<p>Immateriella tillgångar är i de flesta företag till mängden fler än de materiella tillgångarna. Därför har intresset för de immateriella tillgångarna ökat i dagens samhälle. Företag kan antingen välja mellan att aktivera eller kostnadsföra de immateriella tillgångarna. Aktivering innebär att den immateriella tillgången bokförs som en tillgång i balansräkningen. En avskrivning görs årligen över nyttjandeperioden. Kostnadsföring innebär att den immateriella tillgången bokförs som en kostnad direkt i resultaträkningen. Skattekostnaden spelar en stor roll för företagen i Sverige. Denna bakgrund ledde oss fram till vår problemformulering, ”Vad påverkar valet kring aktivering alternativt kostnadsföring av immateriella tillgångar?” Syftet med vår uppsats var att beskriva skillnaderna mellan aktivering alternativt kostnadsföring samt att jämföra varför företag väljer att aktivera alternativt kostnadsföra de immateriella tillgångarna. Dessutom ville vi identifiera revisorernas och Skatteverkets syn på redovisningen av de immateriella tillgångarna. Den metod vi valde är en deskriptiv utformning i vår uppsats. Detta för att vi ville beskriva hur problemet såg ut i verkligheten. Vi använde oss av kvalitativa intervjuer för att samla in underlag till vår empiri. Tre intervjuer med revisorer och en intervju med skattehandläggare gjordes. De källor vi använde oss av var böcker och artiklar som rörde redovisning och skatt. För att finna relevant och aktuell information kring redovisning av immateriella tillgångar sökte vi i olika databaser som Affärsdata, Artikelsök samt Google. De slutsatser vi kom fram till var att aktivering av immateriella tillgångar tidigare har setts som ett svaghetstecken för företag. Detta på grund av att företag med dålig lönsamhet oftast har valt att aktivera immateriella tillgångar för att på så sätt få ett bättre resultat. Detta synsätt har dock ändrats och idag är det mer accepterat att aktivera immateriella tillgångar. Vi såg dock att nyetablerade företag valde att aktivera immateriella tillgångar, detta beror främst på höga kostnader i uppstartsskedet och att de vill undvika ett negativt resultat. De företag som har flest immateriella tillgångar är IT-företag. Små företag strävar efter en så låg skatt som möjligt. I Sverige finns det övervägande små företag, därför tror vi att skatten har en stor betydelse vid valet av aktivering alternativt kostnadsföring.</p>

Immateriella tillgångar är i de flesta företag till mängden fler än de materiella tillgångarna. Därför har intresset för de immateriella tillgångarna ökat i dagens samhälle. Företag kan antingen välja mellan att aktivera eller kostnadsföra de immateriella tillgångarna. Aktivering innebär att den immateriella tillgången bokförs som en tillgång i balansräkningen. En avskrivning görs årligen över nyttjandeperioden. Kostnadsföring innebär att den immateriella tillgången bokförs som en kostnad direkt i resultaträkningen. Skattekostnaden spelar en stor roll för företagen i Sverige. Denna bakgrund ledde oss fram till vår problemformulering, ”Vad påverkar valet kring aktivering alternativt kostnadsföring av immateriella tillgångar?” Syftet med vår uppsats var att beskriva skillnaderna mellan aktivering alternativt kostnadsföring samt att jämföra varför företag väljer att aktivera alternativt kostnadsföra de immateriella tillgångarna. Dessutom ville vi identifiera revisorernas och Skatteverkets syn på redovisningen av de immateriella tillgångarna. Den metod vi valde är en deskriptiv utformning i vår uppsats. Detta för att vi ville beskriva hur problemet såg ut i verkligheten. Vi använde oss av kvalitativa intervjuer för att samla in underlag till vår empiri. Tre intervjuer med revisorer och en intervju med skattehandläggare gjordes. De källor vi använde oss av var böcker och artiklar som rörde redovisning och skatt. För att finna relevant och aktuell information kring redovisning av immateriella tillgångar sökte vi i olika databaser som Affärsdata, Artikelsök samt Google. De slutsatser vi kom fram till var att aktivering av immateriella tillgångar tidigare har setts som ett svaghetstecken för företag. Detta på grund av att företag med dålig lönsamhet oftast har valt att aktivera immateriella tillgångar för att på så sätt få ett bättre resultat. Detta synsätt har dock ändrats och idag är det mer accepterat att aktivera immateriella tillgångar. Vi såg dock att nyetablerade företag valde att aktivera immateriella tillgångar, detta beror främst på höga kostnader i uppstartsskedet och att de vill undvika ett negativt resultat. De företag som har flest immateriella tillgångar är IT-företag. Små företag strävar efter en så låg skatt som möjligt. I Sverige finns det övervägande små företag, därför tror vi att skatten har en stor betydelse vid valet av aktivering alternativt kostnadsföring.

