Uppsatsens syfte var att belysa relationen mellan sjuksköterska och patient när sjuksköterskan var stressad. För att fördjupa oss i relationens betydelse har vi använt oss av Joyce Travelbees teori kring mellanmänskligheten. Uppsatsen är gjord som en systematisk litteraturstudie där sex artiklar analyserades. Vårt resultat visade att stress påverkade relationen negativt. Våra fynd visade att förmågan att skapa en relation minskade då både sjuksköterskan och patienten skapade en distans till varandra. Sjuksköterskans stress gjorde att hon ändrade sitt fokus i arbetet, patienten mötte då en uppgiftsorienterad sjuksköterska som inte tillgodosåg patientens emotionella behov i relationen. Både sjuksköterskans och patientens personlighet, i stress, visade sig ha betydelse för hur relationen utvecklades. Författarna ansåg att när relationen sattes åt sidan var det även av stor vikt att patientens åtsidosatta emotionella behov synliggjordes. Sjuksköterskan behövde också få förståelse och stöd för hennes stressiga situation, såsom till exempel utbildning i stresshantering. Vi ansåg att det skulle vara av intresse med fortsatta studier kring strategier för sjuksköterskan att hantera stress.

Sammanfattning Syftet med studien är att undersöka idrottares relation till sin coach och idrottares upplevda prestation, hos lagidrottare i ishockey och fotboll, samt att analysera dessa två variablers samband separat för kvinnor och män, då sambandet skulle kunna se olika ut beroende på kön. Frågeställning Finns det ett samband mellan lagidrottarnas relation till sin coach och lagidrottarnas upplevda prestation, hos kvinnor respektive män? Metod Undersökningen gjordes utifrån Vetenskapsrådets forskningsetiska regler. Enkäterna delades ut till sex lag inom idrotterna ishockey och fotboll, totalt 119 enkäter (N=119). Det var tre herrlag (n=61) och tre damlag (n=58). Damlagen var två fotbollslag, ett i Elitettan respektive ett i Division 1 samt ett ishockeylag i Riksserien. Herrlagen var alla ishockeylag varav två lag i HockeyEttan och ett lag i Division 2.  Det är en kvantitativ undersökning med hjälp av en enkät som är sammansatt av två olika instrument: Coach-Athlete Relationship Questionnaire (CART-Q, se Jowett &amp; Ntoumanis 2004, s.245) och Elite Athlete Self-Description Questionnaire (EASDQ, se Felton &amp; Jowett 2012, s.133). Instrumenten mäter idrottarens relation till sin coach och idrottarens upplevda prestation. Resultat Det fanns ett signifikant samband mellan frågorna som handlar om complementarity och den mentala prestationen för kvinnorna. Det fanns inga signifikanta samband mellan relationen (commitment, closeness och complementarity) och prestationen (Färdigheter, fysisk prestation, mentalt prestation och övergripande prestation) för männen.  Slutsats Sambandet mellan complementarity och den mentala prestationen för kvinnorna kan bero på att de har mer förståelse för känslor och ställer andra krav på relationen. Det fanns inget signifikant samband för männen mellan relationen och prestationen, detta kan bero på att det är fler dimensioner än bara relationen till coachen som spelar en viktig roll för prestationen. / <p>Ämneslärarprogrammet, Specialidrott</p>

