Diabetes typ 2 är en kronisk sjukdom som ökar över hela världen. Orsakerna till diabetes kan relateras till livsstil. En litteraturöversikt gjordes där elva artiklar med kvalitativ design granskades och analyserades. Syftet var att beskriva upplevelser av att leva med diabetes mellitus typ 2. I resultatet framkom fyra kategorier: att känna rädsla inför framtiden, känslomässiga konsekvenser av att leva med diabetes typ 2, vikten av att ha tillräcklig kunskap och att må bättre genom förändrade kost- och motionsvanor. I de olika kategorierna beskrevs upplevelser av att diagnostiseras med diabetes mellitus typ 2 som en kamp mellan liv och död och som att de befann sig på en väg utan återvändo. När en person diagnostiserats med diabetes måste en rad livsstilsförändringar ske, bland annat så krävdes ofta förändringar av kost- och motionsvanor. Personerna upplevde sig ha tvivelaktig och ytlig kunskap om deras sjukdom, vilket tillsammans med livsstilsförändringarna genererade i en känsla av ensamhet. Slutsatsen är att om information ges utifrån personens behov skulle egenvården förbättras och ge en känsla av förståelse och välmående.

SAMMANFATTNING Bakgrund Arbetsplatser som bedriver hälso- och sjukvård är de verksamheter där flest arbetsskador och sjukdomar anmäls till följd av hot och våld. Sjuksköterskors arbetsmiljö påverkas av hot och våld då våldshandlingar sker i samband med det patientnära arbetet. Personcentrerad omvårdnad är en del av omvårdnaden som kan leda till vårdrelationer baserade på tillit och trygghet. Vårdrelationer kan skapa möjlighet för sjuksköterskor att få förståelse för patienters behov och resurser. Syfte Att beskriva hur hot och våld kan påverka sjuksköterskan i vårdrelationen med patienter inom hälso- och sjukvård. Metod Metoden som valdes var litteraturöversikt. Sökningar efter artiklar gjordes i databaserna PubMed, Medline och CINAHL. Resultatet baseras på 20 vetenskapliga artiklar som klassificerades, värderades och sammanställdes i en matris. Resultat Sjuksköterskor påverkades psykiskt och fysiskt av hot och våld. Konsekvenserna manifesterades genom att sjuksköterskor agerade utifrån ett undvikande beteende där försämrad kommunikation var ett återkommande problem. Strategier för att etablera och upprätthålla vårdrelationer med patienter visade sig vara sjuksköterskors förmåga att ge uttryck för lyhördhet och förståelse. Slutsats Kunskap kring hur vårdrelationen mellan sjuksköterskor och patienter kunde påverka förutsättningar för personcentrerad omvårdnad var nödvändig vid omvårdnad av hotfulla och våldsamma patienter. Otrygga arbetsplatser försämrade förutsättningarna för sjuksköterskor att erbjuda personcentrerad omvårdnad och vårdrelationer baserat på tillit och trygghet.

Bakgrund: Synsättet och kulturen behöver förändras inom vården för att evidens ska upprätthållas. Individen bör ses som samarbetspartners istället för patient, där det lämnas förutsättning för en personcentrerad vård. Syfte: Är att belysa patienternas upplevelser av god omvårdnad  i somatisk slutenvård. Metod: En kvalitativ studieintervju med patienter i södra Sverige. Ett strategiskt urval utfördes av sjuksköterskor i den patientnära vården. Urvalet bestod av tio patienter som skulle ha vårdats i två dygn, med erfarenhet av personcentrerad vård. Datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer och materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. En fenomenologisk ansats valdes. Resultat: Patienten behöver få möjlighet att inleda ett partnerskap med sjuksköterskan för att bli bekräftad i sitt lidande. Två Huvudkategorier identifierades, den första kategorin svarade an på vad som var viktigast i den omvårdnad de fått där bemötandet ansågs ha en stor betydelse för om omvårdnaden ska uppfattas som god. Den andra kategorin svarade an på vad som hade kunnat göras bättre där individanpassad miljö ansågs ha betydelse för omvårdnaden. Slutsats: Patienten behöver skapa en relation med sjuksköterskan för att patientens livsvärld ska framstå som tydlig för sjuksköterskan. Att inte bli sedd som patient gör att en otrygghet uppstår och den personcentrerade vården uteblir. Hälso- och sjukvården riskera härmed att bryta det ansvar som föreligger dem.  Sjuksköterskan och läkaren behöver därför bjuda in patienten till ett delat ansvarstagande för att inte riskera ett vårdlidande. Det anses därför viktigt att omvårdnaden som sjuksköterskan ger uppmärksammas ur ett vårdvetenskapligt perspektiv, för att upprätthålla evidensbaserat god vård inom den somatiska slutenvården.

