ABSTRACT Background: Participation is a concept that exists at different levels, in community organizations as well as health care. Being able to participate in one's care is a right by law in Sweden and a central part of person-centred care. Although participation is a well-established concept, there is no clear definition of the concept. Specialist nurses in anesthesia care have a responsibility in providing care that is person-centred and in creating a good relationship in the short meeting between the patient and specialist nurse where the patient is supported to participate. Purpose: To explore and propose definitions of the concept of participation in anesthesiology nursing. Method: A concept analysis was made based on Walker and Avant´s method.  Results: Information and communication contribute to participation, which is described as active participation where the patient participates by communicating and sharing their needs, obtains and receives information and takes part in joint decisions-making. Patients, relatives and staff all feel their own responsibility for participation, and participation arises through cooperation and good care relationships. Time, knowledge, the patient's will and condition in the form of level of consciousness, symptom or drug effects, structural factors in the organization and trust in the staff affect the conditions for participation.  Conclusion: In all care, the patient has the right to participate. The concept of participation in anesthesiological care can be compared to participation in other care settings, however, there are other types of restrictions in anesthesia care in enabling patient participation. The definition of participation includes good two-way communication, active participation and collaboration between patient and healthcare staff. / Bakgrund: Delaktighet är ett begrepp som finns på olika nivåer, i såväl samhällsorganisationer som hälso- och sjukvård. Att få vara delaktig i sin vård är en lagstadgad rättighet i Sverige och en central del i den personcentrerade vården. Trots att delaktighet är ett väletablerat begrepp så finns det ingen entydig definition av begreppet. Specialistsjuksköterska inom anestesisjukvård har ett ansvar i att bedriva en vård som är personcentrerad och i att skapa en god relation i det korta mötet mellan patienten och specialistsjuksköterska där patienten stödjs till delaktighet. Syfte: Att utforska och ge förslag på definitioner av begreppet delaktighet inom anestesiologisk omvårdnad.  Metod: En begreppsanalys gjordes utifrån Walker och Avants metod. Resultat: Information och kommunikation bidrar till delaktighet som i sin tur beskrivs som en aktiv medverkan där patienten deltar genom att kommunicera och dela med sig av sina behov, inhämta och får information samt tar del i ett gemensamt beslutsfattande. Patienter, anhöriga och personal känner alla ett eget ansvar för delaktighet och delaktighet uppstår genom samarbete och en god vårdrelation. Tid, kunskap, patientens vilja och tillstånd i form av medvetandegrad, symtom- eller läkemedelspåverkan, strukturella faktorer i organisationen samt tilliten till personalen påverkar förutsättningarna för delaktighet.  Slutsats: Inom all vård har patienten rätt till delaktighet. Begreppet delaktighet inom anestesiologisk omvårdnad går att jämföra med delaktighet inom annan vård, dock kan det finnas andra typer av begränsningar inom anestesin för att göra patienten delaktig. Definitionen av delaktighet innefattar god tvåvägskommunikation, en aktiv medverkan och ett samarbete mellan patient och vårdpersonal.

