Trots att affektmedvetenhet är en viktig terapeutisk färdighet är kunskapen om hur man kan arbeta med studentterapeuters affektmedvetenhet i handledning mycket begränsad. Syftet med studien var att få en djupare förståelse för hur psykoterapihandledare arbetar med studentterapeuters affektmedvetenhet i handledning. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex handledare som handledde studentterapeuter under utbildningsterapi. Intervjuerna analyserades med tematisk analys utifrån abduktiv ansats. Analysen resulterade i tre huvudteman: Olika arbetssätt för ökad affektmedvetenhet hos studenterna, Att arbeta med känslor i en akademisk kontext och Det affektiva arbetets utveckling och framtid. Resultatet visade hur handledarna använde sig av praktiska övningar, ett undersökande förhållningssätt, ett stödjande förhållningssätt samt teorier om affekter i arbetet. Studentterapeutens fokus på prestation upplevdes som ett hinder då det försvårade för studenten att vara affektmedveten. Hur nära i sitt undersökande av studenternas affektiva upplevelse de kunde gå skildrades som en ständig avvägning. Sammantaget tydde resultatet på att ett upplevelsebaserat lärande uppfattades som gynnsamt för utvecklingen av studentterapeuternas affektmedvetenhet. En utmaning var att handledningen sker i en akademisk kontext, och en möjlighet är att arbete med affektmedvetenhet kan bli mer effektivt om det medvetandegörs mellan handledare och studentterapeut.

Syftet var att göra en studie av hur affekter regleras, hanteras och upplevs hos en grupp av individer som har haft ett substansberoende. En jämförelse gjordes inom gruppen utifrån vilken substans som föredrogs och en jämförelse med en normalgrupp gjordes. Den första hypotesen var att det finns en skillnad mellan olika grupperna av individer som haft olika typer av substansberoende i hur affektintensitet och affektmedvetenhet ser ut. Den andra hypotesen var att gruppen med individer som haft substansberoende hade lägre affektmedvetenhet än en normalgrupp. Sammanlagt deltog 39 individer, 17 kvinnor och 22 män i studien. De intervjuades med ACI-R (Affect Consciousness Instrument-Revised) och fyllde i självskattningsformuläret AIM (Affect Intensity Measure). Deltagarna grupperades efter typ av substansberoende: alkoholberoende 13 deltagare, bensodiazepinberoende 8 deltagare, amfetaminberoende 10 deltagare och beroende av blandad art 8 deltagare. Resultaten visade att det inte fanns några samband mellan affektmedvetenhet, affektintensitet och typ av substansberoende. Om resultat beror på brister i instrumenten som använts eller speglar faktiska förhållanden är oklart. Resultaten visade däremot att deltagarna som haft beroende hade lägre affektmedvetenhet än jämförelsematerialet som betecknas som en normalgrupp. Det förefaller vara troligt, även med stöd av tidigare forskning, att det föreligger en lägre nivå av affektmedvetenhet hos personer med substansberoende.

<p>Syftet var att göra en studie av hur affekter regleras, hanteras och upplevs hos en grupp av individer som har haft ett substansberoende. En jämförelse gjordes inom gruppen utifrån vilken substans som föredrogs och en jämförelse med en normalgrupp gjordes. Den första hypotesen var att det finns en skillnad mellan olika grupperna av individer som haft olika typer av substansberoende i hur affektintensitet och affektmedvetenhet ser ut. Den andra hypotesen var att gruppen med individer som haft substansberoende hade lägre affektmedvetenhet än en normalgrupp. Sammanlagt deltog 39 individer, 17 kvinnor och 22 män i studien. De intervjuades med ACI-R (Affect Consciousness Instrument-Revised) och fyllde i självskattningsformuläret AIM (Affect Intensity Measure). Deltagarna grupperades efter typ av substansberoende: alkoholberoende 13 deltagare, bensodiazepinberoende 8 deltagare, amfetaminberoende 10 deltagare och beroende av blandad art 8 deltagare. Resultaten visade att det inte fanns några samband mellan affektmedvetenhet, affektintensitet och typ av substansberoende. Om resultat beror på brister i instrumenten som använts eller speglar faktiska förhållanden är oklart. Resultaten visade däremot att deltagarna som haft beroende hade lägre affektmedvetenhet än jämförelsematerialet som betecknas som en normalgrupp. Det förefaller vara troligt, även med stöd av tidigare forskning, att det föreligger en lägre nivå av affektmedvetenhet hos personer med substansberoende.</p>