Bakgrunden till denna c-uppsats är den utredning som resulterade i bland annat införandet av en nationell värdegrund för äldreomsorgen. Enligt denna ska äldreomsorgen bland annat vara personcentrerad. I verkligheten är den dock ofta mer uppgiftscentrerad. Genom att intervjua fem personer som har jobbat/jobbar på äldreboenden har jag undersökt vad som behövs för att äldrevården ska vara personcentrerad. Jag har fått veta vilka organisatoriska förutsättningar som finns för att vårdbiträden ska kunna ha ett personcentrerat arbetssätt samt vilka arbetsmetoder och förhållningssätt som kan göra vårdbiträdets arbete mer personcentrerat. Min teoretiska referensram har varit Nightingales omvårdnadsteori samt Orlandos teori om en reflektiv omvårdnadsprocess.     De organisatoriska förutsättningarna visade sig vara att hela arbetsgruppen strävar efter ett personcentrerat arbetssätt. I annat fall kan det vara svårt för det enskilda vårdbiträdet att göra det. Att chefen inte är motsträvig till ett sådant sätt att arbeta är även det en faktor som kan påverka hur personcentrerad vårdbiträdenas arbete är, men chefens åsikter verkar inte påverka lika mycket som kollegornas åsikter och arbetssätt. En tillräcklig personaltäthet är även det viktigt. När det gäller arbetsmetoder eller arbetssätt som främjar en personcentrerad äldrevård, kom jag fram till att ett mer flexibelt till skillnad från ett mer rutinfast arbetssätt är främjande. Att ha som rutin att varje vårdbiträde läser varje vårdtagares nedskrivna ”livshistoria” är en annan arbetsmetod som gör det lättare att personcentrera vården till varje individ. Ytterligare sätt är att använda sig av de nationella riktlinjerna som ett verktyg i sitt arbete, att man lär av varandra samt reflekterar över sitt eget arbetssätt och att man utnyttjar erbjuden extern hjälp. Attityder och förhållningssätt hos personalen, som kan främja en personcentrerad äldreomsorg visade sig vara att fokusera på människan bakom arbetsuppgiften och att prioritera vårdtagarens behov och önskningar före ens egna. Ett annat förhållningssätt som främjar en personcentrerad vård är att vårdbiträdet ser äldreboendet som vårdtagarens hem, inte enbart som sin arbetsplats.

