Det finns ett samband mellan otryggt anknytningsmönster och alexitymi, men det är oklart under vilka förhållanden det gäller. Studien syftade till att undersöka samband mellan anknytningsmönster och alexitymi hos psykologstudenter och studenter inom teknik- och naturvetenskap vid Umeå universitet. Vidare var syftet att undersöka om kön har betydelse för eventuella skillnader mellan studentgrupperna avseende förekomst av alexitymi. För att samla in data användes två självskattningsformulär, ASQ och TAS-20. I studien ingick 159 studenter, varav 65 kvinnor och 30 män från psykologprogrammet och 23 kvinnor och 41 män inom teknik- och naturvetenskap. Korrelationer bekräftade att det fanns ett samband mellan otryggt anknytningsmönster och alexitymi (delskalorna identifiera och beskriva känslor) inom respektive studentgrupp. Det fanns dock inget samband för delskalan externt orienterat tänkande. Resultaten visade också att studenter med ett tryggt anknytningsmönster har lättare att beskriva känslor, medan studenter med ett otryggt anknytningsmönster har svårare att både identifiera och beskriva känslor. En tvåvägs variansanalys visade att psykologstudenter var mindre alexityma än studenter inom teknik- och naturvetenskap. En tolkning är att psykologstuderande kan anses mer lämpliga att arbeta med människovårdande arbeten och denna lämplighet visar sig redan tidigt i utbildningen. Däremot visade resultaten inga signifikanta skillnader mellan kvinnliga och manliga psykologstudenter.

Svårigheter med att förstå och hantera affekter och affektreglering kan uppstå utifrån otrygg anknytning och obearbetade livshändelser eller trauman. Självupplevelserna blir därmed inte integrerade i personen och kan istället yttra sig som somatoformt syndrom eller långvarig smärta. För långvarig smärta erbjuds idag multimodal rehabilitering (MMR) i åtta till tolv veckor. Aktuell studie är en utvärdering av ett smärtrehabiliteringsprogram där behandlingen sträcker sig över ett år och innehåller integrativa metoder. Deltagarna skattade graden av sina symtom inom olika områden. Dessa utvärderades och analyserades utifrån affektivt fokus. Skattningarna visade förbättringar efter behandlingen inom områdena ångest, smärta, rörlighet och för variabeln `livet i allmänhet´. Deltagarna delgav dock inga tydliga affektiva svårigheter eller depressivitet varken före eller efter behandling. Dock noterades en viss förbättring efteråt. En tolkning är att denna patientgrupp har svårt att själva identifiera sin affektiva förmåga och depressivitet och känslorna tar då vägen via kroppen med smärta. Vi antar att MMR med en längre behandlingstid och integrativa metoder ökar möjligheten till läkning av den grundläggande otryggheten i relation och att självbild och självkänsla byggs upp inifrån med hjälp av gruppens stöd där de smärtsamma känslorna får uttryckas och bekräftas. För att tydligare förstå deltagarnas affektiva förmåga tycker vi att intervju- och utförande/föreställningsbaserade instrument skulle vara ett bra tillägg till utvärderingen.

Studiens syfte var att undersöka graden av empati, affektmedvetenhet och alexitymi hos en grupp psykoterapeuter under utbildning samt sambanden mellan dessa förmågor. För att kunna bedöma resultaten gjordes en jämförelse mellan den undersökta gruppen och en normalgrupp från en tidigare studie. Tjugotre personer från olika psykoterapeutiska utbildningar intervjuades med ACI-R (affect consciousness interview - revised). De fyllde även i självskattningsformulären Interpersonal Reactivity Index (IRI; mäter självskattad empati) och Toronto Alexithymia Scale (TAS-20). En hypotes var att det skulle finnas ett positivt samband mellan empati och affektmedvetenhet och negativa samband mellan dessa två och TAS-20. En annan hypotes var att psykoterapeuter skulle vara mer empatiska och medvetna om sina affekter än normalgruppen. Resultaten visade att båda hypoteserna måste förkastas. Det fanns ett fåtal samband mellan empati, affektmedvetenhet och alexitymi i terapeutgruppen. I den initiala analysen fanns det skillnader mellan terapeutgruppen och normalgruppen vad gällde affektmedvetenhet och alexitymi, men de flesta av dessa skillnader försvann då hänsyn togs till skillnaderna i utbildningsgrad mellan gruppernas deltagare. Enbart skillnaderna på TAS-20 kvarstod och resultaten innebar att normalgruppen var mer empatisk, mätt med IRIs totalmått.