Forskning har visat att behandlares förståelse för affekter är viktigt i arbete med patienter med psykisk ohälsa. Syftet med denna studie var att undersöka behandlares berättelser om hur de uppmärksammade, påverkades av och kunde använda sig av sina egna och patienternas affekter i arbetet med gruppbehandlingsmetoden Affektskola. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex behandlare som arbetade med metoden. Intervjuerna analyserades med tematisk analys utifrån en abduktiv ansats. Analysen resulterade i tre huvudteman, Behandlare med känsla för affekter, Affektsmitta i arbetet och Utmanande affekter, med åtföljande underteman. Resultaten visade att det för behandlarna upplevdes viktigt att vara medveten om och öppet uttrycka sina egna affekter för att kunna visa för patienterna hur affekter kan uttryckas. De beskrev att de smittades av patienternas affekter och därigenom kunde hjälpa dem att urskilja olika affekter. Behandlarna beskrev svårigheter med att skilja mellan sina egna och patienternas affekter, samt att arbeta med affekterna skam och glädje. Sammantaget tydde resultaten på att behandlarna hade hög affektmedvetenhet samt förmåga att arbeta med sina egna och patienternas affekter. / Research has shown that therapists’ understanding of affects is important when working with patients who suffer from mental illness. This study examined how therapists attended to, was affected by and used their own and their patients affects when working with the group treatment Affect school. Semi-structured interviews were conducted with six therapists who all worked with this treatment. The interviews were analysed using thematic analysis with an abductive approach. The analysis resulted in three themes, Therapists with knowledge of affects, Working with emotional contagion and Challenging affects, containing sub-themes. The results showed that the therapists thought it was important to be aware of and openly express their own affects to be able to show patients how affects can be expressed. They reported that they were affected by emotional contagion, which could be used to help patients distinguish between different affects. The therapists expressed difficulties with differentiating between their own and their patients’ affects, and working with the affects shame and joy. The results indicated altogether that the therapists had high levels of affect consciousness and an ability to work with their own and their patients’ affects.

Studiens syfte var att undersöka graden av empati, affektmedvetenhet och alexitymi hos en grupp psykoterapeuter under utbildning samt sambanden mellan dessa förmågor. För att kunna bedöma resultaten gjordes en jämförelse mellan den undersökta gruppen och en normalgrupp från en tidigare studie. Tjugotre personer från olika psykoterapeutiska utbildningar intervjuades med ACI-R (affect consciousness interview - revised). De fyllde även i självskattningsformulären Interpersonal Reactivity Index (IRI; mäter självskattad empati) och Toronto Alexithymia Scale (TAS-20). En hypotes var att det skulle finnas ett positivt samband mellan empati och affektmedvetenhet och negativa samband mellan dessa två och TAS-20. En annan hypotes var att psykoterapeuter skulle vara mer empatiska och medvetna om sina affekter än normalgruppen. Resultaten visade att båda hypoteserna måste förkastas. Det fanns ett fåtal samband mellan empati, affektmedvetenhet och alexitymi i terapeutgruppen. I den initiala analysen fanns det skillnader mellan terapeutgruppen och normalgruppen vad gällde affektmedvetenhet och alexitymi, men de flesta av dessa skillnader försvann då hänsyn togs till skillnaderna i utbildningsgrad mellan gruppernas deltagare. Enbart skillnaderna på TAS-20 kvarstod och resultaten innebar att normalgruppen var mer empatisk, mätt med IRIs totalmått.

