No description available.

Runstenarnas placering har diskuterats mycket, men har inte tidigare kopplats till deras skriftliga och ornamentala utformning. I min undersökning jämför jag runstenar som är placerade längs vägar med sådana som har en annan placering för att fastställa om det finns något samband mellan placering och utformning. Jag fokuserar på tre variabler: kristlighet, skriftlighet och status. Undersökningens material utgörs av run­stenarna som placerades längs tre vikingatida vägar: Attundalandsvägen, Eriksgatan i Upp­land och Eriksgatan i Östergötland. Dessa jämförs med runstenar som restes i samma region. Under­sökningens resultat har visat att ett samband mellan placering och utformning kan fastställas i olika grad för de olika variablerna, och för de olika vägarna. Eriksgatan i Östergötland skiljer sig mindre från sitt referensmaterial än de andra vägarna. För de övriga vägarna gäller att skillnaderna vad gäller kristlighet är mycket begränsade. Stenarna längs vägen visar inte någon mer avancerad skriftlighet, men har istället mycket påfallande ornamentik, vilket understryker att runstenar inte enbart har haft skriftlig betydelse. Längs vägarna finns det fler runmonument med högre status, framförallt den högre förekomsten av flerstens­monument är påfallande. Tidigare hypoteser att runstenar restes längs vägar för att synas bekräftas, men däremot ifrågasätts om deras placering vid vägar kan vara ett tecken på hög runkunnighet hos befolkningen. Till slut har undersökningen visat att runstenarna längs Eriksgatan i Uppland restes tidigare än de andra i området vilket antyder att runstensmodet tidigare kan ha spridit sig via vägen.

I denna uppsats undersöks Gurstenstenen, en småländsk runsten från tidig vikingatid. Syftet är att granska tidigare läsningar och tolkningar och revidera dessa där det behövs, samt att utifrån en sannolik tolkning av inskriften säga något om dess sakliga bakgrund och syfte. Eftersom studien syftar till att läsa och förstå text utgår metoden från en beskrivning av läsandet som psykologisk process. I varje del av detta arbete har den mest sannolika lösningen valts utifrån en jämförelse med annat runmaterial. Resultatet innebär en nyläsning och -tolkning av en av inskriftens rader. Läsningen är kuþaskaki faþi sunuR naut smiþa kata uif siþaR un…, vilket tolkas Goða-Skeggi fáði. Sonr naut smíða Káta. Víf síðarr unn[i] och översätts ’Gode-Skägge (det vill säga godens eller godarnas Skägge) ristade. Sonen fick (eller fick nytta av) Kåtes smiden. Hustrun förunnade (eller gav lov) senare’. Sonen bör vara Kåtes son och hustrun Kåtes hustru. Möjligen är Skägge identisk med Kåtes son. Förleden Gode- är troligen samma ord som fvn. goði ’hednisk präst’. Inskriften är förmodligen en minnesinskrift över den döde Kåte, samt en manifestation av en betydelsefull händelse kopplad till att de föremål som nämns byter ägare.

No description available.

I föreliggande arbete jämförs Nordupplands runsvenska antroponomastikon (personnamnsförråd) med Västergötlands med avseende på fördelningen av namnbildningstyper, vilka namn och namnleder som är mest frekventa och andelen unika namn. Det framkommer att Norduppland och Västergötland har i stort sett identisk fördelning av namnbildningstyper och andel unika namn men skiljer sig åt både gällande vilka namn och förleder som är mest frekventa och hur stor andel de frekventa namnen och förlederna utgör av respektive områdes totala material. Västergötland, vars frekventa namn utgör en större andel, förefaller ha ett mer homogent och mindre originellt antroponomastikon än Uppland. Den större variationen i det uppländska materialet kan eventuellt förklaras med att de uppländska runstenarna rests av och till minne av en socialt mer differentierad grupp. Den västgötska enheten speglar att de västgötska stenarna hört till en smalare samhällsklass. Att västgötska namn som antagits vara högstatusnamn inte förekommer i Norduppland, antas bero på regional variation i namnförrådet.

Denna uppsats undersöker runformerna belagda i gotländska inskrifter från medeltiden och reformationstiden. Syftet är delvis att inventera samtliga runformer, delvis att belysa deras bruk, utveckling och spridning ur ett kronologiskt och materialmässigt perspektiv. Inventeringen görs genom en typologisk modell som möjliggör identifieringen av runformernas distinktiva och redundanta drag, och följaktligen deras indelning i graftyper och graftypsvarianter. Den stora variationen som präglar runristarnas teckenuppsättning, liksom uppkomsten och utvecklingen av nya medeltida runformer förklaras ur olika synvinklar. För vissa graftyper, bl. a. den gotländska s-runan, blir alfabetsinterna utvecklingstendenser aktuella, såsom homogenitetsprincipen och hasta + coda‐principen. I andra fall har den latinska majuskelskriften, kalenderrunor och handskrivna runor haft inflytande på de gotländska runformerna. Även inskriftsföremålens material har visat sig vara en viktig faktor för vilka runformer man valde att rista. Graftyper med en kantig form användes t.ex. exklusivt i trä-, metall- och putsinskrifter. Möjligheten att använda runformer vid datering av inskrifter undersöks och kronologiska mönster samt några dateringskriterier för Gotlands medeltida inskrifter tas upp. Även uppgifter om vissa graftypers geografiska spridning ges, som t.ex. den gotländska m‐runan och den stungna l-runan, vars bruk är koncentrerade till Gotlands östra resp. sydvästra del.

