Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka socialarbetarens förståelse av sekundär traumatisering, samt om de själva eventuellt upplevt eller påverkats av sekundär traumatisering. Studiens material baserar sig på semistrukturerade intervjuer med socialarbetare som arbetar med barn och unga, en målgrupp som anses vara särskilt sårbar för sekundär traumatisering, enligt tidigare forskning. Intervjumaterialet analyserades med hjälp av tematisk analys och utifrån teorierna resiliens och coping. Resultaten visade en brist på kunskap kring sekundär traumatisering hos respondenterna. Samtidigt pekar deras beskrivningar på att de själva upplever symtom på sekundär traumatisering. Studiens slutsats är att kunskap kring sekundär traumatisering saknas bland socialarbetare inom socialtjänsten trots att sekundär traumatisering är en risk för denna yrkesgrupp. / The purpose of this qualitative study was to examine social workers' conceptualisation of secondary traumatization, as well as whether they themselves experience symptoms of secondary traumatization or been affected. The study material is based on semi-structured interviews with social workers who work with children and young people, a group considered particularly vulnerable to secondary traumatization according to previous research. The interview material was analysed using thematic analysis and the theories of resilience and coping. The results indicated a lack of knowledge about secondary traumatization among the respondents. At the same time, their descriptions suggest that they themselves experience symptoms of secondary traumatization. The study's conclusion is that knowledge about secondary traumatization is lacking among social workers in social services, despite secondary traumatization being a risk for this professional group.

Studiens syfte är att undersöka hur yrkesverksamma påverkas känslomässigt av att arbeta med människor som har ett självskadebeteende. Det som undersöks är hur de själva uppfattar att de påverkas samt hur de hanterar sina känslor i möten med dessa människor. Studien är av kvalitativ ansats med en hermeneutisk utgångspunkt. Sammanlagt gjordes sex intervjuer med yrkesprofessionella på tre olika verksamheter. Utbildningsnivån varierade på de olika verksamheterna och bland respondenterna fanns de som var utbildade till psykolog, socionom, skötare och behandlingspedagog där ett antal även hade vidareutbildningar. I resultatet konstaterar samtliga respondenter att arbetet med människor som har ett självskadebeteende leder till en känslomässig påverkan på olika sätt. Det som visat sig vara det mest betydelsefulla sättet att hantera sina känslor i arbetet för respondenter är det kollegiala stödet samt organisatorisk handledning. Studiens slutsatser är att det förekommer skillnader gällande verksamheternas ledning och organisation samt utbildningsnivå. Yrkesprofessionella med högre utbildning var mer medvetna om sina känslomässiga konsekvenser samt hur de skulle hantera dessa i jämförelse med de som hade lägre utbildning och testade sig fram för att hitta tillvägagångsätt att hantera sina känslor.

Som yrkesverksam inom sociala arbeten möter professionella tragiska människoöden och traumatiska berättelser. Utifrån återkommande exponering för dessa berättelser kan den yrkesverksamma i längden själv riskera drabbas av traumasymptom. Detta kallas för sekundär traumatisering, vilket i sin tur kan leda till utbrändhet och sjukskrivning. Studien undersöker hur chefer inom sociala verksamheter i Sverige anser att deras organisation kan förebygga sekundär traumatisering bland deras medarbetare. Studien utgår ifrån en kvalitativ, induktiv ansats där sju chefer från olika kommuner intervjuats genom semistrukturerade intervjuer. Intervjupersonerna valdes utifrån ett målinriktat, bekvämlighets- och snöbollsurval. I genomförd innehållsanalys framkom tre kategorier gällande hur sekundär traumatisering kan förebyggas: genom kunskap, en planerad organisationsstruktur samt via en öppen organisationskultur. Resultatet har sedan diskuterats utifrån tidigare forskning samt ur ett chefsperspektiv på krav-kontroll-stödmodellen. Studien konkluderar att chefer kan förebygga sekundär traumatisering. För det första genom att skapa en planerad organisationsstruktur, vilken möjliggör kontroll och stöd för medarbetarna. För det andra genom att uppmuntra en god organisationskultur som bidrar till högt socialt stöd. För det tredje genom att öka kunskapen om sekundär traumatisering, vilket fungerar som ett skydd gentemot sekundär traumatisering. Dessutom dras slutsatsen att cheferna kan använda krav-kontroll-stödmodellen som ett verktyg i sitt förebyggande arbete mot sekundär traumatisering. / Professionals within social work encounter tragic human fates and traumatic stories. Due to recurring exposure of traumatic stories it is possible for professionals to risk suffering from trauma symptoms. This is called secondary traumatisation, which can result in burnout and sick leave. The thesis investigates how managers within the social sector in Sweden find that they can prevent secondary traumatisation among their employees. The study is based on a qualitative, inductive approach where interviews with seven managers from different municipalities where conducted. The interviewees were selected based on target sampling, convenience sampling, as well as snowball sampling. In the content analysis three categories regarding how secondary traumatisation can be prevented was discovered: through knowledge, a planned organisational structure and through an open organisational culture. The result has been discussed based on existing research as well as from a manager’s perspective on the demand-control-support model. The findings conclude that managers can prevent secondary traumatisation. Fist, by creating a planned organisational structure, which enable control and support for employees. Second, by encouraging a good organisational culture, which contribute to high social support. Third, employees receive a form of protection from secondary traumatisation by increasing knowledge about the subject. Furthermore, the findings also conclude that managers can use the demand-control-support model as a tool in preventing secondary traumatisation.