<p>Studiens syfte var att undersöka graden av empati, affektmedvetenhet och alexitymi hos en grupp psykoterapeuter under utbildning samt sambanden mellan dessa förmågor. För att kunna bedöma resultaten gjordes en jämförelse mellan den undersökta gruppen och en normalgrupp från en tidigare studie. Tjugotre personer från olika psykoterapeutiska utbildningar intervjuades med ACI-R (affect consciousness interview - revised). De fyllde även i självskattningsformulären Interpersonal Reactivity Index (IRI; mäter självskattad empati) och Toronto Alexithymia Scale (TAS-20). En hypotes var att det skulle finnas ett positivt samband mellan empati och affektmedvetenhet och negativa samband mellan dessa två och TAS-20. En annan hypotes var att psykoterapeuter skulle vara mer empatiska och medvetna om sina affekter än normalgruppen. Resultaten visade att båda hypoteserna måste förkastas. Det fanns ett fåtal samband mellan empati, affektmedvetenhet och alexitymi i terapeutgruppen. I den initiala analysen fanns det skillnader mellan terapeutgruppen och normalgruppen vad gällde affektmedvetenhet och alexitymi, men de flesta av dessa skillnader försvann då hänsyn togs till skillnaderna i utbildningsgrad mellan gruppernas deltagare. Enbart skillnaderna på TAS-20 kvarstod och resultaten innebar att normalgruppen var mer empatisk, mätt med IRIs totalmått.</p>

The phenomena of self-awareness and self-observation are thought by many to be uniquely human qualities, and questions about how they develop have engaged philosophers and spiritual thinkers throughout history. More recently these issues have come to interest psychologists, psychotherapists, and researchers of diverse clinical psychology orientations as well. This dissertation explored conceptual issues and empirical measurement methods related to self-awareness and self-observation capacities. The four studies approached this from different angles: Study I used mainly qualitative methods to study post-treatment processes related to continuing clinical improvement after termination of long-term psychotherapeutic treatments. The main finding was that self-analysis seemed to be related to continued improvement after ending of therapy, but contrary to our hypothesis there was no difference between psychotherapy and the more intensive psychoanalysis in this regard. Study II tested the measurement of mindfulness by self report in a sample of experienced Buddhist meditators. The findings confirmed relationships between mindfulness and psychological well-being, but raised doubt about the instruments’ sensitivity to change. Study III compared different methods for measuring theoretically related concepts of self-observation: mindfulness, mentalization, and affect consciousness. This study showed surprisingly little common variance between affect consciousness and mentalization/mindfulness. Finally, the results of Study IV showed that in patients diagnosed with clinical depression, mentalization about depressive symptoms predicted aspects of the initial psychotherapy process better than mentalization about attachment. Taken together, these studies show the complexity of the phenomenon of self-observation and the corresponding complexity of research on it. The relationships between variables related to self-observation, their measurements, and their relationships to the psychotherapy process seem more complex than would be expected from current theories. A model for types of self-observation in the process of change in psychotherapy is tentatively proposed. / Förmågan till självmedvetande och självobservation brukar sägas vara unik för människan, och frågor om hur den uppstår och utvecklas har engagerat filosofer och andliga tänkare genom historien. Under de senaste årtiondena har detta även kommit att intressera psykologer, psykoterapeuter och forskare inom olika kliniska psykologiinriktningar. I denna avhandling utforskades konceptuella frågor och empiriska mätmetoder relaterade till självobservationsförmåga. De fyra studierna tog sig an detta från olika utgångspunkter: I Studie I användes främst kvalitativ metod för att undersöka processer relaterade till fortsatt klinisk förbättring efter avslutning av längre psykoterapeutisk behandling. Beskrivningar av självanalys var relaterade till fortsatt förbättring efter avslutad terapi, men i kontrast till vår hypotes syntes ingen skillnad mellan psykoterapi och den mer intensiva psykoanalysen ur denna aspekt. I Studie II prövades mätning av medveten närvaro (mindfulness) genom självrapport på ett urval erfarna Buddhistiska meditatörer. Resultaten bekräftade samband mellan medveten närvaro och psykologiskt välmående, men visade på osäkerhet kring instrumentens känslighet för förändring. I Studie III jämfördes olika metoder för mätning av teoretiskt relaterade självobservationsbegrepp: medveten närvaro, mentalisering och affektmedvetenhet. Resultaten visade på förvånansvärt liten gemensam varians mellan affektmedvetenhet och mentalisering/medveten närvaro. Slutligen visade resultaten i Studie IV att hos patienter diagnostiserade med klinisk depression predicerade mentalisering om depressiva symptom aspekter av den initiala psykoterapiprocessen bättre än det vanliga måttet på mentalisering utifrån anknytningsintervju. Sammantaget visar dessa studier på komplexiteten i fenomenet självobservationsförmåga och dess utforskande. Relationerna mellan variabler relaterade till självobservation, mätning av dem och samband med psykoterapiprocessen tycks mer komplexa än förväntat utifrån nuvarande teorier. En tentativ modell för samband mellan typer av självobservation i den psykoterapeutiska förändringsprocessen presenteras.