Bakgrund: Personcentrerad omvårdnad (PCO) är när den vårdsökande personen är delaktig i sin vård och blir sedd som mer än sin sjukdom eller åkomma. Förhållningssättet PCO grundade sig först inom demensvården men har numera blivit ett förhållningssätt som de flesta vårdinstitutioner eftersträvar. För att uppnå den förbättrande vården som PCO kan medföra, behövs en välplanerad och tydlig implementeringsplan från ledningen. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att implementera ett personcentrerat arbetssätt på en slutenvårdsavdelning. Metod: En induktiv kvalitativ studie där elva intervjuer genomfördes. Därefter utfördes en innehållsanalys av åtta strategiskt utvalda intervjuer. Resultat: Det finns förhoppningar hos deltagarna att implementeringen ska leda till en bättre och säkrare vård, men också farhågor om rädsla för förändring bland vårdpersonalen samt en ökad arbetsbelastning. Att arbeta personcentrerat upplevs av deltagarna kommer ställa högre krav på vårdteamet, framför allt sjuksköterskorna, när det gälller tid, kunskap och kommunikation. Slutsats: För att kunna ge vårdsökande personen den bästa vården, behövs det engagerad och kompetent personal som har stöd och förståelse från ledningen. Trots de hinder som tycks finnas så lever en positiv anda bland sjuksköterskorna om implementeringen av PCO. Förhoppningarna är att ett personcentrerat arbetssätt bland annat ska öka delaktigheten som kan leda till kortare vårdtider samt minskar risken för återbesök tätt efter vårdtiden. Det i slutändan ger en bättre vård i helhet för den enskilda vårdsökande personen. / Background: Person-centred care (PCC) is when the person seeking care get’s involved in their care and are seen as more then their illness or ailment. PCC as a concept began in dementia care, but is now the approach that most healthcare institutions strive after. To achieve the improved care that PCC can bring, there is need for a well- planned and clear implementation plan from the management. Aim: To describe the nursing staffs experience of implementing person-centred care as a work procedure in inpatient care. Method: An inductive qualitative study where eleven interviews was completed. Eight interviews were strategically chosen and a content analysis was carried out. Result: There is hope among the participants that implementation will bring a better and safer care, but also concerns about fear of change among the healthcare staff and increased workloads. Participants experience that PCC will place higher demans on the healthcare staff, especially nurses, regarding time, knowledge and communication skills. Conclusion: To provide the best care, there has to be dedicated and competent staff who also have the support and understanding from the management. Despite the obstacles that seem to exist, there is a positive spirit among the nurses in relation to the implementation of person-centred care.  There is hope that person-centred care, among other things, will increase participation that could lead to shorter hospital stays and risk of needing to seek care again short after being discharged from the hospital. Ultimately it provides a better care in the whole for the individual person seeking care.

Bakgrund: Fetma är ett tillstånd som berör människor över hela världen. Många personer med fetma upplever en dålig livskvalitet vilket vidare bidrar till att försämra deras hälsa. Livskvalitet som begrepp innefattar bland annat individens subjektiva upplevelse utifrån fysiska, psykiska och samhälleliga dimensioner. Obesitaskirurgi blir aktuellt när alla andra möjliga försök till viktminskning gett magra resultat. Syfte: Syftet med studien var att belysa livskvaliteten för personer med fetma under en period upp till sju år efter genomgången obesitaskirurgi. Metod: En litteraturstudie, baserad på åtta vetenskapliga artiklar med kvalitativ design utfördes, där en manifest innehållsanalys med latenta drag låg till grund för att analysera artiklarnas resultatdelar. Graneheim och Lundmans beskrivning av innehållsanalys användes som underlag. Resultat: Resultatet visade att under det första året efter operationen upplevde deltagarna att deras livskvalitet var försämrad, på grund av bland annat oönskade konsekvenser i form av långvariga följdsjukdomar, smärta, kräkningar och diarréer. Vidare uttryckte flera deltagare att det tog tid att anpassa sig till den nya kroppen och det nya jaget. Motstridiga känslor och funderingar nådde ytan, vilket ledde till att många av deltagarna utvecklade strategier i ett försök att anpassa sig till den aktuella situationen. Det sociala livet hade påverkats både positivt, som negativt. En del upplevde socialt utanförskap på grund av skamkänslor över den egna kroppen, vilket vidare härledde till att de kände sig utsatta och som mål för observationer och fördomar. För andra gav operationen mer energi och ork till att delta i sociala aktiviteter; något som resulterade i en starkare social samhörighet. Slutsats: Livskvaliteten kan bli påverkad utifrån psykiska, fysiska och sociala aspekter, beroende av den individ som berörs. Utifrån studiens resultat kan sjuksköterskan få en djupare insikt om hur livskvaliteten kan påverkas hos den individ som genomgått obesitaskirurgi. Personcentrerad omvårdnad med hämtad inspiration från livsvärldsperspektivet är en bra metod när det kommer till att möta personen i dennes livsvärld.