Syftet med uppsatsen är att belysa olika skatteplaneringsstrategier som multinationella koncerner använder sig av för att prissätta transaktioner innehållande immateriella tillgångar så att vinster som kan hänföras från dessa allokeras till länder med låg eller ingen beskattning. Avsikten är att klargöra hur sådana förflyttningar av vinster från immateriella tillgångar har skett samt att redogöra för hur OECDs nya riktlinjer i BEPS Action 8 avser att reglera sådana möjligheter. Det bakomliggande syftet är således att granska huruvida de nya riktlinjerna kommer att leda till att vinster som kan härledas till immateriella tillgångar i större utsträckning kommer att allokeras till och därmed beskattas på den plats där ekonomisk aktivitet och värdeskapandet sker. Genom att kritiskt granska om BEPS Action 8 faktiskt kommer att leda till att vinster från transaktioner innehållande immateriella tillgångar allokeras till den plats där värdeskapandet sker kan företag som innehar immateriella tillgångar, investerare i sådana företag, jurister på området samt andra intressenter få en uppfattning om hur regleringen kommer att påverka olika skatteplaneringsupplägg samt vilka åtgärder som behöver vidtas på grund av de nya riktlinjerna. För att uppsatsen ska kunna användas ur ett svenskt perspektiv är syftet även att undersöka hur förändringarna i OECD Guidelines kommer att påverka svensk rätt.

Hur goodwill och immateriella tillgångar ska redovisas har länge varit ett omdiskuterat ämne. Sedan 2005 ska de noterade företagen inom EU använda sig av IFRS som utges av IASB. Anledningen till detta är att standardsättarna vill öka harmoniseringen av redovisningen. Ett av huvudsyftena med införandet av IFRS 3 – Rörelseförvärv var att en större andel immateriella tillgångar skulle identifieras vid ett rörelseförvärv och därmed skulle goodwill minska i företags balansräkningar och ge en mer rättvisande bild av företags finansiella rapporter. Sedan 2005 ska goodwill skrivas ner istället för att årligen avskrivas vilket standardsättarna menade skulle ge en mer rättvisande bild av goodwillvärdet. Detta innebär att goodwill ska nedskrivningstestas regelbundet och hur detta går till beskrivs i IAS 36 – Nedskrivningar. Det finns viss kritik mot att beräkningen av återvinningsvärdet av goodwill är för subjektiv och innehåller för många bedömningar. Tidigare forskning visar på att det råder delade meningar om huruvida syftet med IFRS 3 och IAS 36 har uppnåtts.   Vi har i vår studie intervjuat sex revisorer för att undersöka vilka konsekvenser de uppfattar att införandet av IFRS 3 och revideringen av IAS 36 har fått på redovisningen av immateriella tillgångar och goodwill, samt om dessa standarder har gett en mer rättvisande bild av företags finansiella rapporter. Anledningen till att vi valde att intervjua revisorer är för att de på ett objektivt sätt ska granska de finansiella rapporterna och säkerställa informationsgivningen för intressenter och har därmed en viktig roll i denna process.   Vår studie visar att revisorerna har olika åsikter om införandet av IFRS 3 och IAS 36; vissa upplever det som positivt medan andra menar att det var bättre förr. En del av revisorerna upplever att de nya standarderna är för detaljerade och för komplicerade för användarna, andra tycker att det är bra att det finns utrymme för tolkningar och egna bedömningar. Alla revisorer är dock överens om att nedskrivningstesterna av goodwill är en av de största skillnaderna och att subjektiviteten som har uppstått till följd av nedskrivningstesten är ett problem.  Trots att revisorerna har meningsskiljaktigheter rörande olika delar i standarderna så är alla av uppfattningen att införandet av IFRS 3 och IAS 36 inte har gett en mer rättvisande bild av immateriella tillgångar och goodwill och därmed inte heller företags finansiella rapporter.   Vi tolkar resultaten av vår studie som att IASB har en lång väg kvar att gå för att få en mer rättvisande bild av dessa tillgångar.

