No description available.

Utgifter för vissa ändringsarbeten på näringsfastigheter medför direktavdrag då de genom det så kallade utvidgade reparationsbegreppet i 19 kap. 2 § 2 st. Inkomstskattelagen klassificeras som reparation och underhåll. För att falla in under det utvidgade reparationsbegreppet får åtgärderna inte medföra en väsentlig förändring av fastigheten. Högsta förvaltningsdomstolen har i mål 2012 ref. 15 avgjort det enda målet i högsta instans rörande det utvidgade reparationsbegreppet sedan begreppet ändrades genom en lagändring 2000. Utmärkande för målet är att ett fastighetsförvaltande bolag vidtog ett stort antal åtgärder på fastigheten vid ett och samma tillfälle. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att omfattningen av åtgärderna gjorde att de inte föll in under det utvidgade reparationsbegreppet. Fastighetsägare kan av olika skäl välja att vidta ett flertal åtgärder på sin fastighet vid ett och samma tillfälle. Eftersom åtgärderna då kan förefalla att vara väsentliga på grund av dess omfattning, finns en risk att ändringar som egentligen är en anhopning av ändringsarbeten som faller in under det utvidgade reparationsbegreppet istället anses innebära en väsentlig förändring av byggnaden. I denna uppsats har författaren med utgångspunkt i HFD 2012 ref. 15 och underinstanspraxis undersökt huruvida ett fastighetsförvaltande bolag som vidtar ett flertal åtgärder på en fastighet vid ett och samma tillfälle försätts i en skattemässigt sämre situation än en fastighetsägare som väljer att sprida ut åtgärderna över tiden. Författaren anser att slutsatsen torde kunna dras att ett fastighetsförvaltande bolag som väljer att vidta ett flertal åtgärder på en fastighet vid ett och samma tillfälle försätts i en skattemässigt sämre situation än en fastighetsägare som väljer att sprida ut åtgärderna över tiden. / Expenses for certain alterations of commercial real estate qualify for direct tax deduction, as they are seen as repairs and maintenance through the extended concept of repairs in ch. 19 sec. 2 para. 2 of the Swedish Income Tax Act. To fall within the concept, the alterations must not result in a substantial change of the property. The Swedish Supreme Administrative Court has in the case HFD 2012 ref. 15 given the only ruling in the highest instance regarding the extended concept of repairs since the concept was changed through an amendment of the law in 2000. Distinguishing for the case is that it concerned a real estate management company that made several alterations on its estate at one time. The Supreme Administrative Court ruled that the width of the alterations did that they fell outside of the extended concept of repairs. Commercial real estate owners can for different reasons want to make several alterations at one time. Since the alterations in such cases can be seen as substantial, there is a risk that alterations which on its own fall within the extended concept of repairs are deemed to fall outside of the concept. In this thesis the author has investigated whether a real estate management company that makes several alterations at one time on a property is set in a disadvantageous tax position compared to a estate owner that choose to spread the alterations over time. The starting point of this investigation has been the Supreme Administrative Court’s ruling in HFD 2012 ref. 15 and rulings from the lower courts. The author establish that the conclusion can be drawn that a real estate management company that makes several alterations at one time on a property is set in a disadvantageous tax position compared to an estate owner that choose to spread the alterations over time.

