Bakgrund: Patienter som genomgår generell anestesi uttrycker oro och ångest inför att bli sövda. Anestesisjuksköterskor beskriver likaså att det är vanligt förekommande med perioperativ ångest hos patienter i samband med kirurgi. Anestesisjuksköterskan betonar vikten av god kommunikation för att lindra ångest och främja patienternas välbefinnande. Syfte: Syftet är att beskriva patienters upplevelser av att genomgå regional anestesi. Metod: Kvalitativ litteraturstudie som innefattar analys av 20 vårdvetenskapliga artiklar. Resultat: Patienterna upplevde diverse känslofenomen som exempelvis smärta, obehag och känselbortfall. Patienterna belyser vikten av att känna sig delaktiga i deras egen vård. Detta främjades utav anestesisjuksköterskornas fysiska närvaro och emotionella stöd. God information ansågs vara en förutsättning för att patienterna skulle känna sig trygga. I de fall där patienterna kände att information var bristfällig kände de istället sig utsatta. Slutsats: Upplevelsen kan uppfattas både som negativ och positiv. Negativ i form av att anestesin kan uppfattas som smärtsam samt förlust av kontroll, rörlighet och känsla av utsatthet. En förutsättning för att främja delaktighet och trygghet hos patienterna är att som anestesisjuksköterska kunna etablera en vårdande relation. Kunskap kring patienternas utsatta situation, behovet av närhet, kontakt och kontinuerlig information är avgörande för att utföra en god omvårdnad för att främja välbefinnande och hälsa. / Background: Patients undergoing general anesthesia expresses a strong concern and anxiety about being anesthetized. The nurse anaesthetist also describe the prevalence of perioperative anxiety in patients in connection with surgery. The nurse anaesthetist emphasizes the importance of good communication to alleviate anxiety and promote patients' well-being. Purpose: The purpose of this study is to describe patients' experiences of undergoing regional anesthesia. Method: Qualitative literature study that includes analysis of 20 caring science articles. Results: Patients experienced various emotional phenomena such as pain, discomfort and loss of sensation. Patients highlight the importance of feeling involved in their own care. This was promoted by the physical presence and emotional support of the nurse anaesthetist. Good information was considered a prerequisite for patients to feel safe. In cases where patients felt that information was deficient, they instead felt exposed. Conclusion: The experience of undergoing regional anesthesia can be perceived as both negative and positive. A prerequisite for promoting participation and safety in patients is that as a nurse anaesthetist be able to establish a caring relationship. Knowledge of the patients' vulnerable situation, the need for closeness, contact and continuous information is crucial to carry out good nursing to promote well-being and health.

Bakgrund: Hypotoni är en vanlig bieffekt vid induktion av generell anestesi.  År 2018 registrerades 318 komplikationer till följd av hypotension under generell anestesi i Sverige. Medelartärtrycket (MAP) kan fås fram av beräkning med hjälp av diastoliska- och systoliska blodtrycket. Flera studier visar tydligt att låga MAP-värden samt durationen av dessa låga värden har tydlig koppling till organskada och mortalitet. Anestesisjuksköterskan har ett ansvar att ligga steget före och förebygga anestesirelaterade komplikationer.   Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskans erfarenheter och strategier av att hantera ett MAP under 55 mmHg hos patienter som genomgår generell anestesi.   Metod: Kvalitativ ansats med deskriptiv design. Individuella intervjuer har genomförts med nio anestesisjuksköterskor intervjuades på en operationsavdelning i mellan Sverige mellan januari till mars år 2022.  Resultat: Anestesisjuksköterskans erfarenheter och strategier presenterades i två kategorier. Tillsammans med underkategorierna ”Det är en vardag”, ”Trygghet att arbeta tillsammans med kolleger”, ”Arbeta utifrån riktlinjer” och ”Att läsa på och förbereda sig”, ”Anpassa anestesin utifrån individen” och ”Strategier för att undvika ett lågt MAP”.   Slutsats: Låga MAP-värden var vanliga under generell anestesi enligt narkossjuksköterskan. Att vara förberedd och läsa på i förväg var viktigt. Vidare var det viktigt att ha kolleger i närheten som hjälpte till vilket gav en känsla av trygghet. Denna studie visade även att det fanns ett behov av riktlinjer för hur agerandet ska ske när ett lågt MAP uppstår. / Background: Hypotension is a common side effect during general anesthesia. During the year 2018, 318 cases were registered as a complication caused by hypotension during general anesthesia in Sweden. Mean artery pressure (MAP) can be computed by using the diastolic and systolic blood pressure. Studies shows that there is a sharp connection between low MAP-values, and the duration of the low MAP-value towards organ failure and mortality. The nurse Anesthetist has a responsibility to be one step ahead in order to avoid anesthesia related complications such as hypotension.  Purpose/aim: To describe the nurse anesthetist experiences and strategies when handling a MAP below 55mmHg among patients during general anesthesia.  Method: A qualitative study with descriptive design. Individual interviews were conducted with nine nurse anesthetists at an operation unit. Data were collected between January and March in year 2022.    Result: The nurse anesthetists experiences and strategies are presented in two categories, together with under categories which are “It is happening on a daily basis”,  “To feel safety and to work together with colleagues”, “To work out of guidelines” and ” To read and be prepared”, ”Adjust the anesthesia based on the individual” and ”Strategies to avoid a low MAP".   Conclusion: Low MAP- Values were common during induction of anesthesia according to the nurse anesthetist. To be prepared and read beforehand were important. Furthermore, it was important to have colleagues nearby to help which gave a feeling of safety. This study showed also that there is a need for guidelines in how to act with a low MAP-occurred.