Bakgrund: Personcentrering är en term som förekommer allt oftare inom vård och omvårdnad. Den beskriver en vård som organiseras med utgångspunkt från patientens individuella behov och har blivit synonymt med hög kvalitet inom vården. Personcentrerad vård har visat sig kunna leda till kortare vårdtider, tryggare patienter, ökad livskvalitet och färre medicinska komplikationer. I Sverige finns intentionen att införa mer personcentrering i vården. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva sjuksköterskors uppfattningar och erfarenheter av personcentrerad vård i olika vårdkontexter, samt att utföra en metodologisk granskning av den urvalsmetod som de valda artiklarna redovisade. Metod: En beskrivande litteraturstudie som baseras på nio artiklar, samtliga med kvalitativ design. Resultat: Sjuksköterskor från olika typer av sjukhusavdelningar, primärvård samt boenden för personer med demenssjukdom beskrev betydelsen av att se hela människan bakom patienten, att etablera en relation för att kunna individanpassa vården och att göra patienten delaktig i den egna vården. Majoriteten av de deltagande sjuksköterskorna hade erfarenheter av olika svårigheter med personcentrerad vård. Sex studier använde ändamålsenligt urval, två hade bekvämlighetsurval och en studie beskrev inte urvalsmetod utan benämnde att studie hade en pre/post-test/follow-up design. Slutsatser: Sjuksköterskors erfarenheter visade på likheter i uppfattningar och erfarenheter av personcentrerad vård oavsett vårdkontext. Personcentrerad vård är ett etiskt förhållningsätt och för att vården ska kunna bli personcentrerad måste hela hälso- och sjukvårdsorganisationen stödja personcentrerad vård.

Syfte: Studiens syfte är att studera relationen mellan revisorer och deras klienter och huruvida relationen kan definieras som proaktiv eller som reaktiv, och utifrån detta avgöra om typ av relation påverkar revisorns val av förhandlingstaktik när meningsskiljaktigheter mellan de båda parterna uppstår.   Metod: Studien tillämpar en kvalitativ metod där data samlats in via semistrukturerade intervjuer. Vid insamlandet har delar av intervjuguiden givits en kvantitativ karaktär för att tydliggöra revisorernas taktikval. Såväl analysen som presentationen av resultatet har skett uppdelat i två delar. Inledningsvis presenteras klassificeringen av relationen och därefter redo-görs val av förhandlingstaktik.   Resultat &amp; slutsats: Resultatet visar att revisorer upplever förhandlingar vara en ovanlig företeelse. Vi fann dock en distinkt skillnad i de taktiker som tillämpades beroende på relation. I båda relationerna var den problemlösande taktiken främst förekommande. I den proaktiva relationen använde sig revisorn dessutom av den kompromissande taktiken medan revisorn i den reaktiva använde sig av den stridande taktiken. Studien indikerar därmed att val av förhandlings-taktik är beroende av relation.   Förslag till fortsatt forskning: Fortsatta studier bör inkludera klienten och dennes syn på såväl relationer som förhandlingar. Vi rekommenderar även att de taktiker som studeras bör kompletteras och/eller omarbetas för att anpassas till de lagar och regler som gäller i Sverige. En fördjupning angående huruvida förhandlingar över huvud taget förekommer finner vi vara av intresse, då revisorer i vår studie ansåg detta tillhöra ovanligheten.   Uppsatsens bidrag: Denna studie bidrar till en ökad förståelse för hur relationen är en avgörande faktor för den förhandlingstaktik som tillämpas av revisorer, och bidrar därmed till en större medvetenhet till varför förhandlingar tar en viss form. Studien spekulerar även kring flertalet anledningar till varför förhandlingar visat sig förekomma mer sällan än i tidigare publicerad forskning, och bidrar därmed till uppslag för fortsatta studier inom ämnet.   Nyckelord: Revisor, klient, relation, förhandling, oberoende