Sedan slutet av 1960-talet har det i lag funnits en avdragsregel som innebär att utgifter, för vissa typer av ändringsarbeten på en byggnad, kan dras av omedelbart, istället för genom årliga värdeminskningsavdrag. Regeln brukar benämnas det ”utvidgade reparationsbegreppet” och återfinns i 19 kap. 2 § 2 st. inkomstskattelagen (1999:1229). Efter att många skattskyldiga ansåg att regeln givits en alltför restriktiv tolkning i rättspraxis, genomfördes en lagändring som resulterade i att benämningen i lagtexten ändrades från ”den bedrivna näringsverksamheten” till ”den skattskyldiges näringsverksamhet”. Ändringen innebär att bedömningen av huruvida vidtagna ändringsarbeten kan anses normala i en verksamhet ska göras utifrån antingen fastighetsägarens eller hyresgästens verksamhet, beroende på vem av dem som bekostar arbetena. I juni 2016 publicerade Skatteverket ett ställningstagande i vilket redogörs för om utgifter för ändringsarbeten på en byggnad vid en ”förstagångsanpassning” av byggnaden eller dess byggnadsdel (lokal), kan vara omedelbart avdragsgilla enligt det utvidgade reparations-begreppet. Skatteverkets slutsats är att utgifter för ändringsarbeten vid en ”förstagångs-anpassning” inte är omedelbart avdragsgilla. Skatteverket har kritiserats för att i ställningstagandet tolka begreppet ”näringsverksamhet” alltför restriktivt i förhållande till lagstiftarens syfte och gällande rätt i övrigt. I föreliggande uppsats studeras det utvidgade reparationsbegreppet närmare med följande övergripande frågeställningar som utgångspunkt: Vad är gällande rätt avseende det utvidgade reparationsbegreppet? Är Skatteverkets ställningstagande och tolkning av begreppet ”näringsverksamhet” förenligt med gällande rätt? I uppsatsen kommer författaren fram till slutsatsen att Skatteverkets tolkning av begreppet ”näringsverksamhet” förefaller vara restriktivare än vad lagstiftaren åsyftar. Emellertid finner författaren likaledes att, i brist på prejudikat ifrån HFD, någon definitiv slutsats om huruvida Skatteverkets tolkning överensstämmer med gällande rätt eller ej, inte går att fastställa i dagsläget. Istället får det konstateras att rättsläget tillsvidare är oklart.

In recent years, the possibility to deduct expenses for research and development (R&D) has been interpreted narrowly. As a response, the Income Tax Act chapter 16, section 9 (the R&D-rule) was amended to increase the possibility to deduct R&D of more general character. The purpose of this thesis is to determine the meaning of the R&D-rule to be able to decide if the amendment is an extension of the deductibility and whether this amendment can be considered adequate. According to the R&D-rule, the recipient of the grant needs to conduct R&D activity and there needs to be a sufficient connection between the R&D activity and the company to be allowed deduction. The difficulty in applying the R&D-rule is mainly when the research is conducted outside the company and the aim of the research is not to solve the company’s specific problem.The connection between the R&D-activity and the company needs to be reasonable. This means that only R&D-activity that falls completely outside the company’s activities should be excluded from deductibility. However, even R&D where some connection can be shown has been excluded from deductibility, which makes the application of the R&D-rule complex. The amendment of the R&D-rule means that deduction is now possible where a reasonable interest can be shown with either the principal business or the other business. The assessment if a reasonable interest can be shown between the R&D and the company’s activities, must now take into account all aspects of the company not only the principal activity. In conclusion, the amendment creates an extension of the deductibility. The purpose of the amendment of the R&D-rule was to extend the deductibilityof R&D. The amendment must therefore be considered adequate. The addition of the other business to the wording of the R&D-rule will lead to an actual extension of the deductibility of R&D. / De senaste åren har möjligheten till avdrag för FoU tolkats snävt vilket försvårat för företagen att få avdrag för FoU av allmän karaktär. Svaret på kritiken mot den snäva tolkningen förde med sig en lagändring av IL 16 kap 9 § (FoU-regeln). Uppsatsens syfte är att fastställa innebörden av FoU-regeln för att utreda om lagändringen är en utvidgning i förhållande till den tidigare lydelsen av lagregeln samt bedöma om lagändringen är ändamålsenlig.  Enligt FoU-regeln krävs det att mottagaren av bidraget utgör en FoU verksamhet samt att tillräckligt samband finns mellan FoU:n och företaget för att erhålla avdragsrätt. Svårigheten att bedöma sambandet är då FoU:n utförs av någon extern och syftet med forskningen inte är inriktad på att lösa företagets specifika problem utan forskningen är av mer allmän karaktär. Det måste finnas ett rimligt intresse mellan FoU-verksamheten och företaget, vilket innebä ratt bara sådan FoU som hamnar helt utanför företagets område ska uteslutas från avdragsrätt. I praxis har även dock FoU med visst samband uteslutits varför tillämpningen av FoU-regeln är komplex. Lagändringen av FoU-regeln innebär att avdrag får göras när det finns samband mellan FoU-verksamheten och den huvudsakliga verksamheten eller verksamheten i övrigt. Vid bedömningen ska hänsyn alltså tas till hela verksamheten. Det här innebär en utvidgning av avdragsrätten i förhållande till den tidigare lydelsen, då avdrag endast medgavs när samband fanns med kärnverksamheten. Det huvudsakliga ändamålet med lagändringen är en utvidgad avdragsrätt. Utifrån ordalydelse är det nu tydligt att avdrag får göras även då samband inte finns med den huvudsakliga verksamheten, men samband finns med den övriga verksamheten. Tillägget verksamheten i övrigt innebär således en faktisk utvidgning av avdragsrätten för FoU i förhållande till den tidigare lydelsen av FoUregeln.