Bakgrund: När den livsuppehållande behandlingen på intensivvårdsavdelningen inte längre upplevs meningsfull för patienten utreds möjligheten för organdonation. Intensivvårdssjuksköterskan har en aktiv roll i donationsprocessen och tidigare forskning visar att sjuksköterskan upplever det som en generös handling av patienten att donera och intensivvårdssjuksköterskan gör sitt yttersta för att värna om det i vårdandet av både patienten och dennes närstående. Syfte: Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att underlätta vårdandet av patienter i donationsprocessen. Metod: En kvalitativ studie utifrån semistrukturerade intervjuer med tio intensivvårdssjuksköterskor, dataanalys genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två kategorier framkom, ”Fokus på patienten” samt ”Möta närstående med värdighet”. Fem subkategorier framkom från kategorierna, ”Att värna om patientens vilja”, ”Att samordna vården av patienten”, ”Att bygga relationer”, ”Att anpassa informationen” och ”Att ge stöd i sorgen”. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att underlätta vårdandet av patienten beskrivs som att värna om patientens vilja till donation och att få fokusera på endast donationspatienten tillsammans med teamet. I vårdandet av patienten framkom tydligt närståendes centrala roll och att intensivvårdssjuksköterskorna underlättar för dem genom relationen, information samt stöttning.

No description available.

Bakgrund: Förekomsten av delirium på intensivvårdsavdelningar är stor, cirka 80% av patienterna som vårdas på intensiven drabbas vid något tillfälle av delirium. Patienter beskriver en rädsla då delirium medför vanföreställningar och hallucinationer. Oupptäckt delirium orsakar ett lidande hos patienten och kan medföra konsekvenser för patienten såväl som samhället. Syfte: Syftet med studien är att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med delirium. Metod: En integrativ litteraturstudie av 20 artiklar enligt Whittmore och Knafl. Resultat: I resultatet identifieras två teman. (1) Att uppleva okunskap och osäkerhet vid vårdandet av patienter med delirium och (2) Att arbeta omsorgsfullt. Att få tillräckligt med utbildning och ha tydliga riktlinjer är en viktig faktor för intensivvårdssjuksköterskor i hanteringen av delirium. Ökad kunskap leder till ökat självförtroende vilket i sin tur leder till tidigare upptäckt och snabbare behandling för patienten. Slutsats: Examensarbetet presenterar intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att identifiera och behandla patienter med delirium. Delirium är underdiagnostiserat vilket betonar viken av att intensivvårdssjuksköterskor besitter adekvat kompetens I ämnet.

No description available.

