningar som borde vara det korrekta.</p><p><strong>Metod: </strong>Alla mätningar utfördes med hjälp av Topcons non-contact tonometer CT-80A. Mätningarna upprepades på båda ögonen till dess att sex korrekta värden hade mätts upp. Högerögat mättes alltid först. Alla försökspersoner i studien hade normala IOP-värden. IOP mättes på både höger och vänster öga på 60 försökspersoner i åldern 18-50 år.</p><p><strong>Resultat</strong>: Studien visar att medelvärdet för IOP sjunker ju fler mätningar som görs. Medelvärdena (± SD) för mätning 1, 1-2, 1-3 och 1-6 är 15,70 ± 2,81 mmHg, 15,37 ± 2,58 mmHg, 15,14 ± 2,41 mmHg respektive 14,78 ± 2,44 mmHg på högerögonen. Motsvarande värden är 14,43 ± 2,25 mmHg, 14,42 ± 2,15 mmHg, 14,38 ± 2,18 mmHg respektive 14,25 ± 2,21 mmHg på vänsterögonen. Skillnaden mellan medelvärdena är statistiskt signifikanta på högerögat men inte på vänsterögat. Det finns en minskning i IOP-värdet mellan första och andra mätningen på 4 mmHg eller mer, på sju högerögon och två vänsterögon. Vid jämförelse mellan ögonen är skillnaden statistiskt signifikant för den första mätningen och medelvärdet för mätning 1-2, men inte för medelvärdena för mätning 1-3 och 1-6. För att skillnaden mellan ögonen ska vara under 4 mmHg hos alla försökspersoner i studien krävs att minst tre mätningar inkluderas i medelvärdet.</p><p><p><strong>Slutsats: </strong>Eftersom det i vissa fall finns en stor sänkning i IOP mellan första och andra mätningen på högerögat, bör minst två mätningar göras i en screeningsituation. Uppmäts då ett IOP som är minst 3 mmHg lägre än gränsen för ett onormalt IOP så räcker det med dessa två. Är IOP närmare gränsen än så bör minst tre mätningar tas för att se om IOPvärdet förändras. Studien visar även att tre mätningar eliminerar de stora skillnader som uppmätts mellan ögonen hos försökspersonerna. Om första mätningen är mycket högre än övriga, eller om ett så korrekt värde som möjligt eftersträvas, så kan fyra mätningar tas och ett medelvärde beräknas på de tre sista.</p></p>

<p><strong>Bakgrund</strong>: Åldersrelaterad makuladegeneration (AMD) är den vanligaste orsaken till allvarlig synnedsättning hos den äldre delen av befolkningen i Europa, och övriga högutvecklade delar av världen. Sjukdomen finns i två olika former, en torr och en våt. De främsta riskfaktorerna för sjukdomen är åldern och hereditet, och dessa faktorer kan man inte påverka själv. Påverkbara riskfaktorer som diskuterats är bl.a. rökning, högt blodtryck, övervikt, kostsammansättning och exponering av UV-ljus. Av dessa faktorer är rökning den riskfaktor som är starkast sammankopplad med sjukdomen.</p><p><strong>Syfte: </strong>Studiens syfte är att med hjälp av litteratur ta reda på hur sambandet mellan rökning och AMD ser ut. Det som undersökts i de vetenskapliga studierna och som tas upp i det här arbetet är hur mycket risken att drabbas av AMD ökar för en rökare jämfört med en icke-rökare, samt om det hjälper att sluta röka för att minska denna risk.</p><p><strong>Metod: </strong>Arbetet har gjorts i form av en litteraturstudie. Vetenskapliga artiklar har sökts via sökmotorerna PubMed, Web of science och Google Scholar.</p><p><strong>Resultat: </strong>9 artiklar som presenterar resultatet från studier som gjorts på relationen mellan rökning och AMD har valts ut och presenteras i detta arbete.</p><p><strong>Slutsats: </strong>Flertalet av studierna pekar på att det finns ett samband mellan rökning och AMD.  Risken ökar med antalet cigaretter som rökts under livstiden. Den ökade risken för AMD verkar finnas kvar upp till 20 år efter att en rökare slutat röka. Detta är en anledning för en person som röker att sluta röka redan vid tidig ålder.</p>

