<p>Forskning har sedan länge visat att oro dämpar upplevelsen av känslor och fysiologiskt påslag, men inte varför vissa personer har större behov av att dämpa sina känslor än andra. Nyare teorier om Generaliserat ångestsyndrom (GAD) indikerar att det är svårigheter med känsloreglering som är kännetecknande för diagnosen, då personer med GAD i högre grad än andra antas uppleva sina känslor som aversiva, och oro blir ett symptom på detta. Studien bekräftar en stark koppling mellan oro och svårigheter med känsloreglering i en studentpopulation , mätt med hjälp av tre självskattningsformulär, där det framkommer att ju större svårigheter med känsloreglering en person har, desto mer oroar sig denne. Den specifika känsloregleringssvårighet som i studien har störst koppling till oro och GAD är ”bristande strategier att handskas med känslorna”. Resultatet indikerar att oro kan ses som en ”alternativ känsloregleringsstrategi”. Orons syfte är att lindra den känslomässiga upplevelsen över vilken personer som oroar sig mycket inte upplever att de kan hantera. Formuläret Difficulties in Emotion Regulation Scale (DERS) har översatts till svenska och studien ger ett första värde utifrån en svensk population. Den empiriska studien sätts i sitt sammanhang genom en teoretisk genomgång av hur forskningen om GAD har sett ut över tid.</p>

Forskning har sedan länge visat att oro dämpar upplevelsen av känslor och fysiologiskt påslag, men inte varför vissa personer har större behov av att dämpa sina känslor än andra. Nyare teorier om Generaliserat ångestsyndrom (GAD) indikerar att det är svårigheter med känsloreglering som är kännetecknande för diagnosen, då personer med GAD i högre grad än andra antas uppleva sina känslor som aversiva, och oro blir ett symptom på detta. Studien bekräftar en stark koppling mellan oro och svårigheter med känsloreglering i en studentpopulation , mätt med hjälp av tre självskattningsformulär, där det framkommer att ju större svårigheter med känsloreglering en person har, desto mer oroar sig denne. Den specifika känsloregleringssvårighet som i studien har störst koppling till oro och GAD är ”bristande strategier att handskas med känslorna”. Resultatet indikerar att oro kan ses som en ”alternativ känsloregleringsstrategi”. Orons syfte är att lindra den känslomässiga upplevelsen över vilken personer som oroar sig mycket inte upplever att de kan hantera. Formuläret Difficulties in Emotion Regulation Scale (DERS) har översatts till svenska och studien ger ett första värde utifrån en svensk population. Den empiriska studien sätts i sitt sammanhang genom en teoretisk genomgång av hur forskningen om GAD har sett ut över tid.

Dialektisk beteendeterapi (DBT) har visat sig vara en effektiv behandling vid borderline personlighetssyndrom  (BPS), och färdighetsträning har visat sig vara  en  verksam  komponent,  men  man  vet  fortfarande  lite  om  sambandet mellan borderlinesymtom, känslomässig dysreglering, problembeteenden och färdigheter.  Aktuell  studie  syftar  till  att  undersöka  dessa  samband  med frågeställningar utifrån teoretisk modell.Deltagare och metod: 54 patienter aktuella för DBT vid en vuxenpsykiatrisk öppenvårdsmottagning deltog i en tvärsnittsstudie där de vid ett tillfälle fyllde i tre självskattningsformulär.Resultat:  Det  förelåg  ett  samband  mellan  känslomässig  dysreglering  och symtom på borderline personlighetssyndrom, samt delvis ett samband mellan dessa två och förekomst av problembeteenden.  Högre nivå av känslomässig dysregelring  predicerade ett lägre  användande av färdigheter. Dock förelåg inte något signifikant samband mellan användande av färdigheter och  nivå av problembeteenden.Konklusion:  Resultatet stödjer delvis den teoretiska modellen, men oklarheter föreligger  gällande  betydelsen  av  användande  av  färdigheter.  Detta  skulle därmed  behöva  studeras  vidare  för  att  fördjupa  förståelse  av  verksamma behandlingskomponenter.

