Bakgrund Hjärtat är livsviktigt för den kroppsliga funktionen och ansvarar för syresättning till alla kroppens organ. När ett plötsligt hjärtstopp inträffar slutar hjärtats pumpförmåga att fungera och blodtillförseln till kroppen och hjärnan avtar. Vid ett hjärtstopp skall sjuksköterskan påbörja hjärt- och lungräddning, initiera defibrillering samt kontakta akutteam. Allt detta skall ske inom ett fåtal minuter för att öka överlevnadschanserna för patienten. Sjuksköterskan skall även finnas som stöd till anhöriga om de närvarar under en sådan situation. Det påvisas dock en bristfällighet gällande sjuksköterskans utförande av arbetsuppgifter vilket leder till intresse för det professionella ansvar som sjuksköterskan har vid det akuta omhändertagandet av patienter som drabbats av hjärtstopp på sjukhus. Syfte Syftet var att beskriva sjuksköterskans professionella ansvar vid det akuta omhändertagandet av patienter med hjärtstopp på sjukhus. Metod Den metod som valts är en icke-systematisk litteraturöversikt. De 18 inkluderade artiklar som använts har antingen varit av kvalitativ eller kvantitativ ansats och har analyserats genom en integrerad analys. De inkluderade studierna återfanns i databaserna CINAHL och PubMed. Resultat De granskade vetenskapliga artiklarna i resultatet framhäver brister gällande sjuksköterskans utförande av arbetsuppgifter. Litteraturöversikten påvisade att det föreligger ett tillkortakommande hos sjuksköterskan gällande utförandet av arbetsuppgifter då en osäkerhet och rädsla kunde beskådas i samband med behandlingsåtgärder vid ett inträffat hjärtstopp. I studierna framkommer det även en bristande händelseregistrering samt en farhåga att kontakta akutteamet. Slutsats Åtskilliga brister råder i sjuksköterskans agerande vid hjärtstopp som sker på sjukhus. Dokumentering är bristfällig, en rädsla förekommer för att kontakta akutteam samt en bävan för att använda defibrillatorn föreligger. Konklusionen av denna litteraturöversikt är att sjuksköterskan ständigt är i behov av utbildning för att upprätthålla sin kompetens. Kontinuerligt lärande kommer även leda till en högre självsäkerhet hos sjuksköterskan, vilket resulterar i en mer patientsäker vård.

SAMMANFATTNING Bakgrund Patienter sover allmänt sämre när de vårdas inom slutenvård. Sömnbrist kan leda till förlängt sjukdomstillstånd som därmed kan leda till förlängda vårdtider. Sjuksköterskans roll är att identifiera problem, risker och resurser för att planera omvårdnadsarbetet. Tillit mellan vårdgivare och vårdtagare bidrar till en ökad känsla av trygghet och förmåga att somna. Att främja nattsömn hos patienter inom slutenvård är sjuksköterskans professionella ansvar. Syfte Syftet var att belysa hindrande faktorer som påverkar patienters nattsömn inom slutenvård. Metod En allmän litteraturöversikt genomfördes. Datainsamling genomfördes i form av en artikelsökning i databaserna PubMed och CINAHL. En databearbetning och analys utfördes på 15 vetenskapliga artiklar. En innehållsanalys tillämpades för att kategorisera faktorer som stör nattsömn hos patienter inom slutenvård. Resultat Under analysen identifierades många faktorer som störde nattsömnen för inneliggande patienter. Dessa faktorer presenterades under två huvudkategorier som vardera delades in i två subkategorier. Ena huvudkategorin var individuella faktorer, som delades in i subkategorierna emotionella faktorer och fysiska faktorer. Den andra huvudkategorin var miljöfaktorer, som delades in i fysisk miljö och omvårdnad som en hindrande faktor. Två av huvudfynden var att det brast i sjuksköterskans professionella bedömningsfärdigheter för att skatta patienters sömn och att omvårdnadsåtgärder ofta var en faktor som påverkade nattsömnen negativt. Slutsats Slutsatsen var att det fanns en hel del faktorer som påverkade inneliggande patienters nattsömn. Många faktorer var risker till bidragandet av sömnbrist, som därav kunde påverka hälsan och välbefinnandet. Främjandet av god nattsömn var sjuksköterskans professionella ansvar, trots det prioriterades inte sömn för patienter inom slutenvård.