Titel: Att tvingas till vård – En litteraturstudie om hur personalens bemötande påverkar patienters upplevelser av psykiatrisk tvångsvård. Bakgrund: Att vårdas enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) innebär att en person tvingas till vård mot dennes vilja. Personer som vårdas enligt LPT lider av allvarliga psykiska störningar som exempelvis någon form av psykos, självmordsbenägenhet och/eller svår personlighetsstörning. Syfte: Att belysa hur personalens bemötande påverkar patienters upplevelser av att vårdas under tvång inom psykiatrisk öppen- och slutenvård. Metod: Litteraturstudie baserad på 8 kvalitativa empiriska originalartiklar som samtliga kvalitetsgranskades som höga. Databaserna CINAHL, PsycINFO och PubMed användes i artikelsökningen. Artiklarna var utförda i Sverige, Norge, Storbritannien, Irland och Österrike. Resultat: Tvångsvården upplevdes oftast som negativ men kunde även upplevas som befriande. Ett gott bemötande från personalen bidrog till en mer positiv upplevelse av tvångsvården. Resultatet delades in i två huvudkategorier: “Möjligheten att få en relation till personalen” samt “Att respekteras som människa”. Konklusion: Det är av stor vikt att tillvarata patienters upplevelser för att medvetandegöra brister i bemötandet från personalen. Möjligheten för en positiv utveckling inom den psykiatriska tvångsvården kan öka om information kring patienters upplevelser når den berörda personalen.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Idag talas en rad olika språk i Sverige. Att inte tala samma språk gör situationen i sjukvården komplex. Det främmande språket bidrar till svårigheter för sjukvårdspersonal och patient att kommunicera med varandra. Syfte: Syftet var att undersöka sjuksköterskans upplevelse av patientens delaktighet i vården när patienten talar ett främmande språk. Metod: En kvalitativ metod användes och datainsamling skedde genom intervjuer med sju sjuksköterskor. Materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet belyser att sjuksköterskorna upplever att det finns hinder för delaktigheten såsom språkbarriären mellan sjuksköterskan och patienten och de kulturella skillnader som föreligger. Även osäkerheten med en tredje part i mötet utgör ett hinder för delaktigheten. Samtidigt som det finns hinder finns det även resurser för att möjliggöra delaktighet. Tolken är viktig och fungerar som en förmedlare mellan sjuksköterskan och patienten. Sjuksköterskans förhållningssätt är även viktigt för att patienten ska få möjlighet att vara delaktig i sin vård. Slutsats: Det är svårt för sjuksköterskan att få patienter med främmande språk delaktiga i sin vård. Mötet med patienter som talar ett främmande språk är tidskrävande och som sjuksköterska är det viktigt att ta sig tiden för att få patienten delaktig och på så vis främja patientens hälsa och välbefinnande.

No description available.

No description available.

