<p>Sammanfattning</p><p>Syfte och frågeställningar</p><p>Syftet med uppsatsen var att undersöka genom ett test-retest, reliabiliteten hos fem stycken specifika fys- och styrketester för de muskelgrupper, som är mest utsatta i en ambulanssjukvårdares arbete.</p><p>- Är det en god reliabilitet i ett bellybacktest utan motstånd?</p><p>- Är det en god reliabilitet i ett balanstest?</p><p>- Är det en god reliabilitet i ett handstyrketest?</p><p>- Är det en god reliabilitet i ett aerobiskt steptest?</p><p>- Är det en god reliabilitet i ett marklyft i dragmaskin?</p><p>Metod</p><p>Ett test och retest utfördes på fem tester, bellybacktest utan motstånd, handstyrketest, aerobiskt steptest, marklyft i drargmaskin och balanstest. Försökspersonerna var 14 stycken, 11 män och 3 kvinnor, samtliga var studenter vid GIH i Stockholm.</p><p>Resultat</p><p>Varken bellybacktestet utan motstånd, handstyrketestet (höger samt vänster hand), aerobiska steptestet eller marklyftet i dragmaskinen visar några slumpmässiga eller systematiska statistisk signifikanta skillnader. Balanstestet däremot har bra värden på t-testet (p=0,89), som visar att det inte finns några systematiska signifikanta skillnader, men låga värden på övriga uträkningar som visar på de slumpmässiga skillnaderna.</p><p>Slutsats</p><p>Samtliga tester med undantag från balanstestet har hög reliabilitet. Balanstestet visar mindre tillförlitlighet än de övriga fyra testerna, vilket även tidigare forskning visar. Det är därför vår tanke att bellybacktestet, handstyrketesterna, aerobiska steptestet och marklyftet i dragmaskinen är tester som kan byggas vidare på inom arbetet att testa ambulanssjukvårdare. Balansen är fortfarande en viktig faktor att testa, men ett bättre test är nödvändigt för att få tillförlitliga resultat.</p>

Sammanfattning Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen var att undersöka genom ett test-retest, reliabiliteten hos fem stycken specifika fys- och styrketester för de muskelgrupper, som är mest utsatta i en ambulanssjukvårdares arbete. - Är det en god reliabilitet i ett bellybacktest utan motstånd? - Är det en god reliabilitet i ett balanstest? - Är det en god reliabilitet i ett handstyrketest? - Är det en god reliabilitet i ett aerobiskt steptest? - Är det en god reliabilitet i ett marklyft i dragmaskin? Metod Ett test och retest utfördes på fem tester, bellybacktest utan motstånd, handstyrketest, aerobiskt steptest, marklyft i drargmaskin och balanstest. Försökspersonerna var 14 stycken, 11 män och 3 kvinnor, samtliga var studenter vid GIH i Stockholm. Resultat Varken bellybacktestet utan motstånd, handstyrketestet (höger samt vänster hand), aerobiska steptestet eller marklyftet i dragmaskinen visar några slumpmässiga eller systematiska statistisk signifikanta skillnader. Balanstestet däremot har bra värden på t-testet (p=0,89), som visar att det inte finns några systematiska signifikanta skillnader, men låga värden på övriga uträkningar som visar på de slumpmässiga skillnaderna. Slutsats Samtliga tester med undantag från balanstestet har hög reliabilitet. Balanstestet visar mindre tillförlitlighet än de övriga fyra testerna, vilket även tidigare forskning visar. Det är därför vår tanke att bellybacktestet, handstyrketesterna, aerobiska steptestet och marklyftet i dragmaskinen är tester som kan byggas vidare på inom arbetet att testa ambulanssjukvårdare. Balansen är fortfarande en viktig faktor att testa, men ett bättre test är nödvändigt för att få tillförlitliga resultat.