<p>Studiens syfte var att undersöka graden av empati, affektmedvetenhet och alexitymi hos en grupp psykoterapeuter under utbildning samt sambanden mellan dessa förmågor. För att kunna bedöma resultaten gjordes en jämförelse mellan den undersökta gruppen och en normalgrupp från en tidigare studie. Tjugotre personer från olika psykoterapeutiska utbildningar intervjuades med ACI-R (affect consciousness interview - revised). De fyllde även i självskattningsformulären Interpersonal Reactivity Index (IRI; mäter självskattad empati) och Toronto Alexithymia Scale (TAS-20). En hypotes var att det skulle finnas ett positivt samband mellan empati och affektmedvetenhet och negativa samband mellan dessa två och TAS-20. En annan hypotes var att psykoterapeuter skulle vara mer empatiska och medvetna om sina affekter än normalgruppen. Resultaten visade att båda hypoteserna måste förkastas. Det fanns ett fåtal samband mellan empati, affektmedvetenhet och alexitymi i terapeutgruppen. I den initiala analysen fanns det skillnader mellan terapeutgruppen och normalgruppen vad gällde affektmedvetenhet och alexitymi, men de flesta av dessa skillnader försvann då hänsyn togs till skillnaderna i utbildningsgrad mellan gruppernas deltagare. Enbart skillnaderna på TAS-20 kvarstod och resultaten innebar att normalgruppen var mer empatisk, mätt med IRIs totalmått.</p>

Syftet var att undersöka om exponering inför emotionella röster påverkar muskelanspänning och hjärtats slagfrekvens samt om det finns en samvariation mellan storlek eller längd på muskelanspänning vid aversiv emotionell input och grad av alexitymi. 24 studenter lyssnade på arga, glada och neutrala röster samtidigt som muskelanspänning mättes med EMG och hjärtats slagfrekvens med EKG. Grad av alexitymi mättes med Toronto Alexithymia Scale 20. Resultaten visade att arg eller glad röststimuli gav större muskelanspänningen än neutralröststimuli. Ingen skillnad i muskelanspänning fanns mellan arg eller glad röst. Det fanns inget samband mellan storlek eller längd på muskelanspänning och grad av alexitymi. / The object was to investigate whether exposure to emotionally valid voices, affect muscle tension and heart rate, and if there is a correlation between size or length of muscle tension during aversive emotional input and degree of Alexithymia. 24 students listened to angry, happy and neutral voices while muscle tension was measured by EMG and heart rate by EKG. Degree of Alexithymia was measured by Toronto Alexithymia Scale 20. The results showed that angry or happy voice stimuli caused higher muscle tension than neutral voice stimuli. No difference in muscle tension was shown between angry and happy voice. There was no correlation between size or length of muscle tension and degree of Alexithymia.

Bakgrund: Forskning har visat att det finns ett samband mellan psykisk och fysisk hälsa och affekter och att affektmedvetenhet och affektreglering har betydelse för upplevelsen av negativa affekter och psykiska symtom. Få som söker vård för psykisk ohälsa erbjuds psykoterapi och det är intressant att undersöka andra psykologiska behandlingsmodeller för affektintegrering. Känsloskola är en något modifierad variant av Affektskola, som är en manualbaserad pedagogisk gruppbehandlingsmetod för affektintegrering. Mycket lite är känt hur den metoden fungerar i ett psykiatriskt sammanhang.   Syfte: Att undersöka om psykiatriska öppenvårdspatienters deltagande i Känsloskola hade en positiv effekt på psykiska symtom (SCL-90), alexityma drag (TAS-20) och funktionsförmåga (GAF-självskattning), direkt efter avslutad Känsloskola och sex månader senare, samt om den subjektiva upplevelsen av Känsloskola var ökad affektmedvetenhet och förmåga att uppfatta och uttrycka affekter och förbättrad affektreglering.   Metod: 37 psykiatriska öppenvårdspatienter inkluderades för deltagande i Känsloskola. Patienterna fyllde i självskattningsformulär SCL-90, TAS-20 och GAF-självskattning före, direkt efter och sex månader efter avslut. En kompletterande intervju där deltagarnas egna röster kom fram gjordes vid avslut. Data bearbetades kvantitativt och kvalitativt.   Resultat: Kvantitativa data visade en signifikant minskning av psykiska symtom och alexityma drag direkt efter avslutad Känsloskola och en fortsatt förbättring efter sex månader som dock inte blev så stor att signifikans uppnåddes samt en ökad funktionsförmåga efter sex månader. Kvalitativa data visade ökad affektmedvetenhet och förmåga att uppfatta och uttrycka affekter och förbättrad affektreglering.   Slutsatser: Resultatet pekar mot att en affektintegrerande psykologisk behandlingsmodell, Känsloskola, kan bidra till utveckling och vidmakthållande av psykisk hälsa och att metoden passar väl i psykiatrisk verksamhet.