Introduktion: Kärnan i hälso- och sjukvården är mötet mellan vårdpersonal och patient. Vid dessa möten kan vårdbehov identifieras och eventuella beslut om behandling eller rehabilitering tas. För att få en effektiv kommunikation av hälsoinformation mellan sjukvårdspersonal används ofta överlämningsrapport. Inom vården är informationsöverföringen och kommunikationen ett riskområde. Både vid informationsöverföring från vårdpersonal till patient och vårdpersonalen emellan. Risker för patienten kan vara att denne inte får tillräckligt mycket information eller att det uppstår missförstånd. Syfte: Syftet med föreliggande litteraturstudien är att beskriva patienters upplevelser vid bedside rapportering. Metod: En litteratursökning gjordes i PubMed, CINAHL och PsycINFO. Totalt nio kvalitativa studier granskades, analyserades och sammanställdes. Resultat: I resultatet synliggjordes två huvudkategorier, dessa var: Att vara betydelsefull i mötet med vårdpersonalen och Upplevelser av olika hinder och svårigheter vid bedside rapportering. Varje huvudkategori innehåller tre underkategorier vardera. Diskussion: Resultatet diskuterades utifrån relevant forskning och Joyce Travelbees omvårdnadsteori om mellanmänskliga aspekter. Slutsats: Kommunikation är en viktig del i hur patienter upplever sin vård och bör anpassas efter varje enskild individ.

Bakgrund: Psykisk ohälsa är vanligt förekommande i befolkningen och det förekommer ofta en samsjuklighet av somatisk ohälsa och sjukdom. Vården är uppdelad i somatisk och psykiatrisk vård och är inriktad mot funktion och sjukdom. Sjuksköterskeprogrammen innehåller endast en liten del psykiatrisk omvårdnad och ohälsa. Syfte: Att belysa sjuksköterskors erfarenheter att vårda patienter med psykisk ohälsa inom somatisk sjukvård. Metod: Empirisk studie med kvalitativ ansats. Tre sjuksköterskor intervjuades i en fokusgruppsintervju och fyra sjuksköterskor intervjuades individuellt. Data analyserades med hjälp av innehållsanalys. Resultat: Studien resulterade i tre huvudområden/kategorier: Samverkan, Patienten i centrum och Kunskap. Gemensamma erfarenheter, kunskap och utbildningsbakgrund beskrevs som viktiga faktorer för erfarenheterna av att vårda patienter med psykisk ohälsa. Att veta vart man kan vända sig med frågor men även hänvisa patienter vid utskrivning gav trygghet till sjuksköterskorna. Slutsats: Sjuksköterskor inom somatisk sjukvård kan uppleva att det finns svårigheter att vårda patienter med psykisk ohälsa. Det finns behov av mer kunskap och utbildning kring psykisk ohälsa samt samverkan mellan sjuksköterskor gör att sjuksköterskan känner sig tryggare i sin roll. Personcentrerad vård bör eftersträvas för att tillgodose patientens alla omvårdnadsbehov. Klinisk betydelse: Specialistsjuksköterskan i psykiatrisk vård kan erbjuda utbildning och omvårdnadshandledning till sjuksköterskor i somatisk vård. Planering och utveckling av samarbete och överrapporteringsrutiner mellan psykiatrisk och somatisk vård.