<p><strong>Syfte:</strong> Att undersöka ifall ett ökat intag av antioxidanter via kost eller supplement kan förhindra uppkomst och progression av åldersrelaterad makuladegeneration, AMD.</p><p><strong>Metod:</strong> Granskning och sammanställning av publicerade forskningsresultat inom området.</p><p><strong>Resultat: </strong>Av 7 granskade studier visade 5 på en skyddande effekt mot uppkomst eller progression av AMD vid ett ökat intag av antioxidanter. Resterande 2 studier kunde inte finna något signifikant samband. Resultatet varierar för specifika antioxidativa ämnen i olika studier.</p><p><strong>Slutsats:</strong> Forskningen tyder på att ett ökat intag av antioxidanter, antingen via kosten eller supplement, skulle kunna förebygga och bromsa de skador som uppkommer vid AMD. Man bör dock ytterligare utreda eventuella negativa bieffekter vid höga doser av bland annat β-karoten och E-vitamin. Det behövs fler långtidsstudier för att fullt ut förstå samspelet mellan hur olika livsmedel och specifika antioxidanter tas upp och metaboliseras och hur dessa kan påverka uppkomst och progression av AMD.</p>

<p><strong>Syfte:</strong> Syftet med arbetet var att utvärdera effekten av ett års behandling med Lucentis hos patienter med exsudativ åldersrelaterad makuladegeneration (AMD) på ögonkliniken i Kalmar.</p><p><strong>Metod:</strong> Ett brev skickades till de 41 patienter som någon gång under 2008 eller januari 2009 hade fått minst en behandling med Lucentis på ögonkliniken i Kalmar. I brevet tillfrågades patienterna om uppgifter fick hämtas ur deras journaler. Följande data inhämtades från de 33 patienter som godkände detta: kön, ålder, visus (avstånd och nära) före behandlingens början, visus (avstånd och nära) omkring ett år efter första behandlingen samt antal erhållna injektioner. Dessutom efterfrågades den subjektiva upplevelsen av visus via telefonsamtal med patienterna.</p><p><strong>Resultat:</strong> Den genomsnittliga synskärpan före behandlingens början och ett år senare var i princip oförändrad både på avstånd och nära håll. Denna utvärdering visar därmed inte någon signifikant förändring av visus efter ett års behandling med Lucentis. Det noterades dock hög standardavvikelse, vilket pekar på stora individuella skillnader mellan patienterna. 65,6% (avstånd) och 59,4% (nära) av patienterna upplever att synskärpan är förbättrad eller den samma efter behandlingen med Lucentis.</p><p><strong>Slutsats:</strong> Utvärderingen visar inte någon signifikant förändring av visus efter ett års behandling med Lucentis på ögonkliniken i Kalmar. Eftersom visus hos patienter med AMD sjunker utan behandling, tyder detta på att Lucentisbehandlingen på ögonkliniken i Kalmar har effekt och fördröjer synnedsättningen. Behandlingen på ögonkliniken i Kalmar är dock inte lika effektiv som den har varit i studier med månatliga injektioner eller månatliga återbesök med OCT och visuskontroll inför beslut om ytterligare Lucentisinjektion ska ges.</p>