Sammanfattning  Bakgrund: Arbetet i en operationssal kräver effektivt samarbete mellan olika yrkesgrupper. Anestesisjuksköterskan och anestesiläkaren jobbar nära varandra, men utmaningar uppstår ofta på grund av skillnader i yrkesroller, hierarkiska strukturer och överlappning av ansvarsområden. Anestesisjuksköterskors attityder till samarbete är generellt mer positiva än anestesiläkares. Relationen mellan dessa två yrkesgrupper är också den främsta källan till stress för anestesisjuksköterskor, vilket kan påverka både arbetsmiljön och patientsäkerheten negativt.   Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av att samarbeta med anestesiläkare på en anestesiavdelning.     Metod: En beskrivande intervjustudie med kvalitativ ansats. Semistrukturerade intervjuer har genomförts med fem anestesisjuksköterskor på en operationsavdelning i Mellansverige. För att analysera intervjuerna användes en kvalitativ innehållsanalys.   Resultat: Anestesisjuksköterskans upplevelse av att samarbeta med anestesiläkaren vid anestesi presenteras i tre kategorier: ”Uppfattningar om samarbete”, ”Förutsättningar för ett fungerande samarbete”, ”Utmaningar för ett fungerande samarbete”, samt nio underkategorier: ”Positiv syn på samarbetet”, ”Vikten av samarbete”, ”Tydlig kommunikation”, ”Planering för anestesi”, ”Inflytande i beslutsprocessen”, ”En god arbetsrelation”, ” Variation i anestesiläkares preoperativa bedömningar”, ”Arbetserfarenhets påverkan” samt ”Stresspåverkan”.   Slutsats: Samarbetet mellan anestesisjuksköterskor och anestesiläkare var övervägande positivt. Vikten av tydlig kommunikation, planering för anestesi, inflytande i beslutsprocessen och en god arbetsrelation betonades. För att förbättra samarbetet föreslås träning i kommunikationsfärdigheter och främjande av delaktighet i beslutsprocessen. Implementering av riktlinjer för konsensusbeslut och mentorstöd till nya ST-läkare kan öka effektiviteten. Dessutom kan tillhandahållande av stresshanteringsstrategier och personligt stöd hjälpa anestesisjuksköterskor och anestesiläkare att hantera stress i svåra situationer. / Abstract Background: Work in an operating room requires effective collaboration among various professional groups. The nurse anesthetist and the anesthesiologist work closely together, but challenges often arise due to differences in professional roles, hierarchical structures, and overlapping responsibilities. Nurse anesthetists generally have more positive attitudes towards collaboration than anesthesiologists. The relationship between these two professional groups is also the primary source of stress for nurse anesthetists, which can negatively affect both the work environment and patient safety.   Purpose: To describe nurse anesthetists’ experiences of collaborating with anesthesiologists in an anesthesia department.   Method: A descriptive interview study with a qualitative approach was conducted. Semi-structured interviews were carried out with five nurse anesthetists in an operating department in central Sweden. A qualitative content analysis was used to transcribe and analyze the interviews.   Result: The nurse anesthetist’s experience of collaborating with the anesthesiologist during anesthesia was presented in three categories: "Perceptions of collaboration", "Prerequisites for functional collaboration", "Challenges for functional collaboration", and nine subcategories: "Positive view of collaboration", "Importance of collaboration", "Clear communication", "Planning for anesthesia", "'Influence in the decision-making process", "A good working relationship", "Variation in anesthesiologists’ preoperative assessments ", "Impact of work experience" and "Impact of stress".   Conclusion: The collaboration between nurse anesthetists and anesthesiologists was mostly positive. Emphasis was placed on communication, planning, shared decision-making, and work relationships. To enhance collaboration, training in communication skills and encouraging participation in decision-making are recommended. Implementing consensus decision guidelines and providing mentorship support to new residents can improve efficiency. Offering stress management strategies and personal support can assist nurse anesthetists and anesthesiologists in coping with stress.

