Denna uppsats analyserar tal- och ljudboksadaption av en tryckt källtext som en form av intersemiotisk, intralingval översättning och jämför dess likheter med och skillnader från interlingval översättning, med ett särskilt fokus på grafisk och prosodisk rytm. Denna rytm – avgörande för den fysiska audiella uppfattningen av litteratur i skrift och tal – spelar en viktig roll i Virginia Woolfs fiktiva biografi Orlando, som med oortodox syntax och interpunktion gång på gång adderar friktion till berättelsens annars så blanka yta. Genom jämförelse mellan romanen i text och ljud, i originalets engelska och i översättning till svenska, analyseras en kort excerpt i detalj. Från en litteraturvetenskaplig, översättningsvetenskaplig och lingvistisk utgångspunkt visar uppsatsen på hur denna översättning mellan medier – liksom översättning i allmänhet –förändrar, lägger till och skapar nya lager av mening. Ur ett bredare perspektiv kan denna studie tjäna till att introducera ett nytt analysverktyg för det ständigt växande ljudboksmediet. / This essay analyzes talking book and audiobook adaptions of a printed source text as a type of intersemiotic, intralingual translation, examining its similarities with and differences to interlingual translation, with a particular focus on graphic and prosodic rhythm. This rhythm — integral to the physical, auditory perception of literature in text and audio — plays an important role in Virginia Woolf’s faux-biography Orlando, where unorthodox syntax and punctuation time and again add friction to the smooth surface of narration. Through comparison of text and audio of Orlando, in English as well as in translation into Swedish, a short excerpt is analyzed in detail. Building on a foundation of literary theory, translation theory and linguistics this essay indicates how audiobook adaption — much like translation in general — changes, adds to and creates new layers of meaning. At a broader level the study may serve to introduce a new tool for analysis of the ever-growing audiobook landscape.

I den här avhandlingen undersöks den grammatiska samtalskonstruktionen apokoinou i svenskt samtalsspråk. I kontrast till traditioner av normativ grammatik och teoretiska perspektiv på språk, där apokoinou och besläktade fenomen har exkluderats från grammatisk beskrivning eller blivit behandlade som produkter av olika typer av misstag, är apokoinou här re-specificerad som en i högsta grad funktionell grammatisk resurs och metod för att åstadkomma lokala kommunikativa projekt i samtal. Apokoinouyttranden definieras formellt som produkterna av en konstruktionsmetod där det finala segment i en möjligt avslutad syntaktisk enhet (pivån) är retro-konstruerad som det initiala segmentet i en efterföljande syntaktisk enhet. Utbyggnaden av pivån görs med en dubblering av en eller flera syntaktiska konstituenter från segmentet som föregår pivån samt med en prosodisk design som integrerar yttrandet i sin helhet. Ur ett strikt och normativt perspektiv på en avgränsad (skrift)mening som grundenhet medför denna dubblering att den finala fasen i hela yttrandet framstår som inkoherent med den initiala fasen. Apokoinouyttranden är dock inte inkoherenta för samtalsdeltagare, utan är en familj av metoder för att åstadkomma två handlingar efter varandra inom samma yttrande. Den andra handlingen kan skifta perspektiv på den lokala ämnesaspekten, bekräfta eller insistera på ett lokalt ämne eller handling, avsluta och avgränsa ett lokal projekt, samt återuppta oavslutade kommunikativa projekt efter mellanliggande aktiviteter. Dessa handlingar är alla mottagaranpassade lokala kommunikativa projekt i det avseendet att de är utformade att passa in i en vidare kommunikativ kontext samt att de ofta är interaktionellt åstadkomna inom och genom minimala handlingssekvenser. Dessa resultat har konsekvenser för grammatiskt teori. En av dessa konsekvenser är att grammatik måste uppfattas som villkor för dynamiska konstruktionsprocesser, inte endast som statiska och fixerade strukturer. En annan konsekvens är att grammatik organiseras lokalt snarare än på en maximalt generell nivå. Apokoinou bör också inkluderas i en svensk samtalsgrammatik som en av de grammatiska resurser som är tillgängliga för deltagare i samtal. / This thesis investigates apokoinou in Swedish talk-in-interaction. In contrast to the traditions of normative grammar and theoretically based approaches to language, where apokoinou and related phenomena have been excluded from grammatical description altogether or been treated as the products of various kinds of mistakes, apokoinou is here re-specified as a highly functional grammatical resource and method to accomplish local communicative projects in talk. Apokoinou utterances are formally defined as the products of a construction method, where a segment that is final in a first possibly complete syntactic segment (the pivot) is retro-constructed as initial in a following second syntactic segment. The extension of the pivot segment is made by way of a doubling of syntactic constituents from the pre-pivot segment and with a prosodic design that integrates the whole utterance. From a strict and normative sentence-perspective, this doubling renders the final phase of the whole utterance incoherent with the initial phase. However, apokoinou utterances are not incoherent for participants, but a family of methods to accomplish two consecutive actions within one utterance. The second action can change perspective on some local topical aspect, confirm or insist on some local topic or action, close and demarcate a local project, and resume turns or skip-connect to pending local communicative projects after interstitial activities. These are all recipient designed local communicative projects in the sense of being designed to fit within the ongoing wider communicative context and they are often interactionally achieved in and through minimal sequences. These results have implications for grammatical theory. Among these are that grammar must be seen as conditions on dynamic constructional processes, not only as static and fixed structures, and that grammar is organized on a local level rather than on a maximally general level. Apokoinou should also be included in a grammar of Swedish conversational language as one of the grammatical resources available for participants in Swedish talk.