Bakgrund Palliativ vård har som syfte att lindra lidande och främja livskvalitet hos patienten. Men den palliativa vårdens fokus ligger inte endast på patienten utan också på stödet till de närstående. Stödet är viktigt då denna period i livet kan upplevas som traumatisk för de närstående, speciellt om de närstående inte hunnit förbereda sig. Detta kan leda till otrygghet och förvärra de närståendes psykiska mående. Syfte Syftet med studien var att beskriva närståendes upplevelser och behov av stöd vid palliativ vård. Metod En litteraturöversikt genomfördes där aktuella kvalitativa och kvantitativa vetenskapliga forskningsartiklar granskades, bearbetades och analyserades. Resultat Litteraturöversiktens resultat visade tydligt på att de närstående inom palliativ vård är i behov tydlig och konkret information från sjuksköterskan där närstående önskar få utbyta kunskap tillsammans med sjuksköterskan. De närstående är även i behov av emotionellt stöd. Att få delta i olika stödgrupper var också en typ av stöd där både sjuksköterskan och andra människor i lika situationer var av betydelse för de närstående. Slutsats Närstående har ett stort behov av stöd från sjuksköterskan samt sjukvården generellt. Det är viktigt att sjuksköterskan informerar närstående samt förbereder dem inför den vårdande rollen, annars resulterar detta i att närstående känner sig otrygga i situationen. De närstående är i behov av mycket emotionellt stöd. Här spelar sjuksköterskans personliga egenskaper roll som kan påverka de närståendes upplevelser av stöd och information.

Bakgrund Årligen drabbas drygt 30 miljoner människor världen över av sepsis, vilket även är den ledande dödsorsaken på intensivvårdsavdelningar i flertalet länder. I Sverige drabbas årligen 40000 personers av sepsis. Sepsis är ett tidskritiskt tillstånd och kan leda till cirkulatorisk svikt, multiorgansvikt och död. Sjuksköterskan har en viktig roll vid omvårdnaden av patienter med sepsis och därför är det viktigt att belysa sjuksköterskans omvårdnadsinsatser samt det professionella ansvaret. Syfte Syftet med litteraturöversikten var att beskriva sjuksköterskans professionella ansvar vid omvårdnad av patienter med sepsis. Metod En begränsad litteraturöversikt genomfördes där aktuella kvalitativa och kvantitativa vetenskapliga forskningsartiklar granskades, bearbetades och analyserades. Resultat Resultat visade på att låg kompetens och låg följsamhet utifrån riktlinjerna för omvårdnad leder till underdiagnostiserade patienter, vilket i förlängningen leder till höga morbiditets- och mortalitetssiffror bland patienter med sepsis, svår sepsis och septisk chock. Tidig identifiering, adekvat behandling och tydlig kommunikation interprofessionellt är av högsta betydelse för att öka överlevnadschanserna för dessa patienter. Slutsats Trots tydliga riktlinjer för omvårdnad framkom det i resultatet att sjuksköterskans låga kompetens och låga följsamhet till riktlinjer inom omvårdnad av patienter med sepsis var en avgörande del i vårdresultatet. För att tillföra denna information till omvårdnadsprofessionen kan fortbildning vara ett förbättringsförslag. Sepsis är ett tidskritiskt tillstånd som bör lyftas inom sjukvården för att mortalitetssiffrorna ska sjunka.

Bakgrund Våld i nära relation är ett folkhälsoproblem. Våldet är en kränkning mot individens mänskliga rättigheter som kan medföra allvarliga skador både fysisk samt psykiskt. Det är sjuksköterskors professionella ansvar att vilja se och vilja veta för att kunna identifiera våldsutsatta kvinnor. En god vårdrelation skapas genom gemensam sårbarhet. Sjuksköterskors upplevelse av sårbarhet skapar tillit i mötet och leder till att kvinnors behov och önskningar om god vård uppfylls. Syfte Syftet var att belysa sjuksköterskors upplevelser och erfarenheter i mötet med kvinnor utsatta för våld i nära relationer. Metod Metod för studien var en litteraturöversikt. Artiklar samlades in från CINAHL samt PubMed. Integrerad dataanalys användes och artiklar kvalitetgranskades med hjälp av Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag. Sammanlagt inkluderades 17 stycken vetenskapliga originalartiklar. Forskningsetiska överväganden har tagits i beaktning. Resultat Övervägande hade sjuksköterskorna lika åsikter relaterat till hög arbetsbelastning, vårdtyngd, samt brist på utbildning och kunskap. Delade aspekter fanns relaterat till emotionell påverkan att möta samt omhänderta våldsutsatta kvinnor. Huvudfynden i denna litteraturöversikt skapade kategorierna: ”Sjuksköterskors upplevda brister i mötet med våldsutsatta kvinnor”, ”Sjuksköterskors förhållningssätt i mötet med våldsutsatta kvinnor” samt ”Sjuksköterskors känslor i mötet med våldsutsatta kvinnor”. Slutsats Sjuksköterskors upplevelse och erfarenheter kan bidra till utveckling av trygg vård som innefattar tillit och respekt. Utbildning om våld i nära relation skulle kunna leda till ökad medvetenhet samt ett gott förhållningssätt. Kunskap och god kompetens kan minska fördomar och attityder mot våldsutsatta kvinnor. Genom att göra sjuksköterskor delaktiga kan riktlinjer utformas efter upplevelser och erfarenheter. Detta kan öka förmågan att tillhandahålla ett respektfullt möte med kvinnor utsatta för våld i nära relation.