Bakgrund Endotrakeal intubation används i många olika situationer där det finns ett behov av att skapa en säker luftväg. Den manipulation av luftvägarna som krävs i samband med en intubation kan bland annat orsaka postoperativ halssmärta och heshet, vilket kan ha negativa konsekvenser för patienten. För att försöka undvika komplikationer vid intubering har det utvecklats olika intubationshjälpmedel, där ett av hjälpmedlen är videolaryngoskop, som minskar den kraft som behövs för att skapa en fri insyn i larynx. Syfte Syftet med studien var att jämföra Macintosh direktlaryngoskopi mot McGrath videolaryngoskopi, för att undersöka om någon av metoderna ger minskad förekomst av halssmärta och heshet postoperativt. Metod För att besvara syftet antogs en kvantitativ ansats. Studien utfördes sedan som en förberedande undersökning med en induktiv metod. Datainsamlingen utfördes på en operationsavdelning i Västra Götaland, totalt deltog 24 patienter, varav 12 patienter intuberades med direktlaryngoskopi och 12 patienter intuberades med videolaryngoskopi. Deltagarna fick postoperativt svara på validerade enkätfrågor, och gradera eventuell förekomst av halssmärta och heshet enligt validerade fyrgradiga skalor. Resultat Resultatet visade att det eventuellt kan finnas en viss skillnad gällande postoperativ halssmärta beroende på om man intuberas med Macintosh direktlaryngoskopi eller McGrath videolaryngoskopi. Presenterat i absoluta och relativa mått visar det på att endast 1 deltagare (8%) som videolaryngoskoperades graderade lindrig halssmärta postoperativt, medan det var 3 deltagare (25%) som direktlaryngoskoperades som graderade lindrig halssmärta. Dock var skillnaden inte signifikant (p=0,56). Skillnaderna gällande heshet var större, där 9 deltagare (75%) som videolaryngoskoperades graderade sig helt besvärsfria postoperativt och 3 (25%) graderade en lindrig heshet. Ingen av deltagarna som direktlaryngoskoperades graderade sig som besvärsfri postoperativt, 9 (75%) graderade lindrig heshet och 3 (25%) graderade måttlig heshet. Skillnaden mellan grupperna var signifikant (p=0,001). Slutsats Skillnad verkar föreligga gällande framför allt heshet beroende på vilken intubationsmetod som används. Det kan även finnas en eventuell skillnad gällande halssmärta, dock är denna ej signifikant i pilotstudiens resultat. Studiepopulationen är begränsad i sitt antal, och det finns få studier att jämföra resultatet med. Det finns ett behov av fler och större studier för att finna evidens för den bästa metoden. / Background Endotracheal intubation is used in many different situations where there is a need to create a safe airway. The airway manipulation force that is required when an endotracheal intubation is needed may cause postoperative sore throat and hoarseness. This can adversely affect the patient. To avoid complications of an endotracheal intubation, different intubation aids have been developed, one of which is a videolaryngoscope, which reduces the force needed to create a free laryngeal insight. Aim The purpose of the study was to compare Macintosh direct laryngoscopy to McGrath videolaryngoscopy, to investigate whether either method reduces the incidence of sore throat and hoarseness postoperatively. Method To answer the purpose, a quantitative approach was adopted. The study was then conducted as a preliminary study with an inductive method. The data collection was carried out in an operation theatre in Västra Götaland, Sweden. A total of 24 patients participated, where 12 patients were intubated with direct laryngoscopy and 12 patients with videolaryngoscopy. Postoperatively the participants responded to validated questionnaires, and evaluated any occurrence of sore throat and hoarseness according to validated four-dimensional scales. Result There was a difference in postoperative sore throat depending on intubation with Macintosh direct laryngoscopy or McGrath videolaryngoscopy. Presented in absolute and relative terms, the result show that only 1 participant (8%) that was intubated with videolaryngoscopy graded mild sore throat postoperatively, while there 3 participants (25%) who were intubated with the use of direct laryngoscopy graded mild sore throat. However, the difference was not significant (p=0.56). The differences in hoarseness were greater, where 9 participants (75%) that was intubated with the use of videolaryngoscopy graduated no hoarseness post-operatively and 3 (25%) graded a mild hoarseness. None of the participants who were intubated with the use of direct laryngoscopy graded no hoarseness, 9 (75%) participants graded mild hoarseness and 3 (25%) graded moderate hoarseness. The difference between the groups was significant (p=0.001). Conclusions A difference exists in advance of hoarseness depending on the intubation method that is used. There may also be a difference regarding sore throat, but this result remained non-significant. However, in this pilot study the population was limited in its number, and there are few other studies in this field available for comparison. Therefore, more, and larger studies are needed to find evidence for the best intubation method.

