Alla personer som utsätts för brott har rätt till stöd och hjälp efter sin viktimisering. Dock verkar samhällets utpräglade könsroller kunna påverka mäns vilja och benägenhet att söka och acceptera den hjälp som erbjuds av Brottsofferjouren. Syftet med föreliggande studie är att förstå hur stödpersoner på Brottsofferjouren uppfattar och bemöter manliga brottsoffer. Studien antar en kvalitativ ansats och utgår från fem intervjuer med stödpersoner från Brottsofferjourens olika lokala verksamheter i Sverige. Under intervjuerna ställdes frågor om hur stödpersonerna definierar ett brottsoffer, hur deras bemötande ser ut och om detta bemötande skiljer sig åt beroende på om den stödsökande är man eller kvinna. Den tematiska analysen av datamaterialet visade att stödpersonerna har ambitionen att bemöta alla brottsoffer lika, oavsett könstillhörighet. Stödpersonerna upplevde dock att färre män än kvinnor aktivt söker stöd efter att ha blivit utsatta för ett brott. Män upplevdes även överlag ha svårare att öppna upp sig och uttrycka känslor vid kontakt med Brottsofferjouren. Studiens slutsats är att män som utsätts för brott är mer komplexa i sitt offerskap än kvinnor. Med anledning av detta kan det finnas ett värde i att bemöta manliga brottsoffer annorlunda och utveckla det nuvarande stödet för att bättre tillgodose mäns könsspecifika behov

Bakgrund: Stödpersoner är en utomstående resurs som är frikopplad vårdapparaten och kan tilldelas patienter som vårdas under psykiatrisk tvångsvård. Stödpersonens arbete syftar till att stötta patienten i en sårbar period i livet genom social interaktion och uppmuntran. Syfte: Att undersöka vårdpersonalens erfarenheter av och uppfattningar om stödpersonens roll och betydelse för patienter inom psykiatriskt tvångsvård. Metod: Deskriptiv design med en kvalitativ ansats. Som datainsamlingsmetod användes intervjuer med nio öppna frågor. Ett bekvämlighetsurval gjordes för att uppnå åtta informanter ur vårdpersonalen på en psykiatrisk avdelning. Som analysmetod användes innehållsanalys. Joyce Travelbees omvårdnadsteori användes som utgångspunkt. Resultat: Vårdpersonalen hade överlag, trots viss variation, god kunskap och erfarenhet av stödpersoner och deras roll. Stödpersonen uppfattades också ha en generellt positiv och stärkande roll för patienten. Slutsats: Vårdpersonalen visste att stödpersoner fanns men det rådde viss oklarhet i vad som ingick i deras arbetsuppgifter. Stödpersoner uppfattades dock ha en meningsfull roll i patientens välbefinnande. Den upplevda känslan var att stödpersonen kunde bidra med ett medmänskligt stöd i en utsatt situation och att det var av stor betydelse för patienten. / Background: Support persons are an outside resource who are disconnected from the healthcare system and can be assigned to patients who are cared for during involuntary treatment. The support person's work aims to support the patient in an vulnerable period in life through social interaction and encouragement. Purpose: To investigate the healthcare staff's experience and opinions about the support person's role and importance for patients in psychiatric compulsory care. Methods: Descriptive design with a qualitative approach. As a data collection method, interviews with nine open ended questions were used. A convenience selection was made to achieve eight informants from the healthcare staff at a psychiatric department. As analysis method, content analysis was used. Joyce Travelbees' nursing theory was used as a starting point. Results: Overall, the healthcare staff had good knowledge and experience of support persons and their role, despite some variation. The support person was also perceived to have a generally positive and strengthening role for the patient. Conclusion: The healthcare staff knew that support persons existed, but there was some uncertainty in what was included in their duties. However, support persons were perceived to have a meaningful role in the patient's well-being. The feeling was that the support person could contribute with a charitable support in a vulnerable situation and that it was of great importance to the patient

<p>Syftet var att undersöka i vilken omfattning långtidssjukskrivna haft kontakt med arbetsplatsen/arbetskamraterna/arbetsledaren och om de haft någon stödperson på arbetsplatsen under sjukskrivningen samt ifall de sjukskrivna anser att det påverkat möjligheterna till återgång i arbete. Studien baserade sig på en enkätundersökning med 36 långtidssjukskrivna som haft en sjukskrivningstid på minst 90 dagar i följd och vid sjukskrivningstillfället haft en anställning. Studien visade att kontakten varit gles, trots det ansåg ett lika stort antal att kontakten varit tillräcklig som otillräcklig. Endast ett fåtal hade haft någon stödperson på arbetet. Hypotesen ”att fortsatt kontakt med arbetsplatsen under långtidssjukskrivning har en positiv påverkan på möjligheterna till återgång i arbete” fick endast delvis stöd. Endast när det gällde grad av kontakt med arbetsledare/chef och utfall, visade sig vara signifikant på 5 % nivån. När det gällde graden av kontakten med arbetskamrater, facklig företrädare och ”Annan” kunde ingen signifikans påvisas. Studiens konklusion var att arbetsledare/chef var den viktigaste kontakten och att arbetskamraterna och fackliga företrädarna var en outnyttjad potential, som skulle kunna stärka det sociala stödet.</p>