Den ingående mervärdesskatten som är hänförlig till förvärv som har ett direkt och ome- delbart samband med en från mervärdesskatt undantagen aktieöverlåtelse är inte avdrags- gill. Till följd av EU-domstolens avgörande i X BV och HFD:s avgörande i HFD 2014 ref. 1 står nu klart att kostnader hänförliga till en från mervärdesskatt undantagen aktieöverlå- telse också kan utgöra allmänna omkostnader, vilket medför att den ingående mervär- desskatten är avdragsgill i den mån förvärven har ett direkt och omedelbart samband med den samlade ekonomiska verksamheten eller en avgränsad del därav. Avgörandena i X BV och HFD 2014 ref. 1 innebär även att det nu står klart att en aktieö- verlåtelse kan utgöra en del i en verksamhetsöverlåtelse. För förvärv som gjorts i samband med en sådan transaktion är den ingående mervärdesskatten avdragsgill i sin helhet. Utredningen visar att eftersom det i HFD 2014 ref. 1 aldrig prövades om kostnaderna kunde anses utgöra allmänna omkostnader har underinstanserna såväl som Skatteverket inte fått ledning i hur bedömningen ska göras. Författaren anser att Skatteverket och un- derinstanserna i sin prövning av om kostnader för förvärv kan anses utgöra allmänna om- kostnader inte tar hänsyn till de EU-rättsliga principer som EU-domstolen har framhållit. Vidare anser författaren att rättsläget efter X BV och HFD 2014 ref. 1 innebär att den rätt till avdrag av ingående mervärdesskatt hänförlig till förvärv i samband med aktieöverlåtelser som svenska beskattningsbara personer ska erhålla enligt EU-rätt, synes skilja sig från den faktiska rätt som erhålls i praktiken. / The input VAT related to acquisitions made that have a direct and immediate link with a share transfer that constitute a transaction that is exempted from VAT, is not deductible. Due to the EU Court of Justice’s ruling in X BV and HFD:s ruling in HFD 2014 ref. 1 it is now clear that costs related to a share transfer exempted from VAT also can constitute overheads, with the result that the input VAT is deductible to the extent the acquisitions have a direct and immediate link with the whole economic activity or a clearly defined part of the economic activities. The rulings in X BV and HFD 2014 ref. 1 mean that it is now clear that a share transfer can be a part of a transfer of a totality of assets. For acquisitions made in connection with such a transfer, the input VAT is entirely deductible. The thesis shows that due to the fact that the ruling in HFD 2014 ref. 1 did not include a determination of if the costs in question could constitute overheads, the Swedish courts of lower instances as well as Skatteverket have not received any guidance on how the deter- mination is to be made. The author is of the opinion that the courts of lower instances and Skatteverket in their determination of whether costs related to acquisitions can constitute overheads do not consider the EU-law principles declared by the EU Court of Justice. Further, the author is of the opinion that the legal situation due to X BV and HFD 2014 ref. 1 mean that the right to deduct input VAT related to acquisitions made in connection with share transfers that Swedish taxable persons are supposed to obtain in accordance with EU-law seem to differ from the rights actually obtained in practice.