De sociokulturella teorierna försöker ge en förklaring till hur lärande går till. TIU är en metod som syftar till lärande och därför tittar vi i denna undersökning på vad de sociokulturella teorierna säger om fyra valda TIU-program. Materialet till denna studie är hämtat från eget material, litteratur samt studenter i Oslo. De olika ursprungskällorna medförde att materialet ursprungligen såg ut på olika sätt, men det har bearbetats för att få en enhetlig form. Det bearbetade materialet analyseras utifrån Olga Dysthes sex centrala aspekter i sociokulturell teori om lärande, samt Vygotskijs teori om ”den närmaste utvecklingszonen”. Dysthes punkter är: 1. Lärande är situerat. 2. Lärande är huvudsakligen socialt. 3. Lärande är distribuerat. 4. Lärande är medierat. 5. Språket är grundläggande i läroprocesserna. 6. Lärande är deltagande i en praxisgemenskap. De slutsatser vi drar är att de fyra TIU-programmen harmonierar rätt väl med de sociokulturella teorierna om lärande. Den starkaste länken är punkten om att lärande är distribuerat. TIU-programmen ger eleverna möjlighet att utbyta kunskap och erfarenheter om ämnet som behandlas. Den svagaste länken är att TIU-programmen kan ha svårt att anpassa sig efter elevernas olikheter och individuella behov.

Englund, Ellen (2014) "Jag behandlar inte alla lika" – Intervjuer med dramapedagoger om att arbeta genusmedvetet, Kandidatuppsats i Dramapedagogik, Akademin för utbildning och ekonomi, Högskolan i Gävle, Sverige. Syftet var att undersöka vad det kan innebära för några dramapedagoger att arbeta genusmedvetet. Metoden var enskilda intervjuer. Frågeställningarna undersökte dramapedagogernas uppfattningar om genus betydelse, om vad genusmedvetenhet innebär för deras praktik samt om vilka svårigheter och styrkor det finns i att arbeta dramapedagogiskt med genus. Studien eftersökte utsagornas bredd. Resultatet presenterades genom dramapedagogernas enskilda utsagor. Analysen skedde genom frågeställningarna och genusteoretiska begrepp. Det framkom att informanterna hade en socialkonstruktivistisk och maktkritiskt genussyn, samt att en genusmedveten dramapedagogisk praktik kunde innebära ett integrerat arbete utifrån gruppen, se problem inte deltagarna ser, arbete med könsfrågor, undvikande av att köna verkligheten och fiktionen, verktyg för skapandet av genus/kön, bejakande av queera läckage, reflekterande över praktik och reflektion samt tankar om rätt och fel. Dramapedagogikens teaterförankring uppfattades som en styrka och en svårighet.

En stor del av kulturen finansieras idag av statliga bidrag men detta har även medfört ett högre krav på egenfinansiering.  Teatern är beroende av sina lojala kunder men för att säkra denna grupp måste teatern locka nya besökare och få dessa att komma tillbaka. Teorin tar upp prisets varierande betydelse för förväntningar i olika kundgrupper och hur mervärdesfaktorer kan användas för att få det upplevda värdet att leva upp till det förväntade. Genom en dokumentstudie och intervjuer genomförs en fallstudie av Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm för att undersöka hur just denna organisation arbetar med balansgången mellan pris och upplevt värde. Resultaten visar att unga, som utgör majoriteten av förstagångsbesökare, lockas av låga priser men blir mindre priskänsliga då de upplever ett mervärde. Det är i slutändan helhetsupplevelsen som är avgörande om en förstagångsbesökare kommer att bli en lojal kund.

Diss. (sammanfattning) Umeå : Umeå universitet, 2007. / Härtill 4 uppsatser.

Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2010.