Bakgrund Under år 2013 beräknades sammanlagt 363 000 personer av Sveriges befolkning ha ett beroende av alkohol eller narkotika. Dessa personer utsätts för stigmatisering och undviker att berätta om sina problem eller söka vård på grund av rädsla och bristande tillit till vården. Tillit ses som en förutsättning för att sjuksköterskan ska kunna ge god omvårdnad. Det behövs därför kunskap om hur alkohol och narkotika påverkar människors beteende. Syfte Syftet var att belysa om tillit kan påverkas i mötet mellan sjuksköterska och patient med alkohol- eller narkotikaberoende. Metod Metoden som valdes var en litteraturöversikt. Databassökningar utfördes i PubMed, CINAHL och PsycINFO. Efter kvalitetsgranskning valdes 15 artiklar ut till resultatet som sedan sammanställdes i en matris. Datan analyserades genom en integrerad analysmetod. Resultat Resultatet visade att tillit kan påverkas i mötet mellan sjuksköterska och patient med beroende genom upplevelser av respekt och ödmjukhet, bristande förståelse och misstro, öppenhet och kommunikation, oro och rädsla, engagemang och ärlighet samt genom utbildning. Ett gott bemötande och god kommunikation sågs som en förutsättning för tillit. Slutsats Slutsatsen blev att tillit sågs som en central och grundläggande del i sjuksköterskans arbete. Patienter med beroende kan uppleva oro att inte få ett respektfullt bemötande eller bli trodd av sjuksköterskan. En misstro till vården kan då uppkomma. Utbildning visade sig öka medvetenheten om patienternas oro. Sjuksköterskor med högre utbildning och mer erfarenhet av arbete med patienter med beroende uppgav sig mer trygga i sitt arbete.

Bakgrund Opioidberoende är ett ökande problem världen över. Som behandling erbjuds personer med opioidberoende läkemedelsassisterad rehabilitering med Metadon eller Buprenorfin i kombination med psykosociala insatser. Behandlingen är i många fall livslång vilket innebär en lång vårdrelation med sjuksköterska som arbetar på mottagning för personer med opioidberoende. Genom personcentrerad omvårdnad kan sjuksköterskan bygga upp och bibehålla en god vårdrelation. För att vårda personer med personcentrerat förhållningsätt krävs olika arbetsmetoder och erfarenhet. Sjuksköterskans kompetensbeskrivning upplevs vara otillräcklig, vilket kan orsaka brister i sjuksköterskans professionella ansvar och således ge upphov till otillfredsställande omvårdnadskvalitet. Syfte Sjuksköterskors upplevelser av att bibehålla sitt professionella ansvar i en lång vårdrelation med personer med opioidberoende. Metod En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade intervjuer. Studien har en induktiv ansats där sex grundutbildade sjuksköterskor intervjuades. Resultat I denna studie har två kategorier uppstått. I kategorin God vårdrelation belyser sjuksköterskorna vikten av ett personcentrerat förhållningsätt för att upprätta och bibehålla en god vårdrelation. I kategorin Sjuksköterskans arbetssätt för att bibehålla professionellt ansvar i vårdrelationen framkom vikten av sjuksköterskans känslohantering och erfarenhet samt ett gott teamarbete. Slutsats Denna studie visar att vården för personer med opioidberoende är personcentrerad där sjuksköterskor i rollen som kontaktperson upprätthåller en vårdrelation vilket kan gynna och stötta personer under behandling. Den återkommande och långa kontakten ger upphov till att vårdrelationen blir personlig, vilket innebär ett stort ansvar hos sjuksköterskan för egen känslohantering och självrannsakan för att kunna upprätthålla professionalitet i vårdrelationen.

