SammanfattningDetta examensarbete har till syfte att försöka ge dig som läsare en ökad förståelse för vad sompåverkar vägledares val av arbetsmetoder i mötet med de vägledningssökande samt ge endjupare insikt i hur vägledarna reflekterar kring dessa val. Det är vägledarnas egna perspektivoch uppfattningar vid val och resonemang kring arbetsmetoder som är i fokus för studien.Arbetet har genomförts vid Vägledningscentrum i Göteborg hösten 2009.Vägledningscentrum i Göteborg är en plattformsorganisation där de anställda vägledarna harsin utgångspunkt. Samtliga av de anställda vägledarna har en studie- ochyrkesvägledarutbildning, med undantag av några som har en annan utbildningsbakgrund ikombination med yrkeserfarenhet, men där kompetensen bedöms likvärdig av organisationen.Med avsikt att söka svar på våra frågeställningar har kvalitativa intervjuer genomförtsmed sju vägledare, samt en person från ledningen av Vägledningscentrum.De teoretiska ramverk som presenteras i arbetet är av betydelse för att analysera det ämnevi valt att undersöka samt för att kunna förankra det insamlade intervjumaterialet till relevantlitteratur, med syfte att försöka besvara våra två frågeställningar.Vägledarna som intervjuats påverkas av en rad faktorer i valet av arbetsmetoder i mötetmed den vägledningssökande. Resonemanget vid svar på flertalet intervjufrågor har vartrelativt lika vägledarna emellan, medan åsikterna gått mer isär på andra punkter. Attorganisationen, Vägledningscentrum, påverkar framkommer tydligt, så som i form avarbetsplanen som vägledarna arbetar utifrån och den fortbildning som de anställda får ta delav. Det arbetslag vägledarna tillhör på Vägledningscentrum samt de övriga kollegor de omgesav påverkar och då främst genom att man inspireras och tar hjälp av varandra. Under samtligaav intervjuerna nämns begreppet tid och hur denna begränsar arbetet och att detta blir enpåverkansfaktor och en ram för hur vägledarna får planera och prioritera sitt arbete.När vägledarna reflekterar över vad som påverkar dem vid valet av arbetsmetod i mötetmed den vägledningssökande uppkommer en rad faktorer, men gemensamt för samtliga avvägledarnas resonemang är att de genomsyras av att det viktigaste är den vägledningssökandei sig. Att mötet är det viktiga och att kunna vara behjälplig för en annan individ.

Utbildingen av officerare är och har alltid varit ett omdiskuterat ämne. Sedan reformationen av officersutbildningen till Officersprogrammet för drygt tio år sedan – vilket för första gången även gav den nya fänriken akademisk kandidatexamen i krigsvetenskap – har den här frågan återigen aktualiserats. Akademiseringen tillförde en viktig och saknad aspekt till professionen men utlåtanden från officerskåren har varit att utbildningen är för generell och att fänriken inte kan något när denne kommer hem.   Under samma tidsperiod har Försvarsmakten och armén genomgått stora förändringar. Omställningen från invasionsförsvar till insatsförvar har fullföljts, värnplikten avskaffades och anställda soldater och förband blev en ny verklighet. Som om inte detta räckte har fokus inom samma tidsperiod återigen svängt; nu med nationellt försvar i centrum och med en återinförd värnplikt och planerad tillväxt av Förvarsmakten som följd.  Den här studien undersöker om den nyutexaminerade fänriken erhållit rätt förutsättningar att klara av det arbete som hen förväntas göra. Genom att utgå från att Officersprogrammet är en ny utbildning med andra för- och nackdelar än de tidigare officersutbildningarna fokuserar den här studien på mottagandet vid förbanden. Är det i själva verket utbildningen det är fel på eller är det just förväntningarna på den nye officeren? Ges fänriken möjlighet att omsätta teoretiska kunskaper till praktiska färdigheter?   Studien indikerar att omhändertagandet av nyexaminerade officerare under den föregående tioårsperioden präglats av en brist på struktur och systematisering. Ett alltför stort fokus på kortsiktiga mål och en bortprioritering av professionsutvecklingen har påverkat officersprofessionen negativt. Armén och förbanden har under senare år förbättrat sin systematisering men behöver bli ännu bättre på att prioritera professionsutvecklingen. Armén bör utveckla en gemensam struktur för lärlingstiden för nya fänrikar genom att formalisera handledning och tydligare systematisera personalplaneringen. Den samlade utbildningen av officerare och professionsutvecklingen bör betraktas som en helhet, annars riskerar professionen att fortsätta påverkas negativt och tillväxt med kvalitet kommer inte vara möjlig.  Studiens övergripande insikt är att det inte nödvändigtvis är utbildningen det är fel på, utan snarare hur omsättningen av utbildningen från teoretisk kunskap till praktiska färdigheter omhändertas inom stridskraften och förbandet. / The education and training of military officers is and has always been a disputed subject. Since the reform of the Swedish officer’s training and conversion to Officersprogrammet1 (OP) a little over a decade ago – which for the first time granted the new junior officer with an academic degree in War Studies – this issue has been revitalized. The conversion to an academic education provided the Swedish Military Profession with an important missing aspect. But, the general opinion prevailing among the officer corps is that the training is far too generic and that junior officers thus are inept for duty at their home regiments.  During the same time frame the Swedish Armed Forces and the Swedish Army has undergone massive changes. Doctrinal realignment from focusing on the threat of a potential invasion towards an agile and highly operational defense force with an international focus was completed; conscription was scrapped and made dormant. Professionalized soldiers and field units became the new reality. But, then again focus shifted. National defense has once again become the priority with a reinstated conscription as well as planned growth for the Swedish Armed Forces as a consequence.  This research project examines whether the junior officer during this time frame has been given the right possibilities to carry out the work expected by him or her. By assuming that OP is a new type of education program, with different pros and cons compared to previous educations, this research focuses instead on the integration of junior officers at their home units. Is it really the education that’s failing or are expectations on the new officer in fact improper? Are the junior officers provided the right support to transform knowledge to skills?  This thesis indicates that integration of junior officers has been characterized by a lack of structure and systematization during the past decade. Too much focus on short-term objectives and an unintentional suppression of the development of the Military Profession have had negative consequences. The Swedish Army has improved on systematization during recent years but still needs to improve and prioritize the development of the profession. The Swedish Army should create a structured apprenticeship of junior officers by formalizing mentorship and clearly systematize strategic personnel planning. The collective training of officers and the Evolution of the Military Profession should be considered as a whole, it will otherwise risk further negative consequences and planned growth with quality will not be feasible. The main insight of this study is that it’s not necessarily the education that is failing but rather how the Regiments within the Swedish Army manages to transform the junior officers’ knowledge to relevant skills or not.