This assignment is a venture into the use of the concept alchemy in the texts on analytical psychology written by Carl G. Jung. Originally the idea was to compare the blending of colours in art painting with the Jungian understanding of alchemy. In order to understand the many and it seems differentiated correlations to alchemy in the texts on analytical psychology written by C.G. Jung, I have found it necessary to investigate the history of alchemy in modern Europe and the Egyptian figure of Hermes Trismegistos. This helps shedding light on Jung’s manner of writing in his texts on analytical psychology. The assignment includes an understanding of colours as understood by Goethe as well as the aspect of alchemy in the Rosicrucian movement and the kabbalah. The Jungian aspects of world religions are in this context emphasized as well as the use of symbols and symbolic speech.

Den här uppsatsen är en studie i synkroniciteten och individuationsprocessen med utgångspunkt från C. G. Jungs definitioner. Begreppet synkronicitet introducerades av C. G. Jung år 1951. Denna princip förenar händelser på ett akausalt sätt. Synkronicitet är enligt C. G. Jung ett sammanträffande av ett inre subjektivt tillstånd som sammanfaller med ett yttre skeende som står i direkt beröring med det inre tillståndet. De synkronistiska händelserna gör att vi måste se världen som ett enat fält vari ens egna upplevelser och handlingar i grunden hänger samman med andras erfarenheter och ageranden. Meningen är unik och specifik för just den eller de personer som är inblandade. Den är på det psykiska och emotionella planet. Syftet med denna uppsats är att undersöka om det finns en ökning eller minskning av synkronicitet beroende på var vi står i individuationsprocessen, om man kan påverka synkronicitets tillfällena och om vissa har mera eller mindre av dessa sammanträffanden. I uppsatsen redogör jag även för skillnaden mellan projektion och synkronisering.

C. G. Jungs teori om individuationen, och huvuddelen av de beskrivningar som finns av den, t.ex. via myter och sagor, utgår från ett manligt perspektiv. Vissa har dock diskuterat den utifrån ett kvinnligt perspektiv, och pekar på att kvinnans och mannens processer skiljer sig åt. Inom denna uppsats har jag utforskat kvinnans individuationsprocess, genom att diskutera myterna om Sofia och Inanna, samt sagan om Tusenskinn, med hjälp av jungianska metoder och en modell av kvinnans individuationsprocess föreslagen av Pia Skogemann. Jag har utforskat huvuddragen i den kvinnliga individuationsprocessen, hur de exemplifieras i dessa berättelser, vilka arketyper som är viktiga(st) i denna process och tittat på likheter och skillnader mellan kvinnlig och manlig individuationsprocess. Huvuddragen i kvinnans individuationsprocess innehåller en igångsättande fas, då Personan ifrågasätts av Jaget, och det omedvetna börjar bryta fram. Därefter följer faser då jaget möter både det manliga i olika skepnader, både av positiv och negativ karaktär, d.v.s. olika Animusuttryck, och det kvinnliga, som kan motsvara arketyperna Personan, Jaget, den Stora Modern, Skuggan och även Självet. Den innefattar också ett tydligt nedstigande, där Jaget måste våga överlämna sig, eller dra sig tillbaka till mer primitiva stadier. Slutligen sker ett återvändande, där alla delar förenas, för att uppnå helhet och då Självet träder fram. Dessa faser återfinns i alla tre berättelser. Myten om Inanna har den mest fullständiga beskrivningen av individuationsprocessen. I kvinnans individuationsprocess verkar Animus ha en central betydelse, medan Skuggan verkar spela en mindre roll, jämfört med i den manliga individuationsprocessen. Det är också troligt att kvinnans Skugga har andra karaktäristiska är mannens, t.ex. skam, skuld, svartsjuka. Den verkar också hanteras annorlunda av kvinnan än av mannen, där det för kvinnan handlar om kärlek, integration och acceptans, istället för att ta strid och besegra den.