Prokrastinering är ett utbrett fenomen över hela världen som innebär att frivilligt skjuta upp eller inte fullfölja uppgifter trots vetskapen om de negativa konsekvenserna till följd av det. Det kan ses som en irrationell försening av vissa åtaganden, ofta för att undvika negativa känslor, eller som ett tecken på bristande självreglering när man konfronteras med utmanande eller obekväma uppgifter. Forskning visar att prokrastinering är kopplad till depression, ångest, ökad stress och sämre akademiska prestationer. Det verkar dessutom som att antalet personer som uppvisar uppskjutarbeteende och graden av prokrastinering ökar. Denna studie ämnade att utforskaeventuella samband och förhållanden mellan självskattad prokrastinering, skam och känsloreglering. Den undersökte även om dessa förhållanden modereras av ålder. Studien genomfördes för att öka förståelsen kring prokrastinering och dess negativa effekter. Genom att identifiera mekanismer bakom prokrastinering kan interventioner anpassas för att minska beteendet och öka välbefinnandet. En enkät distribuerades till allmän befolkning där 200 individer svarade, varav 37 män och 163 kvinnor. Medelåldern för samtliga deltagare var 39,21, SD = 11,06. Resultaten visade att skam, känsloregleringssvårigheter och prokrastinering är signifikant korrelerade. Högre nivåer av skam och känsloregleringssvårigheter är associerade med ökad tendens till prokrastinering. Även om ålder inte visade sig vara en signifikant moderator visademedelvärden hur skam och känsloregleringssvårigheter samt prokrastinering minskar med ålder. / Procrastination is a global phenomenon, involves the voluntary delay or non-completion of tasks despite awareness of the negative consequences. Often percieved as an irrational postponement of certain commitments to avoid negative emotions, or as a sign of deficient selfregulation when confronted with challenging or uncomfortable tasks. Research indicates that procrastination is linked to depression, anxiety, increased stress, and poor academic performance. Moreover, it appears that the number of individuals exhibiting procrastinatory behavior and the degree of procrastination are on the rise. This study aimed to explore potential associations and relationships between self-reported procrastination, shame, and emotion regulation. The research also investigated whether these relationships were moderated by age. The study was conducted to enhance understanding of procrastination and its negative effects. By identifying mechanisms behind procrastination, interventions can be tailored to reduce the behavior and increase wellbeing. A survey was distributed to the general population, with 200 individuals responding of which 37 identified as men and 163 as women. The mean age of all participants was 39.21, SD = 11.06. The results showed that shame, difficulties in emotion regulation, and procrastination are significantly correlated. Higher levels of shame and emotion regulation difficulties are associated with an increased tendency to procrastinate. Although age did not prove to be a significant moderator, mean values demonstrated how shame, emotion regulation difficulties, and procrastination decrease with age.

Den här litteraturstudien syftar till att undersöka hur förskolepersonalens känsloreglering och strategier för att arbeta med känslor kommer till uttryck i aktuell forskning. Litteraturstudien ämnar även att ta reda på hur forskningen kan användas i förskolepersonalens yrkesroll. Genom att framhäva neuroplasticitetens potential, visar resultatet på omgivningens, interaktioners och tidiga erfarenheters påverkan på emotionell utveckling. Detta blir alltså en möjlighet för förskolans personal att ta tillvara i verksamheten. Förskolepersonalens egna emotionella kompetens och känsloreglering får konsekvenser för bemötandet av barn i förskolan, vilket leder till att de är viktiga förebilder för emotionell utveckling. Resultatet visar också att ett samarbete mellan förskolepersonal och familjer är relevant för att gynna barns emotionella utveckling. Ytterligare ett resultat är vikten av att förskolepersonalen har en förmåga att hantera motgångar, stress och negativa känslor i sin yrkesroll. Emotionell kompetens hos förskolepersonalen och en medvetenhet kring känslor och neuroplasticitet är förutsättningen som växer fram i den här studien. Behovet av mer utbildning och kompetensutveckling kring emotionell kompetens syns också i studiens resultat.