<p><strong>Sammanfattning</strong></p><p>Olikheter mellan länder och deras olika regelverk gör att företags års-redovisningar skiljer sig åt och intressenter får svårare att jämföra finansiell information. Olikheter leder i sin tur till olika definitioner och värderingar vid redovisning, vilket gör att jämförbarheten mellan företag och värdering av ett företag blir en komplicerad verksamhet. (FAR 2009). Immateriella tillgångar har diskuterats flitigt och det finns argument både för och emot huruvida företagen skall aktivera tillgången i balansräkningen (Sundgren et al 2007). FoU inom läkemedelsindustrin är en mycket riskfylld verksamhet, eftersom endast cirka 10 procent av alla läkemedel som når utvecklingsfasen kommer ut på marknaden till slut och cirka 20 procent av de marknadsförda läkemedlen är tillräckligt lönsamma för att så småningom täcka den investering som gjorts i dem (Nickisch et al 2009).</p><p>Undersökningen ämnar svara på följande frågor: Vilka är de huvudsakliga faktorer som begränsar företagen vid redovisning av FoU? I vilken omfattning aktiverar företagen kostnader för FoU som en tillgång? Vilka är de tänkbara orsakerna bakom läkemedelsföretagens val av redovisning av FoU?</p><p>Syftet med uppsatsen är att identifiera hur företagen inom läkemedels-branschen redovisar FoU i sina räkenskaper, samt vilka begränsningar och möjligheter företagen står inför i och med gällande regelverk och rekommen-dationer.</p><p>Uppsatsen är i huvudsak konstruerad med hjälp av den kvalitativa metoden. Dock har den även inslag av kvantitativ metod, eftersom omfattningen av tillgångsföring av kostnader för FoU inom läkemedelsindustrin är av stort intresserade.</p><p>För att skapa en rimlig omfattning på problemet och på undersökningen i övrigt avgränsades undersökningen till att omfatta svenska börsnoterade företag inom läkemedelsbranschen forskning, utveckling och tillverkning i egen regi.</p><p>I teorikapitlet beskrivs historik avseende det regelverk som läkemedelsföretagen redovisar enligt. Dessutom presenteras aktuella regelverk i dagsläget, teorier kring risk, värdering och läkemedelsindustrin samt de faser som framställningen av ett läkemedel kan befinna sig i.</p><p>Företagen tenderar till att vara mycket försiktiga vid redovisning av FoU. Kostnader för FoU aktiveras i så gott som obefintlig omfattning.</p>

Sammanfattning Olikheter mellan länder och deras olika regelverk gör att företags års-redovisningar skiljer sig åt och intressenter får svårare att jämföra finansiell information. Olikheter leder i sin tur till olika definitioner och värderingar vid redovisning, vilket gör att jämförbarheten mellan företag och värdering av ett företag blir en komplicerad verksamhet. (FAR 2009). Immateriella tillgångar har diskuterats flitigt och det finns argument både för och emot huruvida företagen skall aktivera tillgången i balansräkningen (Sundgren et al 2007). FoU inom läkemedelsindustrin är en mycket riskfylld verksamhet, eftersom endast cirka 10 procent av alla läkemedel som når utvecklingsfasen kommer ut på marknaden till slut och cirka 20 procent av de marknadsförda läkemedlen är tillräckligt lönsamma för att så småningom täcka den investering som gjorts i dem (Nickisch et al 2009). Undersökningen ämnar svara på följande frågor: Vilka är de huvudsakliga faktorer som begränsar företagen vid redovisning av FoU? I vilken omfattning aktiverar företagen kostnader för FoU som en tillgång? Vilka är de tänkbara orsakerna bakom läkemedelsföretagens val av redovisning av FoU? Syftet med uppsatsen är att identifiera hur företagen inom läkemedels-branschen redovisar FoU i sina räkenskaper, samt vilka begränsningar och möjligheter företagen står inför i och med gällande regelverk och rekommen-dationer. Uppsatsen är i huvudsak konstruerad med hjälp av den kvalitativa metoden. Dock har den även inslag av kvantitativ metod, eftersom omfattningen av tillgångsföring av kostnader för FoU inom läkemedelsindustrin är av stort intresserade. För att skapa en rimlig omfattning på problemet och på undersökningen i övrigt avgränsades undersökningen till att omfatta svenska börsnoterade företag inom läkemedelsbranschen forskning, utveckling och tillverkning i egen regi. I teorikapitlet beskrivs historik avseende det regelverk som läkemedelsföretagen redovisar enligt. Dessutom presenteras aktuella regelverk i dagsläget, teorier kring risk, värdering och läkemedelsindustrin samt de faser som framställningen av ett läkemedel kan befinna sig i. Företagen tenderar till att vara mycket försiktiga vid redovisning av FoU. Kostnader för FoU aktiveras i så gott som obefintlig omfattning.

