I barnmorskans kompetensområde ingår att främja tidig amningsstart och ge amningsstöd under barnets första vakenhetsperiod strax efter födelsen. Det finns evidens för att tidig amningsstart leder till helamning under en längre tidsperiod. Det är därför viktigt att den första amningen sker inom 120 minuter efter barnets födelse. Förlossningsbarnmorskans stöd i samband med den första amningen har stor betydelse för att detta ska möjliggöras. I föreliggande studie beskrivs en rad faktorer som både stör och främjar den tidiga amningsstarten. Barnmorskor har enligt sin kompetensbeskrivning samt direktiv från WHO och UNICEF ett tydligt ansvar att främja amning inom denna tidsram. Syftet med denna studie är att beskriva förlossningsbarnmorskans stödjande roll i samband med amning inom 120 minuter efter födelsen och identifiera de faktorer som upplevs påverka stödet. Sammanlagt 81 förlossningsbarnmorskor har deltagit i denna enkätstudie som analyserades med en kombinerad kvalitativ och kvantitativ metod. I resultatet framkom att förlossningsbarnmorskor prioriterar ett närvarande och informativt amningsstöd. De involverar partnern och eftersträvar att genom närvaro och dialog vara ett stödjande och stärkande stöd. Stort fokus läggs på främjandet av barnets naturliga amningsbeteende. Barnmorskorna uppmuntrar föräldrarna att vara närvarande och observanta på barnets signaler. Så långt det går undviks störande vårdrutiner och ett handgripligt amningsstöd.  Det mest framträdande i resultatet är att den pressade arbetssituationen inom förlossningsvården tvingar barnmorskor att välja mellan ett handgripligt amningsstöd eller ett uteblivet stöd. Denna resursbrist och stressiga arbetsmiljö leder i sin tur till uppgivenhet hos barnmorskor. Resultaten i denna studie föranleder diskussion kring resursbristens negativa effekter på amning ur ett långtidsperspektiv. Effekterna av en senarelagd amningsstart, ett uteblivet amningsstöd och negativ första amningsupplevelse är troligen en sjunkande amningsfrekvens. Teoretiskt sett är den rådande resursbristen inom svensk förlossningsvård ett direkt hot mot folkhälsan då en eventuell sjunkande amningsfrekvens skulle bidra till en fortsatt ökning av olika metabola sjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar och cancer.

Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 står för 90 procent av de två olika diabetesformerna och sjukdomen ökar globalt. För personer med sjukdomen handlade det om ett individuellt ansvar för att uppnå hälsa genom egenvård. Sjukdomen medförde ett behov av att införa livsstilsförändringar viktiga för deras liv. Syfte: Syftet var att belysa personers upplevelser av egenvård vid diabetes mellitus typ 2. Metod: Metoden var en litteraturöversikt som genomfördes med ett induktivt förhållningssätt. Litteratursökningen utfördes i två databaser, Cinahl och PubMed som genererade totalt 14 kvalitativa originalartiklar. Resultat: Upplevelsen av egenvård hos patienter med diabetes mellitus typ 2 visade att det var svårt att leva med sjukdomen. Upplevda hinder och utmaningar försvårade sjukdomshanteringen vilket motiverade behovet av stöd. Livsstilsförändringar som visats vara vanliga handlade om nya kostvanor, reglera sitt blodsocker och intag av läkemedel. Diskussion: Egenvård uppfattades som en svår uppgift att utföra utan några förkunskaper. För att uppnå hälsa behövde patienterna hantera vardagen självständigt och med stöd av andra. Sjuksköterskan var en del i mötet med hälso- och sjukvården för att kunna motivera patienterna till förändring. Sjuksköterskan behövde också bistå dessa patienter med fördjupad information i hur det var att leva med sjukdomen och kunna anpassa denna information efter varje individs unika behov. eHälsa visades vara ett uppskattat stöd som förenklade vardagen. Slutsats: Vardagen blev för många påverkad och för att undvika hot mot hälsan behövde egenvårdsaktiviteter genomföras för att främja hälsan. Stöd i egenvård önskades men visades vara delvis bristfälligt. / <p>Examinationsdatum: 2021-03-24</p>

Syfte: att kartlägga barnmorskors stödjande roll för den gravida kvinnan på barnmorskemottagning under covid-19 pandemin. Metod: kvantitativ tvärsnittsstudie. Data samlades in via webbenkäter och analyserades med deskriptiv statistik.   Resultat: Sextiofyra enkäter besvarades. Under covid-19 har tillräckligt med tid och information funnits för att stödja gravida kvinnor. Kollegialt och chefsstöd var viktigt för att erbjuda gravida kvinnor stöd. Samma kvalitet hölls på vården trots att vissa barnmorskebesök var digitala. Föräldrastöd i grupp kunde inte genomföras, alternativt genomfördes digitalt. Ogynnsamma förhållanden för kvinnor har varit svårare att uppmärksamma vid digital vård. Gravida kvinnor hade endast i undantagsfall möjlighet till en stödjande person närvarande på barnmorskemottagning, vilket ökade den stödjande rollen för barnmorskorna. Gravida kvinnor upplevde oro, men uppskattade besöken på barnmorskemottagning även under covid-19 pandemin. Barnmorskorna var oroliga att inte tillgodose gravida kvinnors behov av stöd.  Slutsatser: barnmorskornas stödjande roll påverkades av covid-19 pandemin. Huruvida digital vård underlättar för gravida kvinnor rådde delade meningar om. Kvinnor i utsatta situationer uppmärksammades inte i samma utsträckning. Adekvat vård och stöd för gravida kvinnor var en utmaning att tillgodose, men ombesörjts av barnmorskorna. Trygghet hade funnits i den stödjande rollen och barnmorskorna var överlag nöjda med arbetsinsatserna under covid-19 pandemin. / Aim: to survey the supportive role of midwives for the pregnant woman in antenatal care during the covid-19 pandemic. Method: quantitative cross-sectional study. Data were collected through a web-based survey and analyzed with descriptive statistics. Result: sixtyfour questionnaires were answered. There has been a sufficient amount of time and information to support pregnant women. Collegial and managerial support were important to support women. Some midwife visits had been replaced with digital care. Parental support in groups was not implemented during covid-19, alternatively implemented digitally. Adverse conditions for women have been more difficult to observe in digital care. Pregnant women could bring one person to the midwife's clinic in exceptional cases, which led to an increased supporting role for the midwives. Pregnant women expressed worry, but still appreciated visits to the midwife clinic during the covid-19 pandemic. The midwives were worried about not meeting the needs of support for pregnant women. Conclusions: the supportive role of midwives has been affected by covid-19. There are divided opinions about whether digital care facilitates maternal care for pregnant women. The midwives states that adequate care has been provided for the pregnant women. Midwives experienced confidence in the supportive role.

No description available.