Syftet med vår undersökning var att ta reda på vilka kompetenser förskollärare besitter om barns socioemotionella utveckling samt hur förskollärare arbetar för att främja denna utveckling. För att kunna svara på syftet har tre frågeställningar formats: Vilken syn har förskollärare på barns socioemotionella utveckling? Vad besitter förskollärare för kompetenser om barns socioemotionella utveckling? samt Vilka metoder använder förskollärare för att stötta barn i deras socioemotionella utveckling? I studien deltog fem förskollärare från tre olika förskolor i en kommun i Västra Götalands län. En kvalitativ metod med ostrukturerade intervjuer användes där intervjufrågor formades för att besvara syfte och frågeställningar. Resultatet visar att förskollärarna i denna studie har en gemensam uppfattning på att den socioemotionella utvecklingen ligger till grund för barns fortsatta utveckling. Kompetenserna förskollärarna beskriver att de besitter om barns socioemotionella utveckling är hur de kan bemöta barn, vilka strategier som kan gynna denna utveckling samt hur de kan gå tillväga för att samtala om känslor. I resultatet framkommer det att förskollärarna använder sig av olika metoder för att hjälpa barn i denna utveckling. De belyser att de ska vara närvarande förskollärare, använda sig av lågaffektivt bemötande, sätta ord på känslor samt observera barn för att se deras behov och mönster.

Som känt sedan tidigare är känsloigenkänning en viktig funktion för en individs förståelse och interaktion med andra. Hittills har forskning bland annat upptäckt att förmågan kan se olika ut för kvinnor och män, där studierna ofta är baserat ur antingen ett biologiskt eller socialt synsätt. I denna systematiska översikt inkluderas båda dessa perspektiv för att granska vilket som könsskillnaderna, mellan vuxna kvinnor och män över 18 år, inom känsloigenkänning främst grundas i. Syftet var att undersöka hur neurovetenskapen bidrar till förståelsen av könsskillnaderna inom området. I litteratursökningen användes PubMed och Scopus där tio artiklar analyserades. Artiklarna hade störst fokus på och diskuterade främst biologiska könsskillnader i jämförelse med sociala faktorer, vilket utmynnade i en svårbedömd situation. Däremot kan det konstateras att det finns både sociala och biologiska könsskillnader som bidrar till känsloigenkänningens olikheter. Genom neurovetenskapens tekniker såsom EEG, fMRI och eye-tracking, har vi fått en bättre inblick i hur den typiska kvinnliga och manliga hjärnan fungerar i relation till bearbetning av andras känslor.

Psykisk ohälsa hos ungdomar är ett växande problem och tonårstiden är en sårbar period för utveckling av bland annat stress, ångest och depression, tillstånd där skam och självkritik ofta ingår. Vidare har svårigheter att reglera känslor identifierats som en orsak till psykiska problem. Compassionfokuserad terapi (CFT) är en behandlingsform som har tagits fram för att fånga upp patienter som upplever skam och självkritik och metoden har god evidens för en vuxen population. Däremot finns det färre studier där behandlingens utfall undersökts för ungdomar, i synnerhet forskning där ungdomarnas egna erfarenheter av terapin studerats. Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka upplevelser av känslor efter avslutad compassionfokuserad gruppbehandling hos ungdomar med lindrig till måttlig grad av stress, ångest och depression. Tjugosex deltagare, 21 kvinnor, tre män och två icke-binära, i åldersgruppen 15-20 år intervjuades i fokusgrupper, och materialet analyserades med tematisk analys. I analyserna framkom olika beskrivningar av känslor som tolkades i fem teman: Förståelse för sig själv, Förändring, Gruppallians, Upplevelsebaserat och Värna Kroppen. Analysen ledde till slutsatser avseende deltagarnas beskrivningar av känslor som indikerar att olika dimensioner i den compassionfokuserade behandlingen har påverkat deltagarnas förmåga att känna trygghet och medvetandegöra känslor. Möjligheter att skifta perspektiv, få en ökad förståelse för sig själv, känna social tillhörighet, uppleva medveten närvaro och förstå kroppsliga sensationer kan bidra till ökad compassion vilket i sin tur kan påverka förmågan att förstå och reglera känslor. / Mental health issues among adolescents are a growing concern, and adolescence is a vulnerable period for the development of stress, anxiety and depression, conditions which often involve elements of shame and self-criticism. Difficulties with emotion regulation have been identified as a cause of mental health problems. Compassion-Focused Therapy (CFT) has been developed to help patients who experience shame and self-criticism, and there is significant evidence that supports its efficiency in an adult population. However, only a few studies have investigated treatment outcomes for adolescents, particularly those examining the youths’ own experience of therapy. The aim of this qualitative study was to explore the experiences of emotions after completing a compassion-focused treatment in a group of adolescents with mild to moderate levels of stress, anxiety and depression. Twenty-six participants, 21 females, three males, and two non-binary individuals, aged 15-20 years were interviewed in focus groups, and the material was analyzed using thematic analysis. In the analysis different descriptions of the participants' emotions emerged, which was interpreted into five themes: Self-Understanding, Change, Group Alliance, Experience-Based, and Care of the Body. The analysis led to conclusions about the participants' descriptions of emotions, which indicate that different dimensions of the compassion-focused treatment have influenced the participants’ ability to feel secure and be aware of their emotional experience. The opportunity to shift perspective, increase self-understanding, feel social belonging, experience mindfulness and understand bodily sensations may contribute to increased compassion and capacity to understand and regulate emotions.