<p><strong>Introduktion:</strong> Synen är det viktigaste mediet genom vilket människan uppfattar omgivningen. Degenerativa processer som försämrar synen kan förbindas till ärftligt betingade eller degenerativa processer och mutationsfaktorer eller multifaktoriella degenerativa näthinnesjukdomar: retinitis pigmentosa, glaukom och åldersrelaterad makula degeneration. Forskarna har försökt förhindra utveckling av näthinnedegenerationen genom användning av stam- eller progenitorceller. Under differentiering och självförnyande processer utsöndrar dessa celler olika endogena tillväxtfaktorer: substanser som är aktiva vid cellens mognads- och reparationsprocesser. Att rädda och skydda celler från apoptos eller återskapa nya fotoreceptorer eller nervceller är forskarnas mål. Under de senaste 10 åren har man provat att ersätta förlorad syn med synproteser (biomimetisk utrustning).</p><p><strong>Syfte:</strong> Syftet med den här studien var att jämföra olika typer av terapier och beskrivna forskningsmetoder över stamcellsterapi vid diverse sjukliga tillstånd i ögat.</p><p><strong>Resultat:</strong> Stam- och progenitorceller kan skydda fotoreceptorer och nervceller från apoptos. De kan ha förmildrande effekt vid olika degenerativa tillstånd i ögat. Det finns fortfarande osäkerhet över möjligheten att transplanterade celler kan bilda tumörliknande strukturer. Det krävs mer forskning för att utesluta detta. I samodling med humana neurala progenitorceller (hNPC) var yttre nukleära lagret (ONL) mellan 10 % och 40 % tjockare, antalet fotoreceptorer som har överlevt signifikant större i båda testade grupper än vid kontrollen. Fotoreceptorers dödlighet har minskat med 30 % till över 50 % . Det är enormt svårt att kunna skapa från stamceller neuronceller som t.ex. Amakrina celler, bipolära celler och ganglionceller. Humana embryonala stamceller (hESC) differentierar bättre än vad musembryonala celler gjorde. Med synproteser som baseras på kvarstående näthinnemöjligheter har man kunnat återskapa en del av synen.</p><p><strong>Diskussion:</strong> Terapin med stamceller kan ha förmildrande effekter vid glaukomatösa förluster av ganglionceller. Närvaro av humana neurala progenitorceller (hNPC) minskar signifikant dödlighet hos fotoreceptorer och neuronceller men möjligheterna att återskapa redan förlorade näthinneceller är begränsade. Det finns fortfarande risk att transplanterade celler bildar tumörliknande strukturer i ögat. Plats och utvecklingsfas där transplantat hamnar spelar stor roll vid lyckad behandling. Det krävs mer forskning innan dessa terapier blir klinisk tillåtna.</p>

<p>Tårsubstitut används mycket bland linsbärare och personer med torra ögon. Detär vanligt nuförtiden att arbete i kontorsmiljö och vid datorer ger problem medtorra ögon, Computer vision syndrome (CVS), och att dessa personer dåanvänder tårsubstitut. Ofta står det i tårsubstitutens bipacksedel att de kan geproblem med dimsyn en stund efter applicering.Tidigare studier har visat att aberrationerna i ögat ökar vid applicering avtårsubstitut och möjligtvis är det anledningen till att dimsynen uppkommer.Syfte: Syftet med studien är att ta reda på hur mycket synkvaliteten påverkas avtvå olika tårsubstitut och hur lång tid den påverkas.Metod: Metoden innebar att närvisus och aberrationer mättes på 30 patienter (60ögon) först utan tårsubstitut. Sedan applicerades det första tårsubstitutet(Systane) i höger öga och ytterligare en mätning av närvisus och aberrationerutfördes. Därefter gjordes ytterligare 5 mätningar av aberrationerna, en var fjärdeminut. Samma sak utfördes sedan på vänster öga men då med Lacryvisc iställetför Systane.Resultat: Resultatet visade att med Systane försämrades visus hos 11 patienter.Aberrationerna ökade vid appliceringen av tårsubstitutet. Med Lacryvsicförsämrades visus hos 29 av patienterna. Abberrationerna ökade även där vidappliceringen.</p>