Bakgrund: Stroke är den tredje största dödsorsaken i Sverige och det är omkring 30 000 svenskar som drabbas varje år. Patienter som drabbats av stroke är den sjukdomsgrupp som tar upp flest vårdplatser på sjukhus, då många av patienterna är i stort behov av omvårdnad och rehabilitering under en längre tid. Stroke kan ha stora konsekvenser på patientens livssituation men även påverka anhöriga. Den personcentrerade omvårdnaden kan hjälpa till med förbättring av hälsan, förbättra återhämtning av rörelsefunktioner och skapa kortare sjukhusvistelser. Personcentrad omvårdnad är en av sjuksköterskans kärnkompetenser och innebär i stora drag att sjuksköterskan inte ska se patienten som sin sjukdom utan se alla patienter som individer med unika behov. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans upplevelser av att ge personcentrerad omvårdnad till patienter som drabbats av stroke. Metod: Studien är empirisk och har en kvalitativ design med intervjuer. Ett strategiskt urval med fem sjuksköterskor som arbetar med patienter som drabbats av stroke deltog i studien. De transkriberade intervjuerna analyserades med en manifest innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskans upplevelse av att ge personcentrerad omvårdnad till patienter som drabbats av stroke omfattar flera centrala områden. Analysen ledde fram till tre kategorier och sex underkategorier. Kategorierna visade att det är viktigt att involvera patienterna, vara medveten om sjuksköterskans perspektiv och se till de organisatoriska förutsättningarna för personcentrerad omvårdnad. Slutsats: Sjuksköterskorna hade generellt en positiv inställning till personcentrerad omvårdnad och ansåg att det kunde förbättra kvaliteten av vården. De ansåg att vårdtiderna kunde förkortas och att arbetstiden kan användas effektivare med personcentrerad omvårdnad. Sjuksköterskorna upplevde att patientens delaktighet är en viktig del av vården och att patienter ska ha möjlighet att vara mer delaktiga i sin vård. Däremot var sjuksköterskorna skeptiska till om det var möjligt att införa personcentrerad omvårdnad så som vården ser ut idag.

AbstraktBakgrund: Ambulanssjukvården som arbete och yrke har utvecklats de senaste årtiondena, från att enbart haft krav på att köra ambulans utan sjukvårdsutbildning till att idag vara bemannad med specialiserade ambulanssjuksköterskor. Med hjälp av en korrekt första bedömning kan patienter hänvisas till rätt vårdnivå. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva patienter som inte medföljer ambulans utifrån ambulanssjuksköterskans bedömning av sökorsak eller symtom, SOS prioritet, ålder samt variation över dygnet.Metod: En retroperspektiv journalgranskning med en kvantitativ ansats vilken 120 journaler inkluderades. Resultat: Svårigheten som SOS operatören står inför är att under tidspress göra en adekvat bedömning av sökorsak och brådskandegrad. Resultatet visar på 91 % av ambulansuppdragen, där patienter som inte medföljde ambulans, visade att SOS har prioriterat utkörning med prioritet 1 och 2. Det var en jämn fördelning mellan åldrarna, men två åldergrupper som lämnades hemma mer frekvent var mellan åldrarna 0-9 år och 60-69 år. Tidpunkten på dygnet var jämn spridning, men visade viss ökning mellan kl 18-21 och kl 21-00. Det ambulanssjuksköterskan klassade in som vanligast sökorsak var övrigt, då det inte finns någon annan sökorsak som anses lämplig. De andra större grupperna som lämnades i hemmet var sökorsaken bröstsmärta/bröstkorgsmärta, feber och andningsbesvär/dyspne/andnöd. Slutsats: Det visar på vikten av att SOS operatörens bedömning kompletteras med en bedömning av en sjuksköterska som har möjlighet att se patienten och mäta vitalparametrar. Samtidigt som patienten behöver bli bekräftad i sin upplevelse av sin akuta sjukdom. Ambulanssjuksköterskan besitter en kompetens och är en viktig resurs i vårdkedjan för att lotsa patienten till rätt vårdnivå.