Mitt magisterarbete bestod av en 45 minuter lång pjäs som jag skrivit och som framfördes i januari 2016 vid två publika tillfällen på Stockholms konstnärliga högskola. Processen beskrivs inledande i skrivarbetet. Den färdiga pjäsen, Den goda skådespelaren, finns som version 14 och version 1 i slutet av skrivarbetet. Själva magister redovisningen var praktisk, det vill säga att jag skrev en pjäs och framförde den för publik och examinerades sedan då jag också skrivit om vad det var jag hade gjort. Det inledande texten består av beskrivning av metod, mål och syfte och om processen att iscensätta och gestalta kultursociologiska teorier med utgångspunkt från främst sammanfattningen av Bourdieus teorier som jag fann i uppsatsen Kulturens fält Om Pierre Bourdieus kultur och utbildningssociologi av Donald Broady. Till min praktiska framställning utgick jag från Brechts teaterteorier. Både Bourdieu och Brecht var intresserade av utbildning.  Jag ville (enligt Brecht via teater undervisa) om frilansande konstnärers livsvillkor och arbetsförhållanden kopplade till de ekonomiska förutsättningarna för konsten och konstnären. Syftet var att väcka idéer och tankar. Bourdieus teorier är i pjäsen gestaltade som dialoger om tillhörighet, vilka grupper som utestängs från de kulturella arenorna och varför? (hur eliter formeras och reproduceras), hur makteliter inte erkänner (misskännande) att de har haft vissa fördelar (socialt och kulturellt kapital) som gjort att de nått toppositioner inom sitt yrkesfält.  När jag nu fått spela min pjäs vid flera tillfällen har jag experimenterat med att, mer eller mindre, beskriva Bourdieus tankar och teorier för publiken efter föreställningen. När jag redovisat Bourdieus och Brechts teorier och begrepp så har det uppstått diskussioner om maktstrukturer inom olika fält. Exempelvis privata teateraktörer kontra fria grupper. Om jag inte redovisat teorin uppstod diskussioner av mer igenkännande karaktär. Då har diskussionen kommit att handla om egna minnen från den egna yrkesverksamheten. Diskussioner har uppstått. Brechts episka teaterteknik har på ett tydligt sätt fungerat som en grund för dialog och diskussion efter föreställningarna. Om man tittar på föreställningen som ett slutgiltigt verk är möjligen så att den konstnärliga helheten hade mått bättre av att minska antalet distansering tekniker (projektioner, att bjuda in publik i dialog, kommentera privat, distrahera genom plötsliga händelser och komik m.m.) i min föreställnings uppförande. Men det var inte målet. Brecht förespråkade teatern som ”utbildning” och i det här fallet har jag utbildat mig själv och förhoppningsvis också hittat en metod för att utbilda och väcka reflektion hos andra genom scenisk gestaltning och genom skriven dialog med noter och hänvisningar till sociologisk teori och teaterteori. Praktik och teori i ett arbete.

Studiens syfte är att beskriva och analysera hur lärare i fritidshem använder drama i fritidsverksamheten. Studien söker även svar på vilka motiv lärare i fritidshem beskriver att drama har i verksamheten samt vad som påverkar lärares möjligheter att arrangera drama i fritidshem. Studien bygger på intervjuer med fem lärare i fritidshem med olika erfarenhet av dramaaktiviteter. Intervjuerna spelades in och transkriberades. Det transkriberade materialet lade sedan grunden för analys och tolkning. Resultatet visar att drama används på olika sätt i fritidshemmet, både som rollspel och inspiration till lek. De intervjuade lärarna menar att det går att integrera många olika ämnen och arbetsätt när de jobbar med drama. Arbete med drama kan påverkas av faktorer som tid, elevers närvaro, utrymme, och material. Detta arbete riktar sig till de som arbetar inom fritidshem, och andra som är intresserade av hur drama används i fritidshemmet.