Att endast mäta synskärpa i en vanlig synundersökning är oftast inte tillräckligt för att få en komplett bild på synfunktionen av en patient. Kontrastkänslighet är en viktig del i synen som ofta utelämnas ur dagens rutin undersökningar. Detta är i undersökarens ögon en viktig del av en synundersökning eftersom enbart synskärpa inte ger en helhetsbild på patientens synfunktion. Syftet i denna studie var att se om ljusets frekvens påverkar vårt kontrastseende. I studien har undersökaren jämfört kontrastseende vid hög- och lågfrekvent belysning och försökt att ta reda på om dessa två förhållanden har en påverkan på patientens kontrastseende. I studien mättes kontrastkänslighet i lågfrekvent (50 Hz) och högfrekvent belysning (25 000 – 70 000 Hz). Ljusinstallationen som användes var en egen design av undersökaren. Antal försökspersoner som inkluderades i studien var 33 med en medelålder av 63 år. Alla undersökningar utfördes med en dubbel blind princip, undersökaren hade ingen kunskap om vilket ljus som var hög – eller lågfrekvent. I resultatet kom det fram att den allra största delen av provet fick ett betydligt högre testresultat under de lågfrekventa belysningsförhållandena. I några fall hittades ingen skillnad mellan de olika belysningsförhållandena och endast ett fåtal läste bättre vid högfrekvent belysning. I dagens arbetsmiljö används allt oftare högfrekventbelysning eftersom det är flimmerfritt, men är det också bättre? Denna studie visar att lågfrekventbelysning ger bättre kontrast än högfrekvent belysning, det visar även att kontrastkänslighet minskar vid stigande ålder.

Syfte: Syftet med studien var att ta reda på hur stor skillnad det gör för medelvärdet på det slutgiltiga intraokulära trycket (IOP) då det mäts en, två, tre eller sex gånger med en noncontact tonometer. Syftet var också att komma fram till vilket antal mätningar som borde vara det korrekta. Metod: Alla mätningar utfördes med hjälp av Topcons non-contact tonometer CT-80A. Mätningarna upprepades på båda ögonen till dess att sex korrekta värden hade mätts upp. Högerögat mättes alltid först. Alla försökspersoner i studien hade normala IOP-värden. IOP mättes på både höger och vänster öga på 60 försökspersoner i åldern 18-50 år. Resultat: Studien visar att medelvärdet för IOP sjunker ju fler mätningar som görs. Medelvärdena (± SD) för mätning 1, 1-2, 1-3 och 1-6 är 15,70 ± 2,81 mmHg, 15,37 ± 2,58 mmHg, 15,14 ± 2,41 mmHg respektive 14,78 ± 2,44 mmHg på högerögonen. Motsvarande värden är 14,43 ± 2,25 mmHg, 14,42 ± 2,15 mmHg, 14,38 ± 2,18 mmHg respektive 14,25 ± 2,21 mmHg på vänsterögonen. Skillnaden mellan medelvärdena är statistiskt signifikanta på högerögat men inte på vänsterögat. Det finns en minskning i IOP-värdet mellan första och andra mätningen på 4 mmHg eller mer, på sju högerögon och två vänsterögon. Vid jämförelse mellan ögonen är skillnaden statistiskt signifikant för den första mätningen och medelvärdet för mätning 1-2, men inte för medelvärdena för mätning 1-3 och 1-6. För att skillnaden mellan ögonen ska vara under 4 mmHg hos alla försökspersoner i studien krävs att minst tre mätningar inkluderas i medelvärdet. Slutsats: Eftersom det i vissa fall finns en stor sänkning i IOP mellan första och andra mätningen på högerögat, bör minst två mätningar göras i en screeningsituation. Uppmäts då ett IOP som är minst 3 mmHg lägre än gränsen för ett onormalt IOP så räcker det med dessa två. Är IOP närmare gränsen än så bör minst tre mätningar tas för att se om IOPvärdet förändras. Studien visar även att tre mätningar eliminerar de stora skillnader som uppmätts mellan ögonen hos försökspersonerna. Om första mätningen är mycket högre än övriga, eller om ett så korrekt värde som möjligt eftersträvas, så kan fyra mätningar tas och ett medelvärde beräknas på de tre sista.