Detta är ett alternativt examensarbete som är gjort av två slöjdlärarstudenter vid estetiska institutionen på Umeå Universitet. Syftet med projektet är att undersöka om, och i sådant fall hur, samarbete kan bidra till att utveckla en slöjdprocess. Hur utvecklas slöjdprocessens olika steg av den diskussion och dialog som uppstår i ett samarbete? Frågeställningarna vi utgått från är följande: Bidrar samarbete till att utveckla idé och planeringsfasen i en slöjdprocess? Bidrar samarbete till att utveckla genomförandefasen? Bidrar samarbete till att utveckla utvärderingen av slöjdprocessen? Metoden vi jobbat efter kan liknas vid aktionsforskning, dock av empirisk art. Vi har gjort vår studie genom att dokumentera vår egen slöjdprocess under ett två veckors långt praktiskt slöjdprojekt. Fokus i studien har lagts på samarbetets eventuella utveckling av den gemensamma slöjdprocessen. Dokumentationen har skett skriftligt i form av loggbok samt genom att digitalt dokumentera processen från början till slut. Med det dokumenterade materialet som underlag har vi sedan gjort en studie utifrån den tidigare forskning och litteratur som finns på området. Vi har diskuterat och relaterat de resultat vi fått fram utifrån ett sociokulturellt perspektiv, samt även kopplat våra slutsatser mot vår framtida profession som slöjdlärare. De resultat som vi fått fram anser vi pekar på att samarbete inom slöjden, på många olika plan kan utveckla slöjdprocessen. Resultatet visar på att samarbetet oss emellan har bidragit och förändrat både processen och produkten. Alltifrån grundidén till hela slöjdprodukten, tekniska konstruktionslösningar och problem, till praktiskt slöjdande och utvärdering av processen. Vi anser även att studien visar att samarbete i slöjden bidrar till att skapa en bättre lärandemiljö, och i sin tur ger bättre förutsättningar för elever att inhämta och ta till sig kunskap. Det sociokulturella arbetssättet som samarbetet skapar, anser vi hjälper dem som är delaktiga i processen att bättre förstå den kunskap som förmedlas, t.ex. genom dialogen som uppstår runt det praktiska slöjdandet.

Syftet med denna studie är att undersöka sammanfogningsmöjligheterna mellan skaft och redskap med tånge som förutsättning. Följande frågor ställs i rapporten: Hur kan skaft och redskap sammanfogas med hjälp av tånge?  Hur kan man förstå de praktiska dilemman och möjligheter som uppstår när man ska sammanfoga ett skaft och en tånge? För att svara på frågorna tillverkade jag fyra skaft efter skriftliga instruktioner, och applicerade sedan de kunskaper jag förvärvat i tillverkandet av ytterligare åtta skaft. Jag dokumenterade observationer under arbetet, och sammanställde de steg som ingick i skaftningen. Processen analyserades efter Esko Mäkeläs perspektiv på kreativa processer i slöjden. Förutsatt att man väljer att forma skaftet efter att det limmats på tången, kan man säga att en skaftning består av sex steg: skissning, 2. förberedelse, 3. bearbetning, 4. limning, 5. utformning och 6. ytbehandling. Tången påverkar främst vilken metod som är lämplig eller enklast för att bearbeta skaftämnet och göra plats för tången, det vill säga steg 3. De tekniker som finns för att skafta ett redskap kan med få undantag delas in i två huvudgrupper, baserat på om steg 3 bearbetning- är grundat på sågning eller borrning. Under de olika stegen i skaftningen präglades arbetet och valen jag gjorde av olika kreativa och gestaltande överväganden och berodde helt på hur ett steg påverkade slutresultatet.