Uppsatsens syfte är att undersöka interpunktionens form och funktion i tidigvikingatida runinskrifter samt att därigenom också föra den teoretiska och metodiska diskussionen kring fenomenet runinterpunktion framåt. Undersökningens material består av runstensinskrifter från danskt område och från Götaland. Till viss del beskrivs interpunktionens form med hjälp av termer och metod lånade från grafonomin. Studiet av interpunktionens funktion begränsar sig främst till en syntaktisk analys med syfte att identifiera i vilken mån de syntaktiska gränsernas nivåer bestämmer hur interpunktionen används. Till viss del berörs även andra funktioner, till exempel textavgränsning, med utgångspunkt i innehållet. Undersökningens resultat visar framförallt på en mycket varierad användning av interpunktion. Till stor del kan bruket förstås som betingat av nivån på de syntaktiska gränserna. Avvikelser finns, dels som resultat av att interpunktionen haft andra funktioner, dels på grund av att en viss interpunktionstyp inte tycks ha använts med någon särskild funktion alls. Samband mellan interpunktionens form och funktion kan i vissa fall fastställas inom den enskilda inskriften. Dessa funktioner kan bestå i att en bestämd form av interpunktion endast markerar en viss typ av syntaktisk gräns, eller att interpunktionen förutom en syntaktisk gräns också markerar en tematisk. I Götaland visar det tidigaste materialet upp en relativt enhetlig princip utifrån vilken inskrifterna interpunkteras; i första hand markeras satsgränser med interpunktion. Det tidiga danska materialet uppvisar däremot en större variation. Utvecklingen i både det danska materialet och det från Götaland går mot att så gott som varje syntaktisk gräns interpunkteras.

De sexuella runinskrifterna på lösföremål i det medeltida Norden har ett fascinerande innehåll och ordval. Mig veterligt finns inget samlat verk sedan tidigare om dessa, vilket gör att jag med min uppsats kan bredda runologin i det avseendet. Här går jag igenom sexuella inskrifter, tolkningar och översättningar samt diskuterar skriftbruket i en tid då runskriften levde sida vid sida med latinskrift. Syftet har varit att vara så rakt på sak som möjligt i presentationen av runinskrifterna. Materialet innefattar ett 50-tal inskrifter, vilka finns samlade i ett inskriftsregister längst bak. Futharkinskrifternas dubbla budskap, fuþ för <fuþark> eller fvn. fuð 'fitta', måste ha varit allmänt känt blandrunristarna. Det övriga materialet, direkt sexuella anspelningar med ett explicit språkbruk, med ord som betyder 'kuk', 'fitta' och 'rövknulla', är en relativt liten del som ytterligare tydliggör det grafittirelaterade syftet med ristningarna.

Det fornöstnordiska demonstrativa pronomenet sā(ʀ)si uppvisar en stor formmässig variation i det vikingatida runmaterialet, något som tidigare forskning har funnit bero på dialektala skillnader i de nordiska fornspråken. Dessa undersökningar har dock till stor del förbisett det välkända dialektologiska problemet med s.k. kronologisk lagring i runmaterialet; runinskrifter som härstammar från olika tidsperioder beblandas i materialet och kan därmed påverka bilden av den geografiska fördelning som resultaten ger. För att nå resultat som inte riskerar att reflektera kronologiska skillnader krävs en samling belägg som är synkrona med varandra. I denna studie undersöker jag den regionala fördelningen av de olika ändelseformerna hos sā(ʀ)si i just ett sådant material, med syftet att försöka precisera resultaten och få en ännu säkrare bild av formernas geografiska spridning. I min analys identifierar jag ett tidsmässigt avgränsat material och fastställer de olika ändelsernas regionala fördelning inom denna period. Resultaten visar att tydliga regionala skillnader i de olika ändelseformernas fördelningar kan identifieras i mitt material. Dessa regionala skillnader stämmer dessutom väl överens med fördelningarna som observerats i den tidigare forskningen. Mina resultat styrker därmed tidigare slutsatser om dialektala skillnader för ordet sā(ʀ)si.

Syftet med denna uppsats är att undersöka och redogöra för en vikingatida runristares produktion och stil. Studien behandlar 18 runstenar som på olika grunder tillskrivits runristaren Arbjörn. Materialet undersöks metodiskt med hjälp av attribueringsteori. Genomgången resulterar i att ristarens stil kan beskrivas utifrån språkliga och ornamentala drag. Ett försök att datera produktionen förlägger Arbjörns verksamhet till mitten av 1000-talet och framåt, eventuellt senare än vad tidigare antagits. Vidare kan samtliga behandlade runstenar förutom en visas sammanhängande som attribuerade till ristaren. En ny runsten attribueras till Arbjörn.