För närvarande pågår en flyktingkatastrof som påverkar hela Europa. Hanteringen av flyktingströmmen inom Europa styrs av EU-rätten, närmare bestämt Dublinförordningen. Konsekvenserna av Dublinförordningens tillämpning de senaste månaderna har lett till att dess funktion har ifrågasatts. Dublinförordningen har reviderats i syfte att bland annat minska de sekundära förflyttningarna inom EU. Syftet med denna uppsats är dels att redogöra för innehållet i den reviderade förordningen och de rättsfall som ledde fram till revideringen, dels att undersöka om de ändringar som genomförts har inneburit att förordningens bestämmelser bättre motsvarar dess mål. Den metodik som har använts i denna uppsats är traditionell juridisk metod. De rättskällor som har undersökts är avgöranden från Europadomstolen och EU-domstolen samt svenska rättsfall från Migrationsöverdomstolen. Doktrin har använts vid redogörelsen av EU-rätten. Uppsatsens slutsats är att den nuvarande Dublinförordningen har bidragit med att koncentrera asylsökande till specifika länder där sedan mottagningssystemen har kollapsat, vilket i sin tur har resulterat till att förordningen inte anses som hållbar. EU-länderna ska anses som säkra rättsstater gentemot varandra och tillgodose asylsökandes behov likvärdigt, vilket enligt rättsfallen nämnda i uppsatsen inte har upprätthållits.

No description available.

No description available.

Uppsatsen undersöker sambandet mellan asylsökandes identitet och bedömningen av skyddsbehov. I uppsatsen ifrågasätts om klarlagd identitet är nödvändigt för att bedöma skyddsbehovet, och om så inte är fallet varför vikt isåfall läggs vid identiteten vid bedömningen.

Regeringen beslutade den 21 december 2015 att införa tillfälliga ID-kontroller vid landets gränser. Detta på grund av att den dåvarande flyktingkrisen enligt regeringen innebar en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet. Denna uppsats analyserar den proposition, riksdagsdebatt samt följdmotioner som låg till grund för lagen genom en idealtypsanalys. En hel del kritik uppkom i samband med lagen, dels på grund av bristfällig beredning, dels på grund av dess påverkan på asylrätten. Studien undersöker hur riksdagspartierna förhåller sig till asylrätten i relation till den motsättning som kan urskiljas mellan nationell suveränitet och deklarationer om mänskliga rättigheter. Resultatet visar att de flesta riksdagspartier anser att asylrätten principiellt är viktig men att nationens intressen kommer i första hand. Centerpartiet och Vänsterpartiet värnar istället i första hand asylrätten, vilken de ser som en absolut rätt.

<p>I och med den nya utlänningslagen (2005:716) kan könsrelaterad förföljelse på egen hand leda till flyktingstatus. Ansökningar om uppehållstillstånd, med könsrelaterade asylskäl bedömdes tidigare enligt bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt. Grad av förföljelse som krävs för skydd enligt de båda bestämmelserna är densamma. Fram till lagändringen har könsbestämmelsen tillämpats i mycket begränsad utsträckning. Sökande har i stor uträckning istället erhållit uppehållstillstånd på humanitära grunder. Ofta har andra skyddsgrunder varit relevanta och de könsrelaterade aspekterna har sällan varit ensamt avgörande för bedömningen. Det finns fördelar för den utlänning som erhåller flyktingförklaring jämfört med den som får uppehållstillstånd med hänvisning till någon av de övriga skyddsgrunderna. Det är därför viktigt att asylansökningar prövas enligt den bestämmelse som ger individen det starkaste skyddet. Utöver de förändringar som framgår av den ändrade lagtexten, kommer ny praxis att utvecklas. Ansökningar som tidigare bifallits enligt tortyrbestämmelsen på grund av det starkare skyddet kommer nu att falla in under flyktingbestämmelsen. Risken finns dock att Migrationsverket, i syfte att anpassa skyddsgrunden till den unika situationen inte till fullo bidrar till att skapa en uniform praxis. I denna utveckling kan Migrationsverkets riktlinjer spela en avgörande roll.</p>

I och med den nya utlänningslagen (2005:716) kan könsrelaterad förföljelse på egen hand leda till flyktingstatus. Ansökningar om uppehållstillstånd, med könsrelaterade asylskäl bedömdes tidigare enligt bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt. Grad av förföljelse som krävs för skydd enligt de båda bestämmelserna är densamma. Fram till lagändringen har könsbestämmelsen tillämpats i mycket begränsad utsträckning. Sökande har i stor uträckning istället erhållit uppehållstillstånd på humanitära grunder. Ofta har andra skyddsgrunder varit relevanta och de könsrelaterade aspekterna har sällan varit ensamt avgörande för bedömningen. Det finns fördelar för den utlänning som erhåller flyktingförklaring jämfört med den som får uppehållstillstånd med hänvisning till någon av de övriga skyddsgrunderna. Det är därför viktigt att asylansökningar prövas enligt den bestämmelse som ger individen det starkaste skyddet. Utöver de förändringar som framgår av den ändrade lagtexten, kommer ny praxis att utvecklas. Ansökningar som tidigare bifallits enligt tortyrbestämmelsen på grund av det starkare skyddet kommer nu att falla in under flyktingbestämmelsen. Risken finns dock att Migrationsverket, i syfte att anpassa skyddsgrunden till den unika situationen inte till fullo bidrar till att skapa en uniform praxis. I denna utveckling kan Migrationsverkets riktlinjer spela en avgörande roll.