Aims: To describe the presence of trauma team activation and outcomes of health care interventions in two trauma team levels. Background: Trauma is the most common cause of death among Swedish men aged <44 years. Every year ca 4500 people in Sweden dies due to trauma. During the 90’s, hospitals in USA developed a two level trauma activation algorithm to speed up the initial assessment for the injured patients who needed it, and to conserve resources when patients didn’t need to see the full trauma team. Design: This study is a retrospective records audit over trauma team activations during 2 years. Methods: This study audited trauma team activations through medical records during the period 1/1 2013 - 31/12 2014 on Norrlands university hospital in Umeå, Sweden. Results: Of all the trauma team activations 35% activated the large trauma team and 65% the small trauma team. Average age was 44 years and 61% of the patients were men while 39% were women. 36,3% of the large trauma team activations were in need of anaesthesiological interventions and 1% of the small trauma team activations. 47,8% was in need of Intensive care of the large trauma team activation and 3,5% of the small trauma team activation. 41,6% of the large trauma team activation was planned for surgery within the first 24-hours and 4,5 of the small. Mean wardtime was 8,49 days for the large trauma team activation and 2,86 days for small trauma team activation. Mortality for large trauma team activation was 8,8% compared to 1,5 of the small. Conclusion: This study shows that two levels of trauma team activation can provide a safe and appropriate care. More longitudinal and multicenter studies is necessary for increased evidence. / Syfte: Att beskriva förekomst av aktiverade traumalarm samt utfall av vårdinsatser i två traumalarmsnivåer. Bakgrund: Trauma är den vanligaste dödsorsaken bland män under 44år i Sverige, totalt avlider ca 4500 personer per år till följd av trauma. I USA infördes under 90-talet två traumalarmsnivåer för att öka patientsäkerheten och spara vårdresurser. Design: Denna studie är en retrospektiv journalgranskning över traumalarm som inträffat under en 2 års period. Metod: Studien granskade aktiverade traumalarm via journaldata från perioden 1/1-2013 t.o.m 31/12-2014 på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. Resultat: Av de aktiverade traumalarmen var 35% stora och 65% små. Medelåldern var 44år och 61% av patienterna var män medan 39% var kvinnor. 36,3% av de stora traumalarmen var i behov av narkoskompetens och 1% av de små. 47,8% av de stora traumalarmen var i behov av IVA-vård samt 3,5% av de små. 41,6% av stora traumalarm planerades för operation inom 24timmar och 4,5% av de små. Medelvårdtiden var 8,49 dygn för stora traumalarm och 2,86 dygn för små traumalarm. Mortaliteten för stort traumalarm var 8,8% jämfört med 1,5% av de små traumalarmen. Slutsats: Denna studie visar på att triagering enligt två traumalarmsnivåer för vuxna kan i hög grad ge en patientsäker och ändamålsenlig vård. Fler longitudinella och multicenterstudier i området är nödvändigt för ökad evidens

Bakgrund: Magnetresonanstomografi (MRT) innebär stora diagnostiska möjligheter, men barn upplever ofta undersökningen obehaglig trots att den är icke invasiv och helt smärtfri. Sedering eller generell anestesi används därför ofta för att möjliggöra MRT-undersökningar, men kan innebära risk för allvarliga komplikationer. Patientens (barnets) upplevelse av obehag under MRT-undersökning behöver reduceras samtidigt som en minskning av användandet av sedering och generell anestesi är önskvärd. Syfte: Litteraturstudiens syfte var att beskriva åtgärder som kan minska barns behov av sedering och generell anestesi i samband med magnetkameraundersökningar. Metod: En litteraturstudie med resultat från åtta kvantitativa studier. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades. Sökningar genomfördes i PubMed och CINAHL. Resultat: Resultatet kategoriserades in i tre huvudkategorier och sex subkategorier. Huvudkategorierna bestod av: förberedande åtgärder, distraherande åtgärder och förberedande tillsammans med distraherande åtgärder. Slutsats: Lyhördhet, individanpassad information och distraherande åtgärder kan, tillsammans eller var för sig, reducera barns obehag och effektivt minska behovet av sedering och generell anestesi i samband med MRT.

Bakgrund: Regional anestesi blir allt vanligare i västvärlden och det anses även enligt flera studier vara säkrare och mer kostnadseffektivt än generell anestesi. Patienterna som genomgår kirurgi i regional anestesi upplever däremot ofta oro och ångest under operationen. Syfte: Att beskriva vuxna patienters upplevelse, med fokus på Jean Watsons omvårdnadsteori för mänsklig omsorg, av att genomgå kirurgi i regional anestesi. Metod: Litteraturöversikt med kvalitativ ansats där de 16 utvalda artiklarnas resultat sammanvägdes med innehållsanalys enligt Evans metod. Resultat: Två teman framkom i studien, helande miljö och transpersonell omsorg samt fem underteman, kroppen under regional anestesi, distraktioner, främmande miljö, mötet mellan patient och vårdpersonal samt informationens betydelse. Patienterna upplevde att kroppen kändes främmande och de bedövade delarna av kroppen kändes annorlunda, som att de försvunnit från kroppen. Patienterna kände sig lugna, trygga och väl omhändertagna genom relationen med vårdpersonalen, samspelet gav möjlighet att känna sig delaktiga och det ökade känslan av säkerhet. Slutsats: Patienter upplever oro och ångest i samband med kirurgi i regional anestesi. Att ge patienten en individuell vård är den viktigaste åtgärden anestesisjuksköterskan kan vidta för att lindra ångest. Genom att utgå från Jean Watsons teori för mänsklig omsorg i det intraoperativa mötet med patienter kan anestesisjuksköterskor ge en god omvårdnad.