I Sverige har företagen ett normsystem av lagar, råd, rekommendationer och praxis att ta hänsyn till. Bokföringsnämnden (BFN) är ett av de normgivande organ som arbetar med att ge vägledning kring redovisningen och utveckla god redovisningssed. Då BFN konstaterade att de nuvarande redovisningsnormerna för icke-noterade företag inte var ändamålsenliga, beslutade de sig, även på grund av den internationella lagharmoniseringen, att försöka lösa problemen med ett nytt regelverk. Det nya regelverket K3 är framtaget för större företag och koncerner och är det regelverk som vi har valt att studera. Inom redovisning av materiella anläggningstillgångar har det tidigare riktats kritik mot olika avskrivningsmetoder, men även värderingsmetoder såsom anskaffningsvärde. I de nya reglerna har BFN bl.a. infört s.k. komponentavskrivning, där komponenter som består av ett väsentligt värde av en tillgång skall skrivas av utifrån olika nyttjandeperioder. Frågan är då, vad anses vara väsentligt värde och hur uppskattas nyttjandeperioden för tillgången? Hur delas anskaffningsvärdet av en tillgång upp i olika komponenter? Detta är exempel på frågor som vi kommer undersöka och tillämpa praktiskt i form av en fallstudie på företaget Modul AB. Syftet med studien var att sätta oss in i det nya K3-regelverket och sedan ta fram ett värderingsförslag för företaget Modul AB som ska implementera K3-regelverket när de börjar sitt räkenskapsår i maj 2014. De ville ha hjälp med hur de nya reglerna kommer att påverka redovisningen av de materiella anläggningstillgångarna. Under fallstudiens gång har vi analyserat de problem och svårigheter som har uppstått, främst vid komponentavskrivning. Vi har även diskuterat huruvida de nya reglerna gör att tidigare svårigheter försvinner eller om de kommer att kvarstå. För att få en uppfattning av tidigare problematik har vi undersökt tidigare forskning genom att samla in och studera vetenskapliga artiklar inom området. Insamling har även skett av lagar, rekommendationer och praxis för att skaffa oss kunskap om hur redovisningen skall tillämpas rent praktiskt och för att kunna identifiera skillnader som finns mellan de nuvarande och nya reglerna. I och med att regelverket är principbaserat och det inom komponentavskrivning inte finns några detaljerade instruktioner för hur detta skall hanteras, stötte vi på problem vid den praktiska tillämpningen. Att kunna identifiera en tillgångs olika komponenter, att bedöma hur anskaffningsvärdet ska delas upp i komponenter samt hur den återstående livslängden för komponenterna ska uppskattas var det svåraste. Vi kunde därmed konstatera att det uppstått en del nya problem, även om komponentavskrivning ger en mer rättvisande bild och är bra i teorin. En stor del av värderingsproblematiken kring anskaffningsvärdet kvarstår då det inte skett någon större förändring inom detta.