No description available.

<p>Asylsökande som kommer till Sverige för att söka uppehållstillstånd hamnar oundvikligen i ett beroendeförhållande gentemot ansvariga myndigheter. De är helt utlämnade att förlita sig på att ärendet utreds på ett rättssäkert och effektivt sätt i enlighet med gällande rätt. I sin utsatta position skall den asylsökande psykiskt hantera sin flykt, samtidigt som denne har att bevaka sina rättigheter för att få stanna kvar i landet. Det ställs stora krav på utlänningslagstiftningen och på de myndigheter som har att tillämpa den i sin verksamhet. De höga kraven är viktiga i hanteringen av utlänningsärenden, vilket både handlar om att iaktta grundläggande mänskliga rättigheter och att samtidigt kunna arbeta effektivt. Med anledning av hur situationen ser ut för närvarande inom asylrätten; långa handläggningstider i asylärenden, avskräckande exempel som visar att etiken inte har förankrats tillräckligt i Migrationsverkets verksamhet, och med tanke på det utrymme asylrätten får för debatt i media, anar man otillräckligheter i Sveriges utlänningslagstiftning. Härtill kommer att lagstiftningen har ändrats åtskilliga gånger under en inte alltför lång tid, vilket försvårar för de människor som dagligen har att tillämpa den. På grund härav väcks misstankar om att viss tillämpning av utlänningslagstiftningen inte är rättssäker i realiteten. Syftet med uppsatsen är att konstatera vilka regler och principer inom utlänningsrätten som inte uppfyller kraven på rättssäkerhet i handläggningen av ett asylärende. Med anledning av dessa motsättningar och brister är huvudsyftet att framarbeta förslag till åtgärder eller nya regler som förstärker den enskildes rättssäkerhet i asylärendet.</p>

<p>Syftet med denna uppsats är att klarlägga begreppet synnerligen ömmande omständigheter i den svenska utlänningslagen. Uttrycket ”synnerligen” visar att tillämpningsområdet är snävt och att den ska användas väldigt restriktivt. Detta visas tydligt i 5 kap. 6 § UtlL där det anges att ett bifall endast kan komma ifråga om uppehållstillstånd inte kan ges på någon annan grund. Det har varit viktigt för lagstiftaren att åstadkomma en tydlig skiljelinje mellan olika tillståndsgrunder, bl.a. för att bestämmelser av mer undantagskaraktär inte skall bli huvudregler.</p><p>För att beviljas uppehållstillstånd krävs således att en sammantagen bedömning görs av de personliga förhållandena. Vid en sådan bedömning ska alla omständigheter vägas samman. Det kan vara så att de enskilda omständigheterna inte är tillräckliga för ett uppehållstillstånd, men tillsammans kan de utgöra en grund för att beviljas uppehållstillstånd.</p><p>Vid bedömning om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter ska det som lagtexten anger ”särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet”.</p><p>I förarbetena står det klart att ohälsa kan ensamt anses vara tillräckligt för att bevilja uppehållstillstånd. I hälsotillstånd ingår hela hälsoskalan, graden av friskhet eller sjukdom samt funktionsförmåga. Det beaktas om det är skäligt att vården ges i Sverige och därtill leda till goda resultat genom en påtaglig och varaktig förbättring av hälsotillståndet, alternativt vara livsnödvändig. För att det ska vara rimligt att utlänningen erhåller vård från Sverige måste hänsyn tas till om utlänningen kan få adekvat vård i hemlandet eller i ett annat land där han eller hon ska sändas till. Även om Sverige skulle kunna erbjuda bättre vård än vad som kan erbjudas i hemlandet måste man ta hänsyn till Sveriges ekonomiska konsekvenser vid den samlade bedömningen.</p><p>Migrationsöverdomstolen har fastställt i två parallella mål att det inte är möjligt att bevilja allvarligt sjuka utlänningar uppehållstillstånd pga. synnerligen ömmande omständigheter när det finns både vård och medicin i hemlandet. Att de sjuka måste själva bekosta den nödvändiga behandlingen förändrar inte heller saken.</p><p>Förhållanden som medför en särskild anknytning till Sverige kan leda till uppehållstillstånd. Detta gäller speciellt i ärenden som rör barn där anknytningen har uppkommit t.ex. genom att barnet har gått i en svensk skola och därmed anpassat sig till det svenska samhället. Migrationsöverdomstolen uttalade sig att ”utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd till vuxna personer som inte har medsökande barn enbart på grund av lång tillgodoräkningsbar vistelsetid, med hänsyn till lagtextens restriktiva utformning, närmast är obefintligt.”.</p><p>Förutom utlänningens anpassning till Sverige måste man ta hänsyn till hemlandet t.ex. familjemedlemmar som finns kvar och den tid utlänningen har levt i hemlandet. Detta gäller även andra länder som kan bli aktuella vid ett avslag.</p><p>När det gäller barn får uppehållstillstånd beviljas även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.</p>