No description available.

Background: Triathlon athletes often encounter various critical situations that adversely affect performance. The ability to handle these is called self-efficacy. Aim: This study aimed to identify stressors that reduce performance the most for triathlon athletes in Sweden. Method: An online survey with structured reflections and the Endurance Sport Self-Efficacy Scale (ESSES) was used. The structured reflections were analyzed in relation to the participants’ outcomes at ESSES using statistical procedures and thematic analysis. Results: A total of 10 respondents answered to the survey. Mean values of ESSES were higher at good performance. There were significant differences between the performances for variables ESSES1 (0,002); ESSES3 (0,002); ESSES5 (0,048); ESSES8 (0,030); ESSES9 (0,01); ESSES10 (0,021); och ESSES11 (0,016). Effect sizes showed that ESSES1 (d= 1,9) och ESSES3 (d= 2,8) was the most prominent variables. Analysis revealed that performance anxiety and pain were the most prominent stressors. Conclusion: Weak self-efficacy combined with performance anxiety and pain led to less good performance. The results could be used at group level as starting point to create effective self-regulation strategies to deal with these stressors. / Bakgrund: Under träning eller tävling stöter triathlonidrottare ofta på olika situationer som kan räknas som stressfaktorer. Sådana situationer kan påverka prestation negativt om idrottarna inte har välutvecklade förmågor att hantera dem. Dessa förmågor heter self-efficacy, som är specifika för varje kritisk situation. Syfte: Syftet med denna studie är att identifiera stressfaktorer som hanteras sämst och som minskar prestationen mest hos triathlonidrottare i Sverige. Metod: Det har använts en retrospektiv beskrivande undersökningsdesign med statistiska procedurer och tematisk analys. Tidigare bra- och mindre bra prestationer har undersökts med hjälp av en online enkät som inneburit strukturerade reflektioner om situationella faktorer och Endurance Sport Self-Efficacy Scale (ESSES). Resultat: Totalt 10 respondenter svarade på enkäten. Erfarenheter varierade mellan halv- och full Ironman, SM och EM på olympisk och sprint distanser. Träningsvolym varierade mellan 5-13 timmar/vecka (N=5) och 20-30 timmar/vecka (N=5). Medelvärden av alla ESSES påståenden var högre vid bra prestationen i jämförelse med mindre bra prestationen. Det fanns statistiskt signifikanta skillnader mellan prestationerna på ESSES1 (0,002); ESSES3 (0,002); ESSES5 (0,048); ESSES8 (0,030); ESSES9 (0,01); ESSES10 (0,021); och ESSES11 (0,016). Effektstorlek visade att ESSES1 (d= 1,9) och ESSES3 (d= 2,8) var mest framträdande variabler. Utifrån analysen identifierades det att prestationsångest och ont var de mest framträdande stressfaktorer. Slutsats: Svaga self-efficacy förmågor som hantering av skada orelaterad smärta, och hantering av känslor under evenemang, i kombination med situationsfaktorer som prestationsångest och ont, ledde till mindre bra prestationerna. Studiensresultat kan vara en effektiv utgångspunkt för uthållighetsidrottare eller för utövare som arbetar med de för att få insikt av vad kan förväntas under en tävling och förbereda sig i förväg. Resultatet skulle kunna användas på gruppnivå för att skapa effektiva självreglerings strategier relaterade till takt, uppmärksamhet och hantering.