Syftet var att utvärdera en ny intervju, SRF-ED, Symptomspecific Reflective Functioning - Eating Disorders. Intervjun blev validerad i förhållande till ätstörningssymtom, anknytningsstil och affektmedvetenhet. Sammanlagt deltog 22 personer, 21 kvinnor och en man. De intervjuades med SRF-ED samt ACI-S/O (Affect Consciousness Interview – Self/Others) och fyllde i självskattningsformulären ENR kortform (Erfarenheter i Nära Relationer) och EDE-Q version 6,0 (Eating Disorder Examination Questionnaire). Resultaten visade att det fanns ett signifikant samband mellan SRF-ED och medvetenhet om äckel, skattat på ACI-S/O. Ju högre medvetenhet om äckel desto högre reflektiv förmåga. Studien fann inga samband mellan SRF-ED och övriga affekter, ENR eller EDE-Q. Den ätstörningsspecifika reflekterande förmågan förefaller inte generellt ha samband med affektmedvetenhet, anknytning och graden avätstörningssymtom. Signifikanta korrelationer fanns mellan affektmedvetenhet, anknytningsstil och ätstörningssymtom.

Bakgrund: Forskning har visat att det finns ett samband mellan psykisk och fysisk hälsa och affekter och att affektmedvetenhet och affektreglering har betydelse för upplevelsen av negativa affekter och psykiska symtom. Få som söker vård för psykisk ohälsa erbjuds psykoterapi och det är intressant att undersöka andra psykologiska behandlingsmodeller för affektintegrering. Känsloskola är en något modifierad variant av Affektskola, som är en manualbaserad pedagogisk gruppbehandlingsmetod för affektintegrering. Mycket lite är känt hur den metoden fungerar i ett psykiatriskt sammanhang.   Syfte: Att undersöka om psykiatriska öppenvårdspatienters deltagande i Känsloskola hade en positiv effekt på psykiska symtom (SCL-90), alexityma drag (TAS-20) och funktionsförmåga (GAF-självskattning), direkt efter avslutad Känsloskola och sex månader senare, samt om den subjektiva upplevelsen av Känsloskola var ökad affektmedvetenhet och förmåga att uppfatta och uttrycka affekter och förbättrad affektreglering.   Metod: 37 psykiatriska öppenvårdspatienter inkluderades för deltagande i Känsloskola. Patienterna fyllde i självskattningsformulär SCL-90, TAS-20 och GAF-självskattning före, direkt efter och sex månader efter avslut. En kompletterande intervju där deltagarnas egna röster kom fram gjordes vid avslut. Data bearbetades kvantitativt och kvalitativt.   Resultat: Kvantitativa data visade en signifikant minskning av psykiska symtom och alexityma drag direkt efter avslutad Känsloskola och en fortsatt förbättring efter sex månader som dock inte blev så stor att signifikans uppnåddes samt en ökad funktionsförmåga efter sex månader. Kvalitativa data visade ökad affektmedvetenhet och förmåga att uppfatta och uttrycka affekter och förbättrad affektreglering.   Slutsatser: Resultatet pekar mot att en affektintegrerande psykologisk behandlingsmodell, Känsloskola, kan bidra till utveckling och vidmakthållande av psykisk hälsa och att metoden passar väl i psykiatrisk verksamhet.