Bakgrund: Oro är vanligt hos patienter som ska opereras, oavsett om det är en elektiv eller akut operation. Studier har visat att en bra relation mellan anestesisjuksköterskan och patienten preoperativt minskar oron hos patienten. En akut operation upplevs som stressande för patienten då denne inte kan påverka sin situation. Anestesisjuksköterskan är den som inför en akut operation ansvarar för patientens trygghet och säkerhet. Syfte: Syftet är att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter av att vårda en orolig patient vid en akut operation. Metod: En kvalitativ intervjustudie med ändamålsenligt urval utfördes. Urvalskriterierna innefattade anestesisjuksköterskor med minst ett års erfarenhet på en operationsavdelning som bedriver akut verksamhet. Datainsamlingen genomfördes i form av semistrukturerade intervjuer och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Fyra kategorier framkom i resultatet; Att ha kunskap om patientens tidigare erfarenheter, Att ta över ansvar för patient som är utelämnad, Att undvika felaktig och otillräcklig information och Att utforma personcentrerad information. Slutsats: Anestesisjuksköterskan behöver vara lyhörd och inkännande för att kunna anpassa sig till den unika individen. Med denna kunskap kan anestesisjuksköterskan bemöta oro genom att informera patienter på ett personcentrerat sätt utifrån deras villkor och önskemål.

Sammanfattning Bakgrund: Det är fortsatt förekommande med komplikationer relaterat till medelsvår och svår postoperativ smärta. Anestesisjuksköterskan har det samlade omvårdnadsansvaret för patienten perioperativt. En helhetsbedömning av patienten avgör postoperativt smärtlindringsbehov. Den Perioperativa dialogen skapar mening i arbetet och trygghet för patienten. Författarna identifierade avsaknad av riktlinjer vid genomförandet av en individuell helhetsbedömning vid handläggning av postoperativ smärtlindring. Syfte: Syftet var att belysa hur anestesisjuksköterskor planerar, genomför och utvärderar postoperativ smärtlindring i generell anestesi utefter tidsfaserna pre-, intra- och postoperativt samt inverkan av den perioperativa dialogen. Metod: En kvalitativ studie genomfördes med tio semistrukturerade intervjuer. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Resultat: I resultatet framkom fyra huvudkategorier med totalt elva underkategorier som berör informanternas handläggning. Preoperativa åtagande - Planeringsprocess Känna ansvar för planering, Skapa vårdrelation, Beakta patientens känslotillstånd. Intraoperativa vårdmoment - Konstant utvärdering av behandling, Anpassa behandling fortlöpande, Självständigt ansvarsområde. Postoperativa förhoppningar - Eftersträva återkoppling, Undvika smärtgenombrott. Perioperativa organisatoriska aspekter - Anpassa utefter arbetsförhållanden, Avsaknad av den Perioperativa dialogen. Slutsats: Handläggningen av postoperativ smärtlindring är ett komplext område vilket kräver beaktning av flera faktorer för ett gott utfall. Den perioperativa dialogen är inte prioriterad. Det saknas konsensus för anestesisjuksköterskans handläggning av postoperativ smärta. Det krävs utveckling och ett utökat samarbete av hela vårdkedjan för att kunna möta den postoperativa smärtproblematiken. / Abstract Background: Complications still occur in connection to moderate and severe postoperative pain. The nurse anaesthetic´s is completely responsible for the patient care perioperative. An overall assessment of the patient all together determine the postoperative need of analgesic. The perioperative dialogue is a method which gives the nurse anaesthetic´s a sense of meaningfulness of the work and creates a perception of safety for the patient. The authors identified the absence of guidelines to make an individual overall assessment when managing postoperative pain. Aim: The aim of the study was to elucidate the nurse anaesthetic´s planning, implement and evaluate postoperative analgesic during total anaesthesia along the time-phases pre-, intra and postoperative and the impact of the perioperative dialogue. Method: A qualitative study was conducted with ten semistructured interviews. A qualitative content analysis was made with an inductive approach. Result: The result is presented in four head categories and eleven sub-categories that illuminate the informants’ experiences. Preoperative undertakings - Feeling responsibility for planning, Create a care-relation, Respect the patients emotional state. Intraoperative steps – Constant evaluation of treatment, Adapt the treatment continuously, Independent responsibility. Postoperative expectations – trying to obtain feedback, Avoid outbreak of pain. Perioperative organizational aspects – Adjustment along work situation, Absence of the perioperative dialogue.    Conclusion: The postoperative pain management is a complex matter that demand consideration of several aspects to achieve a good outcome. The perioperative dialogue is not prioritised. There is a lack of consensus among nurse anaesthetic´s managing postoperative pain. Developing and increasing cooperation along the entire chain of care is necessary to manage the issue of postoperative pain.