Bakgrund: Våld i nära relationer definieras som fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld utfört av en partner i en nära relation. Tretton kvinnor i Sverige dödas varje år av en man som de har eller tidigare har haft en relation med. Våldet är ett folkhälsoproblem som belastar samhället. Sjuksköterskans kunskap är viktig i mötet med våldsutsatta kvinnor för att identifiera våld i nära relationer då sjuksköterskor ofta utgör den första kontakten med sjukvården. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser och erfarenheter av att möta kvinnor som utsatts för våld i nära relationer.   Metod: Allmän litteraturöversikt med induktiv ansats. Databassökningar i PubMed och CINAHL. Femton artiklar kvalitetsgranskades enligt Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag och inkluderades i resultatet som analyserats med kvalitativ analysmetod. Resultat: Vårdmiljön och sjuksköterskans professionella ansvar har betydelse i mötet med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. I vårdmiljön upplever sjuksköterskorna tidsbrist, platsbrist och avsaknad av rutiner på arbetsplatsen. I sjuksköterskornas professionella ansvar behöver sjuksköterskorna hantera sina känslor i mötet med den våldsutsatta kvinnan, vara medveten om sina egna erfarenheter av att vara utsatt eller ha bevittnat våld i nära relationer, informera och stödja kvinnan samt hantera en upplevd kunskaps och utbildningsbrist.  Slutsats Vårdmiljön och sjuksköterskans professionella ansvar har betydelse i mötet med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Sjuksköterskorna upplever kunskapsbrist, tidsbrist och brist på privata utrymmen som försvårar omhändertagandet av våldsutsatta kvinnor. Sjuksköterskor behöver därför ytterligare utbildning inom ämnet våld i nära relationer och mer tid till mötet med dessa kvinnor.

Våld i nära relationer är ett internationellt problem i samhället. Våld i nära relationer innebär fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld utfört av en partner i en nära relation. Konsekvenserna för kvinnor som upplever våld i nära relationer kan leda till allvarliga skador, handikapp eller dödsfall. Det är vanligare att kvinnor blir utsatta för grövre våld än män och har därmed ett större behov av stöd och hjälp, främst från sjukvården. Sjuksköterskans kunskap är viktig då hen oftast är den första vårdgivaren som möter de våldsutsatta kvinnorna.

Syftet med föreliggande uppsats är att bidra med kunskap om hur rektorer ser på ett hållbart lärararbete. I fokus står rektorernas uppfattning om vad som är betydelsefullt för att förskollärarnas arbete ska bli hållbart samt förståelse kring vems ansvar förskollärarens arbetsmiljö är. De tre frågeställningarna som besvaras i studien är: Vad beskriver rektorer att det finns för hälsofrämjande faktorer inom förskolläraryrket? Vilket ansvar anser rektorer att de själva har för arbetsmiljön på förskolan? och vad beskriver rektorer att det finns för orsaker till förskollärares bristande hälsa inom förskolläraryrket? Dessa frågor är betydelsefulla för att kunna undersöka vad som behöver göras för att upprätthålla ett hållbart lärararbete samt vad rektorerna redan gör för förskollärarnas arbetsmiljö. För att undersöka rektorers perspektiv utgår studien från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv och en fenomenologisk inspirerad metod. För att fördjupa förståelsen för rektorers uppfattningar om vad hälsa och ohälsa innebär samt vad rektorerna har för ansvar för förskollärarnas arbetsmiljö, används teorier om hälsa och ansvar. Studiens empiriska material består av intervjuer med sex verksamma rektorer. I resultatet betonas att fenomenet hållbart lärararbete handlar om kollegialt samspel, förskollärarnas inställning till sin arbetssituation och möjligheten till autonomi. Rektorerna beskriver förskolläraryrket som ett bristyrke då det uppfattas ha låg status och är i behov av att bli mer attraktivt. Däribland föreslås att ökad lön, arbetsförmåner och nedkortad utbildning är gynnsamt för öka attraktiviteten. En nedkortad utbildning som anpassas skulle innebära att barnskötare blev klara med sin utbildning fortare och det i sig skulle kunna innebära att fler barnskötare väljer att vidareutbilda sig. Rektorerna anser sig ha ansvar för förskollärarnas arbetsmiljö men resultatet visar att de saknar ekonomiska och beslutsfattande befogenheter. Det gör det svårt för rektorerna att påverka förskollärarnas arbetsmiljö. Resultatet visar på engagerade rektorer som vill förbättra arbetsmiljön men deras handlingsförmåga påverkar hur de väljer att förändra den inre organisationen. Slutsatsen är att förskollärarnas arbetsmiljö har stora brister och är i behov av förändringar från högre instanser inom politiken.