Begreppet trovärdighet är framträdande och återkommande i Sveriges säkerhetsstrategiska styrdokument, samt i teori och praktik inom försvars- och avskräckningsstrategier. Paradoxalt nog, relativt förekomst och betydelse, är trovärdighet ett outforskat begrepp där ingen tidigare forskning placerar trovärdighet i fokus. Då småstater samtidigt har särskilda utmaningar att skapa trovärdiga strategier i relation till närliggande stormakter finns det teoretisk och praktisk nytta med att operationalisera och kontextualisera begreppet trovärdighet. Syftet med studien är att bidra till en ökad förståelse för begreppet trovärdighet, undersöka hur trovärdigheten i Sveriges försvars- och avskräckningsstrategier har förändrats över tid och undersöka Sveriges förutsättningar till trovärdighet i försvars- och avskräckningsstrategier. Studien visar att begreppet trovärdighet kan operationaliseras för att göras koncist, konkret och mätbart, där en framgångsfaktor är att betrakta begreppet trovärdighet som en produkt. Därtill visar studien att trovärdighet i Sveriges försvars- och avskräckningsstrategier har eftersträvats med olika fokus och syften, vilket inneburit tyngdpunktsförskjutningar. Förutsättningarna till att skapa trovärdighet ökar ju färre motsägelsefullheter som framträder och motsägelsefullheter innebär en ökad risk för trovärdighetsgap. Trovärdighetsgap kan exempelvis framträda vid politiska viljeändringar och i de fördröjningseffekter som uppstår.

Hur har Sveriges militära avskräckningsstrategi anpassats som ett resultat av de förändringar av krigets karaktär som ägt rum de senaste fyra decennierna? Krig utkämpas inte längre enbart i de traditionella militära domänerna, utan omfattar numer aktörers alla tillgängliga maktmedel. För att vara effektiv måste således en aktörs militära avskräckningsstrategi kunna möta hot även i dessa nya domäner. Uppsatsen jämför försvarsbesluten 1982 och 2020, ur ett avskräckningsperspektiv, i syfte att beskriva hur Sverige har anpassat sin militära avskräckningsstrategi för att möta de förändringar av krigets karaktär som ägt rum sedan Kalla kriget.  Uppsatsen nyttjar en deduktiv ansats för att göra en temporal jämförelse av Sveriges militära avskräckningsstrategi genom att analysera försvarsbesluten 1982 och 2020 med hjälp av tematisk analys. Analysen görs med stöd av ett egenutvecklat analysverktyg, baserat på en typologi ur Axelsson, Sörenson och Ångström (2016) samt John Mearsheimers (1983) avskräckningsteori, som erbjuder möjligheten att analysera militära avskräckningsstrategier i en tid av allt mer komplexa hotbilder. Analysen visar att Sverige sedan 1982 har förändrat sin militära avskräckningsstrategi i enlighet med förändringarna av krigets karaktär för att kunna avskräcka ett potentiellt angrepp. Sveriges militära avskräckningsstrategi utgörs 2020 av en mer vedergällande strategi, som syftar till att möta en hybrid hotbild tillsammans med andra aktörer, än vad som var fallet 1982.