Notre étude concerne la précarité, la violence et le danger chez les adolescents du quartier Hatikva, situé dans la banlieue-sud de Tel Aviv en Israël ; et la prise en charge de ces adolescents par l'institution Beit Ham au moyen de la psychothérapie institutionnelle. La précarité organise ici le quotidien de l'adolescent, ce déjà enfant : ici, l'enfant et l'adolescent sont confrontés à la précarité dans les domaines les plus élémentaires soit l'alimentaire, le jeu, le développement, l'accueil familial et sociétal, la protection, l'espace et la relation. C'est alors ce rapport intersignifiant élémentaire, structurant, entre ensemble et partie, entre nécessité et légitimité qui manque ou est très insuffisant pour permettre à la parole et à la demande de l'adolescent de s'articuler à l'extérieur, et par conséquent de constituer un appui et un recours. D'où notre problématique : la violence et le danger chez l'adolescent sont fonction de la précarité de la relation. Alors c'est cette "relation de connexion" (J. Lacan) élémentaire, ce rapport intersignifiant structurant entre énoncé et énonciation, entre "matériel signifiant" (J. Lacan) et sens, entre organisation déjà là et une présence qui n'opère pas. Ce qui confronte nombre d'adolescents et d'enfants à une difficulté de rencontre entre l'espace psychique et l'espace social, à une errance psychique et sociale, et à une difficulté de s'appuyer et de recourir au soutien extérieur pour faire face aux violences et aux dangers fortement présents dans leur milieu de vie. Mais ici c'est cet "espace du politique" (H. Arendt), cet espace de la relation, cette "signification de la participation" (L. Lavelle) qui sont sérieusement à interroger; soit ce "pas décisif culturel" (S. Freud). Mais la situation est critique car le potentiel de danger est très grand pour beaucoup de ces enfants et de ces adolescents. C'est donc la politique que ces adolescents interpellent directement, et nous avec : soit le sérieux de cette garantie d'un espace commun pour tous, du droit à la Cité, du droit à l'accueil et à la protection ; soit ces fondamentaux politiques non négociables pour la présence d'un enfant et d'un adolescent au monde c'est-à-dire de cet espace de la relation, de cet espace du rapport – intersignifiant – élémentaire et structurant. Qu'en est-il de cette existence politique d'un adolescent et d'un enfant, dont l'inconscient semble l'expression, quand le préjudice politique, quand la « misère symbolique » (P.-L. Assoun) auxquels sont confrontés tant d'enfants et d'adolescents sur ce terrain, ne permettent plus cette solidarité – existentielle – entre une présence au monde et espace, relation et structure, ou encore ce rapport intersignifiant élémentaire entre présence et participation, entre unité et continuité? / Our study concerns the precariousness, danger and violence among adolescents in the Hatikva neighborhood, situated in the southern suburbs of Tel Aviv in Israel; and the care provided for these adolescents by the Beit Ham institution by means of institutional psychotherapy. Here, precariousness rules over the daily life of the adolescent, who is yet a child: here, the child and the adolescent are confronted with precariousness in the most basic of domains, be it that of nutrition, play, development, family and societal climate, protection, space, and relationships. It is thus this relation of basic, structuring, cross-signifying relation, between whole and part, between necessity and legitimacy, which Is lacking or which is too insufficient to allow the verbal exteriorization of the adolescent’s own speech and demands, and thereby constitute support and remedy. Hence, our difficulty: violence and danger among adolescents are linked to the precariousness of the relationships. So it is this basic ”relationship of connection” (J. Lacan), this structuring cross-signifying relation between an utterance and the act of uttering itself, between “signifying material” (J. Lacan) and sense, between the existing organisation and a non-operating presence. Which makes it that numerous adolescents and children are confronted with a matching difficulty between physical and social space, with a psychic and social vagrancy, and with a difficulty to draw on and to resort to external support in order to face the ever-present violence and danger in their living environment. But in this case, it is this “political space” (H. Arendt), this relational space, this “significance of participation” (L. Lavelle) that are to be seriously questioned; or this “decisive cultural step” (S. Freud). But the situation is a critical one because the potential danger is very high for many of these children and adolescents. It is thus politics that these adolescents are directly calling out to, along with us: either the reliability of this guarantee of a common space for all, the right to a housing project, the right to acceptance and protection; or these fundamental, non-negotiable politics for the presence of a child or an adolescent in the world, that is to say, in this relational space, this connective space – cross-signifying – basic and structuring. What about this political existence of an adolescent and a child, whose unawareness is taken as expression, when the political prejudice, the “symbolic misery” (P.-L. Assoun) that so many children are confronted with in this region, no longer allow for this existential solidarity between a presence in the world and in the physical space, relationship and structure, or even this basic cross-signifying relation between presence and participation, between unity and continuity?

<p>Till akutmottagningen kommer ett stort antal patienter med varierande behov. Det är en stor utmaning för sjuksköterskan att bedriva individanpassad omvårdnad utifrån patienternas skilda tillstånd, för att därmed säkerställa ett gott omhändertagande. Syftet med litteraturstudien var att belysa hur omvårdnaden utförs i den specifika situation som råder på akutmottagningen, sett utifrån sjuksköterskans och patientens perspektiv. Studien genomfördes som en litteraturöversikt där tio artiklar granskades och stod till grund för resultatet. I resultatet framkom tre huvudkategorier som gestaltade omvårdnaden på akutmottagningen. Dessa var: förhållanden på akutmottagningen, sjuksköterskans upplevda funktion och patientens upplevelser av omhändertagandet på akutmottagningen. I resultatet framkom att akutmottagningen dominerades av en medicinsk teknisk kultur och vården följde en löpandeband princip. Detta visade sig fungera väl i det akuta skedet då patienter upplevde sig väl omhändertagna och sjuksköterskan upplevde både mening och tydlighet i sin funktion. Brister framkom dock tydligt i den icke akuta vården där sjuksköterskans roll inte var klart definierad och patienten upplevde ett sämre omhändertagande. Då ämnet inte grundligt utforskats som ett problemområde kan luckor ses i den kunskap som finns att tillgå, därför efterfrågas ytterligare forskning.</p>