<p>Uppsatsen inrymmer två syftesformuleringar. Det första syftet är att undersöka vilka utbildningsvägar som finns för att få arbete som teaterlärare på gymnasieskolan. Det andra syftet är att undersöka hur begreppen behörighet, kompetens och kunskap inom teaterläraryrket definieras av rektorer på det estetiska programmet och hur dessa tre delar samverkar sinsemellan. Frågeställningarna är: Vilka utbildningsvägar finns för att få en anställning som teaterlärare på gymnasieskolans estetiska program? Vad innebär det att vara behörig? Vad innebär det att ha kompetens? Vad innebär det att ha kunskap? Hur samverkar behörighet, kompetens och kunskap inom yrket teaterlärare? Uppsatsen utgår från läraruppdraget ur ett mer allmänt perspektiv och teaterlärarskapet mer specifikt. Olika utbildningsvägar för att bli teaterlärare, både på folkhögskolenivå och på högskolenivå kartläggs. Framförallt handlar undersökningen om vem som anses vara behörig och kompetent att undervisa i teaterämnet. Med målsättning att förstå innebörden i begreppen som de används i praktiken har rektorer på olika gymnasieskolor runt om i landet intervjuats via e-post. De har svarat på frågor utifrån sina anställda teaterlärare, samt sin egen syn på behörighet, kompetens och kunskap. Resultatet visar att det finns mycket få utbildningsvägar för den som vill bli behörig teaterlärare. Detta gör att många av dem som arbetar inom yrket inte läst på lärarprogrammet utan har andra utbildningar. Rektorerna på de estetiska programmen anser att den viktigaste kunskap en teaterlärare bör inneha är ämneskunskaper. Utbildning och pedagogisk skicklighet värderas också högt. Rektorerna visar stor kunskap om vilken utbildning de teaterlärare som arbetar på deras skola har. Trots att det sällan rör sig om en traditionell lärarutbildning anser rektorerna i de allra flesta fall att den anställde anses som behörig för yrket.</p>

Uppsatsen inrymmer två syftesformuleringar. Det första syftet är att undersöka vilka utbildningsvägar som finns för att få arbete som teaterlärare på gymnasieskolan. Det andra syftet är att undersöka hur begreppen behörighet, kompetens och kunskap inom teaterläraryrket definieras av rektorer på det estetiska programmet och hur dessa tre delar samverkar sinsemellan. Frågeställningarna är: Vilka utbildningsvägar finns för att få en anställning som teaterlärare på gymnasieskolans estetiska program? Vad innebär det att vara behörig? Vad innebär det att ha kompetens? Vad innebär det att ha kunskap? Hur samverkar behörighet, kompetens och kunskap inom yrket teaterlärare? Uppsatsen utgår från läraruppdraget ur ett mer allmänt perspektiv och teaterlärarskapet mer specifikt. Olika utbildningsvägar för att bli teaterlärare, både på folkhögskolenivå och på högskolenivå kartläggs. Framförallt handlar undersökningen om vem som anses vara behörig och kompetent att undervisa i teaterämnet. Med målsättning att förstå innebörden i begreppen som de används i praktiken har rektorer på olika gymnasieskolor runt om i landet intervjuats via e-post. De har svarat på frågor utifrån sina anställda teaterlärare, samt sin egen syn på behörighet, kompetens och kunskap. Resultatet visar att det finns mycket få utbildningsvägar för den som vill bli behörig teaterlärare. Detta gör att många av dem som arbetar inom yrket inte läst på lärarprogrammet utan har andra utbildningar. Rektorerna på de estetiska programmen anser att den viktigaste kunskap en teaterlärare bör inneha är ämneskunskaper. Utbildning och pedagogisk skicklighet värderas också högt. Rektorerna visar stor kunskap om vilken utbildning de teaterlärare som arbetar på deras skola har. Trots att det sällan rör sig om en traditionell lärarutbildning anser rektorerna i de allra flesta fall att den anställde anses som behörig för yrket.

<p>Examensarbete 15 hp. Lärarexamen</p>