Psykisk ohälsa hos ungdomar är ett växande problem och tonårstiden är en sårbar period för utveckling av bland annat stress, ångest och depression, tillstånd där skam och självkritik ofta ingår. Vidare har svårigheter att reglera känslor identifierats som en orsak till psykiska problem. Compassionfokuserad terapi (CFT) är en behandlingsform som har tagits fram för att fånga upp patienter som upplever skam och självkritik och metoden har god evidens för en vuxen population. Däremot finns det färre studier där behandlingens utfall undersökts för ungdomar, i synnerhet forskning där ungdomarnas egna erfarenheter av terapin studerats. Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka upplevelser av känslor efter avslutad compassionfokuserad gruppbehandling hos ungdomar med lindrig till måttlig grad av stress, ångest och depression. Tjugosex deltagare, 21 kvinnor, tre män och två icke-binära, i åldersgruppen 15-20 år intervjuades i fokusgrupper, och materialet analyserades med tematisk analys. I analyserna framkom olika beskrivningar av känslor som tolkades i fem teman: Förståelse för sig själv, Förändring, Gruppallians, Upplevelsebaserat och Värna Kroppen. Analysen ledde till slutsatser avseende deltagarnas beskrivningar av känslor som indikerar att olika dimensioner i den compassionfokuserade behandlingen har påverkat deltagarnas förmåga att känna trygghet och medvetandegöra känslor. Möjligheter att skifta perspektiv, få en ökad förståelse för sig själv, känna social tillhörighet, uppleva medveten närvaro och förstå kroppsliga sensationer kan bidra till ökad compassion vilket i sin tur kan påverka förmågan att förstå och reglera känslor. / Mental health issues among adolescents are a growing concern, and adolescence is a vulnerable period for the development of stress, anxiety and depression, conditions which often involve elements of shame and self-criticism. Difficulties with emotion regulation have been identified as a cause of mental health problems. Compassion-Focused Therapy (CFT) has been developed to help patients who experience shame and self-criticism, and there is significant evidence that supports its efficiency in an adult population. However, only a few studies have investigated treatment outcomes for adolescents, particularly those examining the youths’ own experience of therapy. The aim of this qualitative study was to explore the experiences of emotions after completing a compassion-focused treatment in a group of adolescents with mild to moderate levels of stress, anxiety and depression. Twenty-six participants, 21 females, three males, and two non-binary individuals, aged 15-20 years were interviewed in focus groups, and the material was analyzed using thematic analysis. In the analysis different descriptions of the participants' emotions emerged, which was interpreted into five themes: Self-Understanding, Change, Group Alliance, Experience-Based, and Care of the Body. The analysis led to conclusions about the participants' descriptions of emotions, which indicate that different dimensions of the compassion-focused treatment have influenced the participants’ ability to feel secure and be aware of their emotional experience. The opportunity to shift perspective, increase self-understanding, feel social belonging, experience mindfulness and understand bodily sensations may contribute to increased compassion and capacity to understand and regulate emotions.