Bakgrund: Ambulanspersonal är en yrkesgrupp som i sitt yrkesutövanden riskerar att utsättas för traumatiska händelser som kan vara mycket påfrestande och stressfulla. Trots erfarenhet och träning blir vissa trauman stundtals övermäktiga och kan ge reaktioner som posttraumatiskt stressyndrom. Risken att utveckla PTSD ökar med antalet upplevda trauman och prevalensen i yrkesgruppen är hög. Syfte: Syftet var att beskriva vilka traumatiska händelser ambulanspersonalen upplevde som mest stressfulla. Syftet var även att beskriva ambulanspersonalens upplevelser och hantering av posttraumatiskt stressyndrom i relation till traumatiska händelser i sitt yrkesutövande. Syftet var dessutom att granska artiklarnas kvalitet utifrån den metodologiska aspekten undersökningsgrupp. Metod: Beskrivande litteraturstudie innefattande elva vetenskapliga artiklar av både kvalitativ och kvantitativ ansats sökta i medicinsk och omvårdnadsorienterade databas. Huvudresultat: Traumatiska händelser som upplevdes mest stressfulla innefattade händelser som involverade akut sjuka och allvarligt skadade barn, vilka väckte en emotionell respons och där ambulanspersonalen identifierade sig med nödställda. Upplevelser av PTSD kännetecknades av överspändhet, sämre prestation, mental avstängning och återupplevande av minnesbilder. Hantering av PTSD utmärktes av copingstrategier som känslomässig distans, fokusering, stöd, återhämtning, kontroll och förberedelse. Slutsats: Ambulanspersonal upplever i sitt yrkesutövande traumatiska händelser som kan vara mycket stressfulla och som kan leda till posttraumatiskt stressyndrom. Upplevelserna kan ge psykiska och fysiska symtom som påverkar hälsa och funktionsförmåga. Ambulanspersonalen behöver utbildning i copingstrategier för att hantera kritiska incidenter på ett gynnsamt sätt, speciellt händelser som involverar barn. Strategier behövs för att stärka känslan av kontroll och förmågan till fokusering, där förberedelse, socialt stöd och återhämtningstid är betydelsefullt.

Introduktion Ambulanspersonalen kan möta familjer där barnen misstänks fara illa i sin hemmiljö. I alla situationer där dessa misstankar förekommer har ambulanspersonalen en skyldighet att upprätta en orosanmälan. Detta görs dock inte alltid vilket kan ha olika orsaker och fall om missförhållanden gällande barn kan missas. Syfte: Studiens syfte var att beskriva ambulanspersonalens upplevelser av misstänkta missförhållanden som gäller barn. Metod: Studien var en kvalitativ studie med induktiv ansats. Från tre ambulansstationer i norra Sverige rekryterades nio deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier, “Att vara öppen för intryck i hemmiljön”, “Att göra orosanmälan för att skydda barnet och familjen”, “Att samarbeta med andra instanser” och “Att ha bristande kunskap och vara i behov av stöd”. Ambulanspersonalen beskrev att det var av betydelse att vara observant på tecken som kan tyda på missförhållanden hos barnen. Orosanmälan sågs som ett stöd för att identifiera barn och familjer som behöver stöd av samhällets skyddsnät. Ambulanspersonalen beskrev även kommunikationen med familjen och socialtjänsten som viktig, liksom det kollegiala stödet för en god samverkan och en öppenhet gentemot familjen. Slutsats: Slutsatsen är att ambulanspersonalen behöver ges möjlighet att i teamet inom sin egen verksamhet ha en kontinuerlig dialog om känslor, rutiner och skyldigheter vid situationer då det väckts misstanke om att barn far illa. För att stärka samverkan och öka förståelsen för varandras arbete behövs vidare forskning inom området på nationell nivå. Detta för att på bästa sätt kunna stödja barn och familjer där missförhållanden förekommer.