Företagsvärdering är ett ämne som väcker stort intresse från bland annat revisorer ochvärderare då det idag har blivit allt vanligare att köpa och sälja företag. För att värdera ettföretag är det viktigt att ha en gemensam definition på begreppet värde då detta kan skilja sigmellan olika individer. Värdering av företag som består av relativt sett mycket immateriellatillgångar anses vara ett av de mest problematiska områdena när det gäller värdering. Enimmateriell tillgång är en identifierbar, icke-monetär tillgång utan fysisk form. Företag sombestår av relativt sett mycket immateriella tillgångar har idag blivit allt mer förekommande dåekonomin utvecklas fort. Problematiken finns kring dessa företag då ingen konkret lösningfinns för hur dessa skall värderas. Det finns idag flera olika sätt att gå till väga för att värderaett företag. I vår studie har vi därför valt att studera hur värderingsprocesserna skiljer sig åtvid värdering av företag med relativt sett mycket materiella tillgångar och företag med relativtsett mycket immateriella tillgångar. Syftet med studien är att granska och skapa förståelse förskillnaderna i dessa två värderingsprocesser.Vi har i denna uppsats valt att i den teoretiska referensramen utgå ifrån att beskrivavärderingsprocessen. Där har vi valt att beskriva den fundamentala analysen och dess delar.Dessa består av strategisk analys, redovisningsanalys, finansiell analys ochvärderingsmodeller. När det gäller värderingsmodeller finns det en mängd olika metoder atttillämpa, men i denna uppsats studeras substans- och avkastningsvärdering.Substansvärdering innebär att befintliga tillgångar och skulder analyseras medan inomavkastningsvärdering tas framtida tillväxt med i beräkningarna. Inom avkastningsvärderingenstuderas två underkategorier som är kassaflödesvärdering samt multipelvärdering. Enkvalitativ metod har använts för att genomföra denna studie. Detta har gjorts genom att enintervjustudie har använts. Där har vi intervjuat värderare för att få en djupare förståelse förhur värderingsprocesserna skiljer sig åt mellan företag med relativt sett mycket materiellatillgångar och företag med relativt sett mycket immateriella tillgångar.I empirin beskrivs respondenterna och även en presentation av deras tillvägagångsätt vidvärdering av företag med relativt sett mycket materiella tillgångar och företag med relativtsett mycket immateriella tillgångar beskrivs. I analysen görs en jämförelse mellan teorin ochempirin vilket senare leder fram till slutsatserna. Slutsatserna visar att det finns vissaskillnader mellan värderingsprocesserna. Dessutom visar de tydligt på att mer forskning krävsoch efterfrågas kring värdering av företag som består av relativt sett mycket immateriellatillgångar. Slutsatserna består även av diskussion och förslag på vidare forskning.

<p>Vår studie syftar till att ge en fördjupande inblick i hur några av de regionala bankkontoren i Kalmar län förhåller sig till företag med stora immateriella tillgångar när dessa ska söka kre-dit. För att kunna genomföra frågeställningen har vi genomfört litteraturstudier samt intervju-er med fyra stycken regionala bankkontor i Kalmar län. Här genom kartläggs de problem som bankerna och övriga intressenter står inför eftersom många av dagens tjänstebaserade företag inte visas ur ett rättvist perspektiv på grund av den rådande problematiken med de nuvarande redovisningsreglerna och rekommendationerna.</p><p>När olika intressenter, till exempel banker ska göra en analys av ett företag är det av stor vikt att banken får ta del av företagets tillgångar, såväl materiella, immateriella som finansiella tillgångar. Redovisningen och behandlingen av de materiella tillgångarna är inget problem då det bland annat finns väl fungerande och etablerade mallar och modeller för att behandla des-sa tillgångar i redovisningen. De immateriella tillgångarna har inte gått samma felfria väg tillmötes inom redovisningen. Problemet ligger bland annat i att de immateriella tillgångarna inte går att separeras från det företag som innehar dem vilket innebär att de immateriella till-gångarna skapar värde endast i kombination med övriga delar av företaget. Detta i sin tur medför att det blir problematiskt att identifiera hur stor del av en intäkt som orsakats av de immateriella tillgångarna. Eftersom det i dagsläget inte finns något riktigt bra tillvägagångs-sätt att behandla de immateriella tillgångarna leder detta många gånger till att bankerna måste vidta försiktighetsåtgärder när ett företag som innehar väldigt stora delar immateriella till-gångar vill ansöka om kredit, framförallt rör det nystartade små företag. I vissa fall kan det till och med vara så att bankerna höjer ett varningens finger när de ser ett företag med mycket immateriella tillgångar i balansräkningen. Det här förfarandet leder ofta till en orättvis be-handling eftersom ett företag vars tillgångsmassa till större delen utgörs av immateriella till-gångar inte alls behöver vara mindre kreditvärdigt än ett företag med betydande materiella tillgångar.</p><p>De slutsatser som vi har kommit fram till och vilka svarar på vår problemformulering, hur immateriella tillgångar påverkar några av Kalmar läns regionala bankkontors syn på företag som kredittagare, presenteras i följande stycke. Vi har kommit fram till att bankerna har en liknande syn bland annat gällande att det är lättare att bevilja kredit till ett företag med mate-3</p><p>riella tillgångar än till ett företag med mycket immateriella tillgångar. En annan slutsats som vi även har kommit fram till är att ett företag vars tillgångsmassa som utgörs till största delen av immateriella tillgångar inte alls behöver vara mindre kreditvärdigt än något annat företag. Hur vi har kommit fram till våra slutsatser får ni ta del av genom att läsa fortsättningen av vår uppsats.</p>

<p>Uppsatsen behandlar och ser på hur banker bedömer immateriella tillgångar vid kreditbedömningar av småföretag.</p>