Syftet var att undersöka i vilken omfattning långtidssjukskrivna haft kontakt med arbetsplatsen/arbetskamraterna/arbetsledaren och om de haft någon stödperson på arbetsplatsen under sjukskrivningen samt ifall de sjukskrivna anser att det påverkat möjligheterna till återgång i arbete. Studien baserade sig på en enkätundersökning med 36 långtidssjukskrivna som haft en sjukskrivningstid på minst 90 dagar i följd och vid sjukskrivningstillfället haft en anställning. Studien visade att kontakten varit gles, trots det ansåg ett lika stort antal att kontakten varit tillräcklig som otillräcklig. Endast ett fåtal hade haft någon stödperson på arbetet. Hypotesen ”att fortsatt kontakt med arbetsplatsen under långtidssjukskrivning har en positiv påverkan på möjligheterna till återgång i arbete” fick endast delvis stöd. Endast när det gällde grad av kontakt med arbetsledare/chef och utfall, visade sig vara signifikant på 5 % nivån. När det gällde graden av kontakten med arbetskamrater, facklig företrädare och ”Annan” kunde ingen signifikans påvisas. Studiens konklusion var att arbetsledare/chef var den viktigaste kontakten och att arbetskamraterna och fackliga företrädarna var en outnyttjad potential, som skulle kunna stärka det sociala stödet.

Bakgrund: Många kvinnor upplever förlossningsrädsla. Föda utan rädsla är en naturlig metod som främjar trygghet och optimerar födandets fysiologi och stärker det positiva i förlossningsupplevelsen. Kvinnans stödperson har en viktig roll under förlossningsarbetet.Syfte: Syftet är att beskriva och undersöka om användandet av metoden Föda utan rädsla (FUR) påverkar den födande kvinnans upplevda vårdkvalitet samt upplevelse och känslor i samband med förlossningen jämfört med tidigare insamlat material.Metod: Mixad metod av fall-kontrollstudie med kvantitativ ansats och en kvalitativ innehållsanalys med induktiv metod. Data samlades in genom QPP-I-enkät och analyserades genom Mann Whitney U-test.Resultat: De kvinnor som upplevde god effekt av FUR upplevde bättre stöd från personal, att partnern fick bättre stöd, uppmuntrades att delta och fick sina fysiska behov tillgodosedda under förlossningen. Kvinnorna upplevde även andra faktorer som påverkade den upplevda vårdkvaliteten.Slutsats: Genom förberedelse i FUR-metoden kan det födande paret upplevaökad trygghet och självförtroende inför förlossning och förlossningsrädsla kan motverkas. FUR kan ge upplevelse av ett bättre bemötande från personal, ökat stöd och respekt. Partnern blir stärkt i sin roll, vågar ta plats och ge stöd till den födande kvinnan.Klinisk tillämpbarhet: FUR-utbildningen är kort och ger en stor vinst tillbaka till både det födande paret samt förlossningspersonalen. / Background: Many women experience fear of childbirth. Confident Birth is a natural method that promotes security and optimizes the physiology of childbirth and strengthens the positive in the birth experience. The woman's support person has an important role during the labor. Aim: The aim is to investigate whether the use of the method Confident Birth affects the woman giving birth's perceived quality of care and delivery experience compared with previously collected material. Method: Mixed method of case-control study with quantitative approach and a qualitative content analysis with inductive method. Data are collected through the QPP-I survey and analyzed by the Mann Whitney U-test. Resultats: Women who experienced good effect of Confident Birth, experienced better support from caregivers, that the partner received better support, was encouraged to participate and had their physical needs met during childbirth. The women also experienced other factors that affected the perceived quality of care. Conclusion: Through preparation in the Confident Birth method, the birthing couple can experience increased security and self-confidence before childbirth and fear of childbirth can be counteracted. Confident Birth can provide an experience of a better response from healthcare personal, increased support and respect. The partner dares to act and provide support to the woman giving birth and the partner´s role is strengthened. Clinical application: Preparation in the Confident Birth method is short and gives a big profit back to both the birth couple and the delivery staff.