Prehospital emergency care is facing a paradigm shift. Spinal motion restriction (SMR) is a way to treat trauma patients with symptoms of spinal injury. It was earlier entitled as ‘routine SMR’, and included spine board and cervical collar. During the 2000s, it has been noted that there is a lack of scientific evidence that proves the benefits with ‘routine SMR’. This led an expert group to the development of the national guidelines, that were published in 2019. The national guidelines can be described as ‘selective SMR’, where the cervical collar and spine board is excluded. It means that the SMR shall be adapted to the patient and not the equipment. Furthermore, the patient should be involved as much as possible in the treatment. This master thesis has been conducted at the Luleå University of Technology (LTU), in collaboration with AB Germa. The objective was to enable paramedics (the users in this project) to provide trauma patients with safe and efficient SMR by improving the usability of available or future products for SMR. Therefore, the project aim was to deliver a conceptual suggestion with feedback from the users. Furthermore, a mapping with experienced problems was delivered, and a review of the available medical devices with recommendations on how the future product development of medical devices for SMR could head in a user-centred direction. The theoretical framework included both ergonomics, including anthropometry and anatomy, and semiotics to involve both the physical and cognitive aspects of good usability, as a complement to the contextual immersion to be able to develop a thought through conceptual suggestion. The contextual immersion involved contact with Sweden’s 21 regions, and 16 paramedics. Through visits, interviews, and observations information was gathered about available medical devices for SMR, and challenges that paramedics are facing with them where mapped. This was compiled in a user need specification, which formed the basis for the idea generation. The ideation resulted in over 200 ideas. Iterative feedback sessions together with the users generated five concepts, that by further feedback, and iterative work converged into one final concept. The project delivers a vest with vacuum technology that enables paramedics to perform safe and efficient SMR of trauma patients with various anatomy. The concept has the flexibility of a KED and the adaptability of a vacuum mattress. It enables ’selective SMR’ in confined spaces, and facilitates the patient to be more involved in the treatment. The project has generated insights about ’selective SMR’, and the meaning of it for future product development. Generally, we are moving towards medical devices for SMR that does not restrict movement as strictly as before. Many products in ambulance care have not been updated for a long time, and there is no doubt that there is a need for it. / Inom prehospital akutsjukvård pågår just nu ett paradigmskifte. Spinal rörelsebegränsning (SRB) är ett sätt att vårda patienter som varit utsatta för trauma och som uppvisar symtom på spinal skada. Det benämndes till en början som ’rutinmässig SRB’ och inkluderade användning av spineboard och nackkrage. Under 2000-talet visade det sig finnas en avsaknad av vetenskapliga bevis som talade för fördelarna med ’rutinmässig SRB’, vilket ledde till att nackkrage och spineboard exkluderades. Det här föranledde en expertgrupp att ta fram nya nationella riktlinjer som publicerades 2019. De nationella riktlinjerna kan beskrivas som ’selektiv SRB’, vilket handlar om att SRB ska anpassas utifrån patientens tillstånd och inte efter utrustningen. Patienten ska även involveras så mycket som möjligt i omhändertagandet. Det här examensarbetet har utförts vid Luleå Tekniska Universitet (LTU), tillsammans med AB Germa. Syftet var att underlätta för ambulanssjukvårdare (användarna i det här projektet) att utföra säker och effektiv SRB på traumapatienter, genom att förbättra användbarheten hos befintliga eller framtida produkter för SRB. Målet var därför att leverera ett konceptuellt förslag med feedback från användarna. Utöver detta skulle en kartläggning av dagens utrustning och problem med dessa undersökas, med rekommendationer om hur den framtida utvecklingen kan gå mot en mer användarcentrerad riktning. För att få med de fysiska såväl som de kognitiva aspekterna av en god användbarhet så inkluderades både ergonomi, inkluderande antropometri och anatomi, samt semiotik i den teoretiska referensramen. Det här användes som ett komplement till den kontextuella undersökningen för att försäkra sig om att det framtagna konceptet var väl genomtänkt. Den kontextuella undersökningen inkluderade kontakt med Sveriges 21 regioner och 16 ambulanssjukvårdare. Genom besök, intervjuer och observationer samlades information om dagens utrustning för SRB, som utgjorde underlag för en kartläggning av de upplevda problemen. Allt sammanställdes som användarbehov i en lista. Det här kom att ligga till grund för den kommande idégenereingen, som resulterade i över 200 idéer. Iterativa feedbacksessioner tillsammans med användarna resulterade i fem koncept, som genom ännu mer feedback och iterativt arbete resulterade i ett slutgiltigt koncept. Projektet levererar en väst med vakuumteknologi som möjliggör för användarna att utföra säker och effektiv SRB på traumapatienter med varierande anatomi. Konceptet har smidigheten av en KED och följsamheten av en vakuummadrass. Den möjliggör ’selektiv SRB’ i trånga utrymmen och underlättar för patienten att vara deltagande i omhändertagandet. Projektet har också levererat insikter om vad ’selektiv SRB’ kan innebära för framtida produktutveckling. Det har visat sig att trenden går mot att utrustningen inte ska rörelsebegränsa lika mycket som den gjort tidigare. Många produkter inom ambulansen har inte uppdaterats på länge och det finns inga tvivel om att det finns ett behov för detta.