I denna studie undersöker jag de svenska och engelska översättningarna av Bonjour tristesse av Françoise Sagan från 1954 och av Le chapeau de Mitterand av Antoine Laurain från 2012 och hur adekvans- eller acceptansinriktade de är (Toury, 1978/1995; Lindqvist 2005). Jag undersöker vilka översättningsstrategier som använts för att översätta abstrakta substantiv och kulturspecifika begrepp med hjälp av Vinay och Darbelnets (1958) och Pedersens (2007) teorier för att urskilja eventuella tendenser och mönster. Slutligen undersöker jag om resultaten kan säga något om de svenska respektive brittiska litterära systemens öppenhet på 2010-talet jämfört med 1950-talet. Resultaten visar att översättningarna av Le chapeau de Mitterand är adekvansinriktade vad gäller båda variablerna medan översättningarna av Bonjour tristesse är adekvansinriktade men vad gäller kulturspecifika begrepp mer acceptansinriktade. Den engelska översättningen från 1950-talet är mindre adekvansinriktad än den från 2010-talet. Det kan vara så att det brittiska litterära systemet har blivit mer öppet och att det svenska systemet fortsätter att vara öppet och att detta påverkat översättarnas översättningsstrategier men den slutsatsen går inte att dra baserat på mitt material och min metod. / In this paper I examine the Swedish and English translations of Bonjour tristesse by Françoise Sagan from 1954 and of Le chapeau de Mitterand by Antoine Laurain from 2012 and if they are acceptable or adequate in Toury’s (1978/1995) terms. Based on the theories of Vinay and Darbelnet (1958) and Pedersen (2007)  I examine the strategies of translation that are used by the translators to identify patterns. With the results in hand I analyse if they show signs of openness of the Swedish and British literary system in the 1950s and 2010s. I found that the translations of Le chapeau de Mitterand are adequate based on both variables whereas the translations of Bonjour tristesse are both adequate and acceptable, but still more adequate then the latter. It may be the case that the British system has become more open with time and that the Swedish one remains open and that this has affected the translators strategies, but based on my material and method this conclusion cannot be drawn.

I denna uppsats undersöks de skevheter, diskrepanser och skillnader som kan uppstå vid en översättning . Källmaterialet som ligger till grund för uppsatsens översättning är en amerikansk ungdomsbok av Ned Vizzini, It’s Kind of a Funny Story (2006). Den teoretiska bakgrunden bygger på bland annat Tourys termer acceptability (acceptans) och adequacy (adekvans) och strategier från Vinay och Darbelnet används vid översättningsarbetet. / The present study examines the discrepancies and differences that occur when translating an American youth novel into Swedish. The novel in question is It’s Kind of a Funny Story (2006) by Ned Vizzini. The theories used for analysis are based on previous research from, among other, Toury and his terms acceptability and adequacy, and the strategies used during the translation were presented by Vinay and Darbelnet.

SAMMANFATTNING   Sverige har ännu ingen straffrättslig plikt att bistå nödställd som en del andra nordiska länder har. Genom ett dagsaktuellt direktiv har det begärts att eventuella följder vid ett införande av en sådan plikt skall utredas. Plikten är uppsatsens huvudämne och det ämnas redogöra för konsekvenser av ett eventuellt framtida införande av denna plikt.   Historiskt sett har ett flertal motioner lämnats om införande av plikt att bistå nödställd. Kritik handlar om att det är straffritt att se på utan att ingripa då andra till följd av olyckor eller brott hamnat i nöd. Motionerna har varje gång efterföljts av avslag. Grunden till detta baserar sig huvudsakligen på problem med lagens allmänna ordalydelse där det skulle bli svårt för allmänheten att förutse vad som är tillräcklig hjälp och inte. Sådan plikt ansågs också överflödig dels på grund av att Sverige har flertalet specialbestämmelser med påbud om ingripande men även för att allmänheten ser det som en moralisk plikt att hjälpa nödställda.   Då området för konsekvenserna är oöverskådligt har jag valt att fokusera på två huvudproblem som grund till frågeställningarna. Den första frågan är om Norges lagstadgade plikt i § 387 NSL är en god förebild för Sverige vid utformning av bestämmelsens ordalydelse och tillämpning av densamma?   Den andra frågan rör medhjälp till självmord som är straffritt i Sverige. Kan detta straffria område komma att påverkas rent straffrättsligt vid införande av plikt att bistå nödställd?   För att besvara dessa frågor har en i huvudsak rättsdogmatisk metod med komparativa inslag valts. Då Norges stadgande ligger till grund för en av frågeställningarna är det naturligt att huvudfokus ligger på detta grannland.   Vid äkta underlåtenhetsbrott är det uttryckligen underlåtenhet att vidtaga en påbjuden handling som är den straffbelagda gärningen. Oäkta underlåtenhetsbrott kriminaliserar en underlåtenhet som är kausal till uppkommen effekt. Dock måste gärningsmannen befinna sig i garantställning för att straffansvar skall kunna utkrävas vid detta brott. Handlingsplikten kan uppstå genom åligganden i lag, avtal eller eget föregående handlande. Det sistnämnda innebär att gärningsmannen själv framkallat en viss fara som resulterat i en effekt, det vill säga skada av något slag, där garanten bestraffas för underlåtenhet att avvärja denna effekt.   Norges § 387 NSL är utformad som ett äkta underlåtenhetsbrott, men uttryckligen i lagtexten stadgas att för det fall den nödställde omkommer utdöms ett högre fängelsestraff än om denne överlever. I praktiken tillämpas stadgandet som om det vore ett oäkta underlåtenhetsbrott där den underlåtande straffas för uppkommen effekt. Tidigare nämndes att i svensk rätt sker detta endast vid oäkta underlåtenhetsbrott där gärningsmannen är garant. Slutsatsen tillhörande den första frågeställningen är att Norges stadgande inte bör ses på som en god förebild vid ett eventuellt införande av hjälpplikt då allmänheten indirekt hamnar i garantställning och straffas i enlighet därmed.   Den andra frågeställningen gällande huruvida den straffria medhjälpen till självmord kan komma att påverkas av nämnda plikt besvaras jakande. Den som försöker begå självmord är i nöd. När medhjälparen underlåter att rädda den nödställdes liv kan denne dömas för underlåtenhet att bistå nödställd. Hur denna problematik för svensk del skall hanteras förtäljer inte historien.