Bakgrund: Ländryggssmärta är vanligt förekommande i samhället och mellan 60–80 % av befolkningen drabbas någon gång under sin livstid och i de flesta fall klassificeras smärtan som ospecifik ländryggssmärta. Både motorisk kontrollträning (MKT) och generell träning (GT) används ofta inom fysioterapin som behandling för ospecifik ländryggssmärta. I dagens forskning går dock åsikterna isär gällande vilken fysioterapeutisk åtgärd som är mest effektiv vid rehabilitering av ospecifik ländryggssmärta. Viss forskning visar på att MKT har bättre effekt än GT vid kronisk och återkommande ospecifik ländryggssmärta, medan annan forskning hävdar att GT är lika effektivt som MKT för att minska smärtintensiteten och förbättra funktionsförmågan. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att sammanställa, värdera och jämföra forskningsresultat av motorisk kontrollträning och generell träning för patienter med ospecifik ländryggssmärta. Metod: En litteratursökning har utförts på databaserna AMED, CINAHL och PubMed. Totalt inkluderades 20 RCT-studier. Resultat: Tretton av studierna påvisade att både MKT och GT gav en positiv effekt gällande minskad smärtintensitet och tolv studier visade att både MKT och GT förbättrade funktionsförmågan. Konklusion: Forskningen inom området pekade på att både MKT och GT hade goda effekter för smärtintensitet och funktionsförmåga vid ospecifik ländryggssmärta. Majoriteten av de inkluderade studierna visade att det inte fanns någon signifikant skillnad mellan interventionerna.

No description available.

Bakgrund: Ospecifik ländryggssmärta (NSLBP) är vanligt förekommande i befolkningen och många söker fyisoterapeut i primärvården för sina besvär. Två av de vanligaste interventionerna som används av fysioterapeuter är manuella terapier (MT) och träning. MT har smärtreducerande effekt på kort sikt men det råder ingen konsensus om vilken behandlingsmetod som är att föredra i tidigare forskning. Samtidigt fastslår europeiska riktlinjer att det inte finns någon specifik intervention bäst lämpad för NSLBP. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att sammanställa, granska och jämföra forskningsresultat av MT och träningsinterventioner för patienter med NSLBP. Metod: En litteratursökning gjordes i databaserna PubMed, CINAHL samt Web of Science för att hitta RCT-studier som undersökte MT och träning vid NSLBP. Sökningen genererade 1420 träffar varav tio studier inkluderades och kvalitetsgranskades med PEDro-skalan. Resultat: De signifikanta förbättringar som sågs korrelerade med studiernas PEDro-poäng. Efter avslutade interventioner sågs signifikanta förbättringar på smärta och funktion för alla grupper i hälften av studierna. Vid uppföljningar på kort och lång sikt fann 3 studier signifikanta förbättringar för någon av interventionerna. Stabiliseringsträning var signifikant bättre än MT i en studie samtidigt som MT var signifikant bättre än ryggskola i en annan studie. Den tredje studien fann att stabiliseringsträning och MT var signifikanta bättre än ryggskola vid NSLBP. Konklusion: MT och träning var effektiva för att förbättra smärta och funktion efter avslutad behandling. Vid uppföljningar kunde inga tydliga trender ses och MT vid NSLBP visade sig inte vara signifikant bättre eller sämre än träning för utfallsmåtten smärta och funktion på kort och lång sikt.

Bakgrund: Smärtintensitet är en viktig del i smärtbedömningen som utförs av hälso- och sjukvårdspersonal. Om smärtintensitet inte bedöms på ett bra sätt riskerar det att leda till en otillräcklig smärtbehandling. Ett av de mest validerade instrumenten för att ta reda på patientens självskattade smärtintensitet är Numeric Rating Scale (NRS). Dagens forskning visar att det finns brister i arbetet med smärtskattningsskalor och behandlingen av smärta inom vården. Syfte: Att beskriva betydelsen av ett värde på Numeric Rating Scale och hur en förändring av värdet ska tolkas, ur ett patientperspektiv. Metod: En litteraturstudie baserad på 8 studier med kvantitativ ansats. Resultat: Resultatet presenterades under tre huvudkategorier och två underkategorier, dessa tre huvudkategorierna var: Vad det numeriska värdet har för innebörd i patientens NRS-skattning, Vad en förändring i patientens NRS skattning innebär samt vad NRS-värdet säger om patientens önskan av smärtlindring. Konklusion: Ett värde på NRS ger inte hela bilden av hur en patient upplever sin smärta. Ett värde på NRS kan vara en god indikator på smärtnärvaro hos patienten. När ett värde på NRS förändras säger det mest om patientens upplevelse när förändringen tolkas procentuellt. Det kan vara problematiskt för sjuksköterskan att bedöma en patients behov av åtgärd på endast ett NRS värde då dess betydelse kan variera stort mellan patienter. Utifrån detta bör hälso-och sjukvårdspersonal alltid föra en dialog om vad ett värde och en förändring på NRS betyder för patienten.

För att bättre kunna förstå och hjälpa de som drabbas av långvarig smärtproblematik är detviktigt att applicera ett biopsykosocialt perspektiv. En tidigare studie föreslog att en vissskattning av smärtintensitet i ett cold pressor test (CPT) var en biomarkör för utvecklingen avlångvarig smärtproblematik. Denna studie syftade till att undersöka huruvida dennaföreslagna biomarkör, samt variansen i sammanlagd smärtintensitet under CPT, kan förklarasav uppfattad stress respektive utmattningssymtom, utöver demografiska faktorer ochsymtomkatastrofiering. Deltagarna (n = 35) genomförde ett CPT. CPT-skattningaranalyserades tillsammans med demografiska faktorer, symtomkatastrofiering, uppfattad stressoch utmattningssymtom i hierarkiska regressionsanalyser och hierarkiska binära logistiskaregressionsanalyser. Resultaten visade att högre grad av uppfattad stress predicerade lägresmärtintensitet, utöver övriga faktorer. Utmattningssymtom hade ingen signifikant effekt påsmärtintensitet. Inga undersökta faktorer kunde förklara den föreslagna biomarkören.Resultatet indikerar att det finns en suppressoreffekt där katastrofiering och uppfattad stresspåverkar varandra ömsesidigt. Detta visar på det komplexa biopsykosociala samspel sompåverkar upplevelsen av smärta. Denna komplexitet och interaktion är viktig att ha i åtankenär individer i riskzonen för att utveckla smärtproblematik ska identifieras. / In order to help and understand patients with chronic pain, it is important to apply abiopsychosocial perspective. One previous study proposed a specific rating in a cold pressortest (CPT) as a biomarker for the development of persistent pain. This study aimed to explorewhether this proposed biomarker, and the sum of pain intensity ratings during CPT, could beexplained by perceived stress and exhaustion symptoms respectively, above and beyonddemographic factors and symptom catastrophizing. The participants (n = 35) performed aCPT. CPT-ratings were analyzed, together with demographic factors, symptomcatastrophizing, perceived stress and exhaustion symptoms, using hierarchical regressionanalyses and hierarchical binary logistic regression analyses. The results showed that higherlevels of perceived stress predicted lower pain intensity, above and beyond the other variablesexamined. Exhaustion symptoms showed no significant effect on pain intensity. None of thevariables could explain the proposed biomarker. The results indicate a suppressor effectwhere symptom catastrophizing and perceived stress interact and influence each othersimultaneously. This highlights the biopsychosocial interplay which influences painexperience. This complexity and interaction is an important factor to consider in the processof identifying individuals who are at risk for developing persistent pain.