Föreliggande studie är en utvärdering av behandlingsmetoden Affektskola inom ramen för vuxenpsykiatrin. Syftet är att undersöka vilka effekter Affektskola har med avseende på psykisk ohälsa och affektmedvetenhet samt hur bestående dessa effekter är. Deltagarna är 13 patienter inom den psykiatriska öppenvården med varierande problematik, inkluderandes förstämningssyndrom, ADHD samt personlighetsstörningar. Mätningar med mätinstrumenten TAS-20, HADS samt KASAM-29 genomfördes vid fyra tillfällen; Affektskolas start, Affektskolans avslut samt åtta respektive sexton veckor efter avslut. Utöver detta distribuerades vid sista mättillfället ett kompletterande frågeformulär gällande subjektiv upplevelse av effekterna av Affektskolan. Resultaten tyder på tendenser till en ökad affektmedvetenhet samt en minskad psykisk ohälsa och att dessa effekter består och ökar över tid. Deltagarna rapporterar en måttlig grad av subjektivt upplevd förändring gällande känslor respektive psykisk hälsa samt att de i måttlig till stor grad tillskrev Affektskola dessa förändringar. Sammantaget indikerar studien att Affektskola har en positiv effekt på affektmedvetenhet och psykisk ohälsa. / The present study is an evaluation of the treatment method Affect School in the context of adult psychiatry. The aim is to examine the effects of the Affect School on mental ill-health and affect consciousness, and how stable these effects are. The participants consist of 13 patients in psychiatric outpatient care with varying disorders, including mood disorders, ADHD and personality disorders. Assessments with the instruments TAS-20, HADS and KASAM-29 were performed on four occasions; before the start and by the completion of the Affect School and eight and sixteen weeks after completion. At the end of the study, an additional questionnaire regarding subjective experiences of the effect of the Affect School was distributed. The results indicate trends of increased affect consciousness as well as reduced mental ill-health and that these effects are stable and increases over time. Participants report a moderate degree of subjectively perceived change regarding emotions and mental health, and that they attributed Affect School these changes in a moderate to large extent. Overall, the study indicates that the Affect School has a positive effect on affect consciousness and mental health.

The aim of the study is to investigate students' self-rated health in relation to existential aspects. With a salutogenic approach, the study builds on theories of existential health, attachment-theory, object relation theory and alexithymia. The study examines how the health promotion Existential health conversations affected the students self-rated health, school as a supporting arena as well as the self-rated ability of the youth to identify and verbalize existential feelings. The focus interviews have also been analysed using the World Health Organization [WHO] instrument for measuring health-related quality of life [HRQL] related to spiritual, religious and personal beliefs [SRPB]. To be able to identify the young people's self-rated ability to identify and verbalise existential feelings, the study has chosen to operationalise the theory of alexithymia, primarily inspired by the "Toronto Alexithymia Scale" [TAS20]. The study is a mixed-methods study based on 94 questionnaires and 6 focus interviews with the students and school health team who participated in Existential health conversations. The material for the self-rated health questionnaire is presented comparatively and the focus interviews are used to nuance that result. The approach “cognition, affection and action” was used for both research issues and serves as the theoretical bridge for the research questions in the study's abductive phase. The study found that a large group of students experienced Existential health conversations to be strengthening, and there was a large group of youth that experienced self-rated lack of ability of the youth to identify and verbalise existential feelings. The conclusion of the study states that schools must continue to work on putting this aspect of health in focus with the concept of existential health.